Rädda Barnens hedrande av krigsförbrytare – nödvändig påminnelse

För ett drygt år sedan tilldelade Rädda Barnen i England den tidigare brittiske premiärministern Tony Blair en hedersbetygelse. En filantropisk organisations tilltag att hedra en krigsförbrytare uppfattade vi som ofattbart och häpnadsväckande. Det återstod inget annat än att omedelbart bryta ett mångårigt stöd till Rädda Barnen med ett brev (nederst i inlägget).

Vi hade i och för sig inte väntat något svar på brevet, men som för att demonstrativt visa att vår upprördhet var ointressant så bortsåg Rädda Barnen från uppsägningen och fortsatte skicka brev och tidningar. När detta nu pågått ett år blev det dags att skriva en gång till, nu direkt adresserat till generalsekreteraren:

Rädda Barnen                                                                            Lysekil 2015-11-23
Generalsekreterare Elisabeth Dahlin
107 88 Stockholm

För ett år sedan skickade vi bifogade brev till Rädda Barnen, utan att få svar. Förutom det uteblivna svaret så har din organisation struntat i vår begäran att upphöra med all kommunikation. Jag vill be dig tillse att vi omedelbart stryks ur alla register. Det förefaller nödvändigt att understryka allvaret i vår uppsägning med en utförligare motivering:

Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget slog fast att angreppskrig är det yttersta av internationella brott, som skiljer sig från andra krigsförbrytelser däri att det inbegriper all ondska som följer av kriget. Det internationella samfundet har accepterat domarna i Nürnberg som prejudicerande.

Kriget mot Irak, som inleddes för tolv år sedan, är ett bokstavstroget exempel på ett illegalt angreppskrig, för vilket Tony Blair är en av de huvudansvariga. Han är följaktligen ansvarig också för de konflikter och attentat som fortfarande pågår i och utanför landet, och som är en direkt följd av angreppskriget. Om han undgår att rannsakas inför ICC därför att han tillhör den västliga maktsfären så skulle det bara vara ännu ett utslag av vår skamlösa omoral och någonting som definitivt inte gör hans brott mera försvarligt.

Att Rädda Barnen i England belönar Blair med en hedersutmärkelse är fullkomligt oerhört och ett utslag av total moralisk kollaps, något som man förväntar sig skall vara uteslutet i en världsomspännande ideell organisation med mål att värna barns väl och ve. Tony Blair är de facto en av de huvudansvariga för mord på tusentals barn!

Vi är många som hoppas att Rädda Barnen skall arbeta bort denna skamfläck, och med moraliskt föredöme återerövra ett förlorat anseende.

Med bästa hälsningar
….

Det första brevet, ett år tidigare:

Rädda Barnen
107 88 Stockholm

Vi har just fått information om att Rädda Barnens brittiska avdelning har tilldelat Tony Blair en utmärkelse kallad Global Legacy Award. Han må ha gjort insatser för Rädda Barnen, men det måste i så fall ses som ett uttryck för gränslöst hyckleri.

Tony Blair är en av de huvudansvariga för det illegala angreppskriget mot Irak, och är med FN:s och Nürnbergrättegångarnas definitioner därmed en krigsförbrytare. Han är sålunda direkt ansvarig för dödandet av otaliga barn, för lemlästandet av barn, för att ha berövat barn sina föräldrar, för att ha utsatt barn för svält, för att ha åsamkat barn livslånga trauman, kort sagt för sådana barbariska handlingar gentemot barn för vilka man saknar ord.

En välgörenhetsorganisation som kan tilldela en sådan person en hedersam utmärkelse är endera fullkomligt aningslös eller rent cynisk. Vi kan inte ens avlägset ha med en sådan organisation att göra, och anmodar er att omedelbart stryka oss ur medlemsregistret och avsluta all kommunikation med oss. Med oss menas följande personer:
[…]
Vi avbryter också omedelbart det månatliga bidrag som en av oss […] har lämnat sedan närmare 30 år.

Lysekil 2014-11-24
[…] […}

Ukraina, Ryssland och Sverige – och propagandan

Den nutida berättelsen om Ryssland och Ukraina följer den gamla barnsagans dramaturgi. Där finns den onde, som alltid är ond – och så de goda (i tillämpliga fall: vi) som alltid är goda. Om något ont sker så krävs det inga bevis för att veta vem som är den skyldige. På så sätt kan lager efter lager av ondska lastas på den onde, utan tillstymmelse till belägg eller ens realistiska argument. Det är i en sådan intellektuellt ovärdig position västvärldens propagandaorgan har försatt sig.

Men skälet till att försöka bemöta den sanslösa demonisering av Ryssland och Vladimir Putin som pågår i väst behöver inte ha det ringaste att göra med någon särskild förkärlek för Ryssland, och ännu mindre för Vladimir Putin. Det handlar om något mycket större: mänsklighetens överlevnad. Med professor Stephen Cohens[1] genomtänkta ord står världen idag närmare ett totalt kärnvapenkrig än någon gång sedan raketkrisen på Kuba 1962. Alla människor med en gnutta förstånd måste försöka motverka den utvecklingen.

Den västliga propagandan, fylld med avsiktliga missförstånd, förvrängningar och regelrätta lögner, piskar upp ett rysshat som lägger en grund för krigshets, med stora risker för den slutliga katastrofen. Vi har just genomlevt hundraårsminnet av första världskrigets början, och vi tycks inte ha lärt mycket av den katastrofen: en fullkomligt meningslös slakt på närmare 20 miljoner människor, orsakad av uppiskad chauvinism och blint hat mot den som råkade kallas fiende.[2] Och vi tycks beredda att börja om igen på samma linje, men nu med ännu mer skrämmande konsekvenser.

Rysshatet i väst har en lång historia, i Sverige flera sekler, men det tog en paus efter murens fall 1989. Då fanns inte mycket kvar att hata eftersom landet på kort tid maldes ner till ruiner. En liten grupp amerikanska ekonomer (plus Anders Åslund från Sverige) under ledning av Jeffrey Sachs, lyckades få Jegor Gajdar och alkoholisten Jeltsin i Kreml att praktiskt taget över en natt radera ut hälften av Rysslands industriella kapacitet. De värdefullaste delarna av det övriga stals av en handfull oligarker. Effekten blev en total ekonomisk blackout med gigantisk arbetslöshet och det sociala skyddsnätet bortsvept. Statens kassa tömdes och offentliganställda fick arbeta i månader utan lön.[3]

Kapitalismen visade sig från sin mest monstruösa sida och Ryssland kastades i princip tillbaka till den tredje värld varifrån det kommit 1917, med en ofantlig rikedom samlad på ett fåtal händer, och folkets flertal drabbad av den yttersta misär. Tio miljoner människor dog, och den förväntade livslängden sjönk på kort tid med sju år.[4] Det är den absolut största sociala katastrof som något industriland upplevt i fredstid, men som västliga medier har lyckats sudda bort helt ur historien.[5]

När Putin kom till makten och tog itu med det totala kaoset kom Rysslands smekmånad i väst till ett abrupt slut. En av hans första åtgärder var att konfiskera Yukos, som den i väst omhuldade Chodorkovskij hade ”köpt” för runt en fyrtiondedel (drygt 2 %) av dess värde. Efterhand som någon sorts ordning återskapades så minskade mortaliteten, och den förväntade livslängden vände tillbaka till den nivå som gällde under planekonomin. Eftersom få i väst hade fått veta något om 90-talets katastrof, så kunde Putins roll som landets räddare också förträngas, så att alla hans valsegrar i västpropagandan kunde utmålas som resultat av hans ”diktatur” – eller som rent fusk.

Ukraina drabbades på liknande sätt av tvångsprivatiseringarna, också indirekt genom att Ryssland är landets största handelspartner och exportmarknad. I båda länderna frodades en ohämmad korruption, som en inte oväntad följd av det allmänna sammanbrottet. Men i stället för en Vladimir Putin fick Ukraina en orange revolution och en västorienterad regim. Den medförde inget annat än fortsatt förfall (och ingen hjälp från väst); korruptionen levde vidare, och folket i landet fick sådan avsmak för regimens vanstyre[6] att de i följande presidentval till och med röstade fram en representant för den ryskvänliga minoriteten: Viktor Janukovytj. Efter 25 år som privatkapitalistisk marknadsekonomi och demokrati är Ukraina nu Europas näst fattigaste land.

Trots att väst inte hade gjort något av betydelse för att hjälpa Ukraina, så började USA:s satsningar för en ”fredlig erövring” så småningom att betala sig. Victoria Nuland, USA:s biträdande utrikesminister med ansvar för Europafrågor, har öppet informerat om att USA ”investerat” 5 miljarder dollar för att bryta loss Ukraina från den ryska sfären. Det var dock inte några medel som användes för att förbättra livet för ukrainarna. Pengarna hade gått till NGO-organisationer som verkat för att underminera regimen, och till att betala demonstranter, olika mycket beroende på vilken nivå av våldsamheter de var beredda att ställa upp på.[7]

25 år av enträget arbete för att undergräva Rysslands inflytande i landet (med Carl Bildt i en betydande roll, ofta omnämnd i dokument och vittnesmål) gav resultat i februari 2014 efter omfattande demonstrationer. Orangea revolutionen hade en gång misslyckats, och nu skulle inget bakslag tolereras. Men det höll på att fallera i sista stund. För att gå demonstranterna till mötes hade Janukovytj den 21 februari i ett avtal med tre europeiska utrikesministrar gjort stora eftergifter för att bevara lugnet, bl.a. skulle det kommande presidentvalet tidigareläggas. Men en fredlig lösning kunde inte accepteras av USA och extremisterna bland demonstranterna, och den 22 februari släpptes prickskyttar från nazigrupperna fria på Maidan.[8] Poliser och demonstranter sköts ihjäl och Janukovytj jagades iväg under dödshot.[9]

En av kuppregimens första åtgärder var att förbjuda ryskan som officiellt språk i Ukraina. Det blev en uppenbar och fientlig signal till människorna i landets södra och östra delar, som aldrig upplevt någon gräns mot Ryssland. I ett område där miljontals familjer på båda sidor ”gränsen” är släkt med varandra genom giftermål fanns dessutom en outplånlig erfarenhet av nazismens dåd bara en generation bort. Många har där nära släktingar som mördats av nazister, också av inhemska nazister.[10]

Inför det uppenbara hotet att Rysslands viktiga marinbas på Krim, den enda med isfri hamn, skulle hamna i ett NATO-land, gjorde Ryssland en motkupp på Krim och anordnade en folkomröstning. Med ett överväldigande valdeltagande och en lika överväldigande majoritet röstade folket på Krim för en återförening med Ryssland. Krim hade varit en del av Ryssland sedan Katarina den storas tid, var övervägande befolkat av etniska ryssar med rysk kultur och ryska som enda språk. På oklara grunder[11] hade Chrusjtjov flyttat över Krim till den Ukrainska sovjetrepubliken så sent som 1954.

Krims status borde naturligtvis ha reglerats 1991, om västmakterna hade haft något pragmatiskt förnuft och någon långsiktighet i sin strategi. Men då var målet bara att tillfoga det ”besegrade” Ryssland största möjliga skada.[12]

Alarmerade av den uttryckligen ryskfientliga statskuppen i Kiev, och antagligen invaggade i falska förväntningar om ryskt stöd, gjorde även delar av befolkningen i Donbass en motkupp och ockuperade administrativa byggnader. Ryssland markerade omedelbart att någon rysk intervention inte var aktuell, allra minst med militära styrkor (vilket fick en hög rebelledare att kalla Ryssland ”en fiende”). Putin och Lavrov har därefter konsekvent visat, i ord och handling, att Ryssland inte har några aggressiva mål i Ukraina (med Krimfrågan dock lagd till handlingarna). Man lade till och med fram ett resolutionsförslag inför FN:s säkerhetsråd med innebörden att rådet skulle garantera Ukrainas integritet och säkra gränser. Resolutionen antogs.

Vad skulle Ryssland vinna på att lägga fram en sådan resolution om man menade motsatsen till vad den innebar? Inte ens vanligtvis kreativa propagandister i väst kunde hitta någon sådan vinkling, så man valde istället att tysta ner hela saken, för att fortsätta med talet om ”Putins krig” och Rysslands ambitioner att erövra Ukraina. När premiärministern Jatsenjuk[13] eller presidenten Poroshenko med jämna mellanrum försäkrade om Rysslands avsikter att erövra hela Ukraina så slogs det varje gång upp som förstasidesnyheter i västliga medier, utan några belägg. Man kan med rätta fråga sig vad sådana blamanta lögner tjänar för syfte, annat än att öka krigshetsen.

Efter varje besök av krigshetsare från USA – John McCain, CIA-chefen, NATO-folk och andra – skickade kuppregimen i Kiev en omgång trupper för att anfalla utbrytarna. Det gick till att börja med inget vidare eftersom de reguljära styrkorna med hederliga militärer inte kunde tänka sig att skjuta på sina egna landsmän, utan lämnade över sig själva och sin materiel till rebellerna. Man fick lov att i stället anlita fristående bataljoner med stort inslag av nazister, som visserligen var outbildade skinnskallar, men i varje fall sådana som inte drog sig för att döda. De har inte heller känt någon motvilja mot krigsbrottet att skjuta splittergranater med artilleri mot rent civila områden. Detta är vad nazister är kapabla till – (varning för filmen, som är hjärtslitande). Det var så kriget började, det vi kallar ”Putins krig”. Rebellerna försvarade sig med vapenmakt, men huvudsakligen defensivt.

Den mest auktoritativa analysen av upphovet till Ukrainakonflikten har gjorts av professor John Mearsheimer i Foreign Affairs, världen mest ansedda tidskrift i utrikespolitiska frågor. Han ger där, under rubriken Why the Ukraine Crisis Is the West’s Fault en bild som är diametralt motsatt den som västliga mainstreammedia kolporterat ut. Hans artikel måste läsas av alla som vill ha en bredare bas för sina egna analyser i ämnet.[14]

När Putin under en Valdaikonferens fick den ständiga frågan om Ryssland ville lägga under sig Ukraina så sade han att han svarat på det otaliga gånger, och kunde inte låta bli att lägga till en knorr. – Vi behöver inte mera land, vi har hela vår stora taiga att ta hand om. Hans svar är tankeväckande om man kastar en blick på en jordglob: Rysslands taiga är ungefär lika stor som hela det egentliga Europa.

Den antiryska propagandan tycks vara särskilt unison i Sverige, kanske beroende på vår urgamla rysskräck. Man behöver bara komma till Tyskland för att höra mera moderation i debatten. Ett antal före detta regeringschefer där har en radikalt avvikande syn på den officiella ryssfientligheten. Och som vanligt hittar man de riktigt fria rösterna i USA, ett land som tar yttrandefriheten på verkligt allvar, betydligt mer så än vad vi i Europa gör. En av dessa röster tillhör en person med en gediget konservativ bakgrund.

Paul Craig Roberts är en ekonomie doktor som arbetat 25 år i USA:s regeringsadministration, bl.a. som biträdande finansminister i Ronald Reagans regering. Han var en av männen bakom utbudsekonomin, ett fundament i nyliberalismen. Efter regeringsåren var han ekonomisk redaktör i Wall Street Journal och syndikerad kolumnist i en rad konservativa tidningar, bland mycket annat. Han talar verkligt klarspråk. Den här intervjun hölls redan en månad efter statskuppen i Kiev.

Demoniseringen av Vladimir Putin i väst har nu lämnat stratosfären. Han är en ny Stalin, till och med en ny Hitler (Hillary Clinton). Det har blivit lite väl mycket även för en så härdad man som Henry Kissinger, som i Washington Post skrev den nu ofta citerade meningen: ”For the West, the demonization of Vladimir Putin is not a policy; it is an alibi for the absence of one.

Den som vill veta hur Putin tänker och resonerar behöver inte anlita Dagens Nyheters andeskådare och deras fantasier, utan kan gå till källan. Till exempel anordnar Valdai Discussion Club årligen en konferens med deltagare från hela världen: akademiker från de kända universiteten, politiker, ekonomer, journalister och andra offentliga personer, för att diskutera frågor som rör Ryssland. Putin brukar delta och svara på oförberedda frågor från deltagarna under så där tre timmar. (Kan någon se framför sig Obama stå till förfogande under tre timmar för oförberedda frågor från utländska experter?)

Om man tar på trådlösa hörlurar och lyssnar medan man ändå diskar och städar så kan man avsätta tid för att skaffa sig en egen bild av den ryske ledarens tankevärld. Man slås av att Putin svarar betydligt mera substantivt än vad politiker i väst i allmänhet gör. Han använder inte trist och tom retorik för att undvika frågorna, som vi är så vana vid här. Han tycks i det stora hela säga vad han faktiskt menar, och förefaller vara en ovanligt tänkande politiker. (En sak är klar: han är inte så urbota korkad som Dagens Nyheter förutsätter när de påstår – bland mycket annat liknande – att han har låtit mörda den obetydlige politikern Boris Nemtsov [f.ö. en av Jeltsins män och Rysslands ”bödlar” under 90-talet, och av många avskydd i sitt hemland.])

Här är länkarna till Putins tal och intervjuer i Valdai Club 2014 och 2015, för dem som vill avpropagandisera sig och bilda sig en egen uppfattning.

Men Putin är politiker, och politiker är med sällsynta undantag inga personer att beundra eller högakta. Politiker verkar för stater, och stater är inga moraliska agenter. Stater är maktorgan och utövar den auktoritet som varje stat är mäktig, vilket sällan innebär några moraliskt högtstående avsikter eller handlingar. Därför kan man inte vara anhängare till en stat, inte ens den egna, och nästan aldrig beundrare av politiker. Man kan däremot tillhöra en folklig gemenskap, och sträva efter att göra den gemenskapen så stor som möjligt.

Min avsikt med den här sammanställningen av Ukrainakonflikten är med andra ord inte att rättfärdiga någon politiker eller någon stat. Min avsikt är att påvisa hur den hjärndöda demoniseringen av Ryssland och Putin i väst är en del av vårt amoraliska agerande, som är nödvändigt att blottlägga och bekämpa därför att det så uppenbart riskerar att leda fram till en stormaktskonflikt med det yttersta hotet om en definitiv kärnvapenkatastrof, efter vilken det inte kommer att finnas någon mänsklighet kvar alls.

Noter:
[1] Stephen Cohen är professor emeritus i rysk historia vid Princeton och New York University. Han har ägnat sitt akademiska liv åt kunskapen om Ryssland, och har tillbringat halva sitt liv på plats i landet.  Klicka på [1] för att komma tillbaka till texten!

[2] Medborgarna i USA var före kriget djupt pacifistiska och ville inte skickas till Europa för att dö i en konflikt som inte angick dem alls. Men makten i landet ville annorlunda och president Wilson blev den som fick lösa problemet. Han anlitade en man vid namn Edward Bernays, sedermera kallad PR-industrins fader, som med hjälp av greuelpropaganda (”tyskarna dödar och äter barn”) på några månader lyckades piska upp ett så intensivt tyskhat i landet att symfoniorkestrar inte kunde spela Beethoven. Woodrow Wilson fick sitt krig och så småningom – naturligtvis – Nobels fredspris. Bernays nästa stora projekt under 1920-talet blev att få kvinnor att börja röka, vilket som vi vet lyckades briljant. Så antalet lik på den mannens samvete är oräkneligt (and still counting, som amerikanarna säger). Klicka på [2] för att komma tillbaka till texten!

[3] Men den lilla övre medelklass som satt närmast grytorna blomstrade. Moskva lystes upp av neonljus och glittrande butiker med alla världens lyxigaste varumärken.

[4] se David Stuckler & Sanjay Basu: ”Åtstramning till döds” Natur & Kultur 2013, sid 45-68: ”I början av 1990-talet försvann tio miljoner ryska män.”

[5] Tidskriften Axess hade för några år sedan ett helt specialnummer om Ryssland efter kommunismen. Den ofattbara katastrofen, som varade under ett decennium, omnämndes på ett enda ställe med en överslätande beskrivning på ett halvdussin rader.

[6] Julia Tymosjenko, som en tid var premiärminister, har i väst framställts som något av en Jeanne d’Arc och martyr. I verkligheten var hon redan före sin rikspolitiska karriär misstänkt för inblandning i mord på en politiker. 2001 avskedades hon som vice premiärminister av president Kutjma efter att ha blivit åtalad för förfalskning och gassmuggling, och misstänkt för mutor på 728 miljoner kronor. Detta var således långt före den fängelsedom för maktmissbruk hon fick 2010 och som i väst anses politisk.

[7] Se länk till Paul Craig Roberts längre fram i texten.

[8] Hela förloppet hade övertygande likheter med (den sedermera misslyckade) statskuppen i Venezuela 2002. Att inte se CIA:s fingeravtryck över båda dessa kupper kräver en hård ansträngning (eller rätt utbildning, som Chomsky skulle säga). En av de första höga representanterna från USA att besöka Ukraina efter kuppen var just högste chefen för CIA.

[9] Estlands dåvarande utrikesminister vittnade inför Catherine Ashton omedelbart om att skotten som dödade både poliser och demonstranter kom från samma håll, från den plats där de nazistiska extremisterna höll till. Omfattande videodokumentation på YouTube pekar i samma riktning. De nya myndigheterna hävdade att polisen (den s.k. Berkut) hade svarat för eldgivningen, och anhöll tre personer. Som bevis anfördes en bild på den ledande av de tre, föreställande en uniformerad man hållande ett skjutvapen med båda händerna. Under häktningsprocessen kunde den misstänkte visa att han bara hade en hand, den andra bortsprängd i en tidigare olycka. Rätten fick (antagligen generat) släppa mannen, som kunde ta sig till Ryssland och säkerheten. Några ytterligare ”framsteg” i utredningen av skjutningarna på Maidan har inte rapporterats (i varje fall inte på någon plats i media nåbar för vanliga läsare). Det har trängts bort ur vårt kollektiva minne att det var dessa ”Janukovytjs mord” på demonstranter som rättfärdigade statskuppen.

[10] I sin bok om Andra världskriget skriver Antony Beevor att Ukraina var det land som mest entusiastiskt och i störst omfattning slöt upp på Nazitysklands sida och deltog i mördandet av polacker, judar, kommunister och andra ”unmenschen”. Beevor beskriver en metod som speciellt ukrainsk: att stänga in offren i en lada och tända på, för att sedan skjuta alla som försökte fly. Metoden fick sin kusliga repris i Odessa 2014 när nazister brände inne ett 40-tal proryska ukrainare, och sedan dödade förtvivlade människor som försökte fly. Den händelsen är utförligt dokumenterad på YouTube, med närbilder på flera förövare, men inga rättsliga påföljder har veterligen rapporterats.

[11] På fyllan, säger malisen, men sannolikt för att gynna sin personliga politiska position.

[12] Jeffrey Sachs ekonomgrupp hade som uttryckligt syfte att slå till så drastiskt med de förödande privatiseringarna att kommunismen aldrig mer skulle kunna komma tillbaka. Sachs själv har i efterhand beklagat effekterna av gruppens insatser, medan Anders Åslund fortsatt att hävda att processen genomfördes för långsamt.

[13] Enligt ett envist rykte är Jatsenjuk scientolog av 8:e graden, eller ev. före detta.

[14] Mearsheimer är ingalunda någon ”vänsterprofessor”, knappast ens särskilt liberal. Geopolitiskt är han en hök, och anser t.ex. att USA i eget intresse bör motarbeta Kina på alla plan, även ekonomiska.

Rysslands mål i Ukraina – och DN:s

”Vad Ryssland har för mål i Ukraina är svårt att begripa” skriver Johannes Åman i en ledare i Dagens Nyheter (22/1). Ännu svårare att begripa måste vara vad Ukrainas ledare har för mål.

Efter en våldsam och naziinfluerad statskupp i Kiev för ett år sedan demonstrerade kuppregimen genom en ryskfientlig språklag sin öppna aggression mot det egna landets ryskspråkiga medborgare. Med sina erfarenheter av Ukrainsk nazism bara en generation bort gjorde de attackerade en motkupp och proklamerade självständighet. Separatisterna var förvisso beväpnade men uppträdde defensivt. Kriget startade när kuppregimen i Kiev inledde angrepp mot utbrytarna.

De militära framstötarna sammanföll märkligt nära i tiden efter besöken från USA av vicepresidenten, CIA-chefen och allmänna krigshetsare (McCain m.fl.). De första reguljära styrkorna vägrade skjuta på sina landsmän och det var först när rent nazistiska frivilligstyrkor sattes in som det blev fart på dödandet. Då inleddes också den provokativa beskjutningen av civila, som initierade en massflykt av människor i alla riktningar.

DN har så vitt jag vet inte ägnat sig åt att beskriva Ukrainas eventuella krigsmål. Om målet är att besegra alla ryssvänliga människor i Donbass så tvingas man väl utrota eller fördriva större delen av de återstående individerna i området. Och man måste ju fråga sig hur Kiev har tänkt sig att återställa någon form av fredlig samexistens efter att ha dödat så många civila på, som det verkar, rent djävulskap. Det är ett dödfött krigsmål i alla avseenden.

Eller så kanske det handlar om att för västmakternas räkning ställa till med största möjliga problem för Ryssland. Att det är Ryssland som är angripare i Ukraina har blivit till ett omkväde i väst, lika absurt som propagandistiskt. I själva verket var Kreml från början anmärkningsvärt återhållsamt gentemot utbrytarna. När de vanliga propagandisterna yrade om att Ryssland tänkte erövra hela Ukraina så klagade separatisterna på uteblivet stöd från Kreml. De ukrainska angreppen har dock tvingat Ryssland att öka hjälpen till utbrytarna (inklusive leveranser av förnödenheter till drabbade områden).

Utbrytarnas mål är uppenbarligen självstyre för områdena kring Donetsk och Luhansk. Ju längre det målet motarbetas med våld, desto mer kommer kravet antagligen att handla om självständighet.

Rysslands primära mål i Ukraina är inte svårt att begripa och har varit känt i 25 år: att hålla grannlandet utanför militära unioner med västmakterna. Det är helt enkelt motsvarande mål som USA skulle haft om (otänkbara tanke) Ryssland eller Kina skulle försöka ingå en militärallians med ett grannland till supermakten. (Föreställer man sig bara USA i Rysslands nuvarande situation så vet vi att Kiev skulle ha varit bombat sönder och samman vid det här laget.)

Motiven för annekteringen av Krim var fullkomligt uppenbara. Landets enda isfria flottbas riskerade att hamna under NATO:s herravälde, alltså under en militärallians som genom alla sina handlingar förklarat Ryssland som sin huvudfiende. Igen kan man försöka tänka sig USA i samma situation. Krimfrågan har dessutom en enkel lösning som genom prejudikat är fullt godkänd av väst: att under internationell övervakning anordna samma slag av folkomröstning som i Skottland och låta utslaget bli avgörande.

Vad DN har för mål med sin propagandistiska rapportering och åsiktsproduktion i frågan är mera obskyrt än Rysslands mål. Inte bara är urvalet av nyheter tendentiöst, utan rapporteringen dessutom bedrövligt vinklad. Barbariet som nazistförbanden utövar mot civila i Donetsk slätas över, västra Ukrainas starka band med nazismen retuscheras bort, tvåtusen nazister i fackeltåg för att hylla folkmördaren Stepan Banderas

hämta

födelsedag för obetydligt för att nämnas, sextusen högerextremister i demonstration i Kiev i december 2014 med flera skadade likaså, Yatsenjuks påstående hos Merkel att Sovjet anföll Tyskland under andra världskriget för oansenligt att påpeka (tänk Putin säga något lika barockt!), polska ministern som hävdar att Auschwitz befriades av Ukraina, samma sak, och så vidare in absurdum.

Är DN:s mål att hetsa fram ett rysshat, och vad skall det i så fall användas till? Är det för att jämna vägen till nästa världskrig? (I vilket fall lär inte Putin bli bättre av DN:s journalistik.)

Men DN måste nog se sig om över axeln; den tidigare eran av åsiktsmonopol för dominerande tidningar är över. Idag finns inte bara hela internetvärlden, utan också seriösa nyhetskanaler som tar upp sådant som västvärldens mediakonglomerat censurerar bort. För sådana ratade nyheter om Ukraina (ofta med bild- eller ljudbevis) finns idag RT, bland många andra informatörer. Som nyhetskanal på teve var RT 2013 först med att nå en miljard besökare på YouTube. Marknaden talar!

Att Rysslands mål i Ukraina är både elementärt och förståeligt behöver man bara gå till sådana hökar som Henry Kissinger och Zbigniew Brzeziński för att få veta. Båda menar att väst bör garantera att Ukraina aldrig blir medlem i NATO, och att Rysslands grundläggande krav på nationell säkerhet respekteras. Det vore att ta ett stort steg mot fred. Är det just därför DN inte ens vill förorda en väg som två ärkekonservativa (och många andra givetvis) förespråkar? Eller ens vill begripa att Ryssland har det berättigade målet att hålla Ukraina militärt alliansfritt!

DN vill se mera blod – Putin är mera taktisk

Dagens Nyheter svävar då och då ut i hurtig blodtörst. Som igår då en ledarartikel efterlyste ”Lite mer amerikansk hotfullhet, tack!”. Det totala politiska moras som USA skapat genom ett groteskt och komplett omoraliskt anfallskrig mot Irak har fått alla förväntade följder, nu senast framväxten av ISIS. Så det som USA:s våld har skapat bör nu, enligt DN, bekämpas med ännu mera våld. En mail till ledarskribenten:

al-Baghdadi [ISIS ledare] lär ha varit en relativt obemärkt man som fick bevittna USA:s horribla övergrepp och mördande i Falludja, en erfarenhet som gjorde honom till den han nu är. Om vi i vårt västliga självförhärligande och med våra olagliga, omoraliska och blodiga krig fortsätter att skapa tio terrorister för var och en vi dödar så skulle vårt behov av ”amerikansk hotfullhet” aldrig sina.

Nästan all den krigiska oro i världen vi lever med nu har sin yttersta grund i europeisk strävan efter världsherravälde, med rötter flera sekler tillbaka. Våra ättlingar i USA har numera övertagit den ledande rollen i den härskarambitionen. Vi har alltså skapat våra egna fiender och håller ständigt på med att stärka dem. Våld är framgångsrikt bara om man lyckas utrota eller helt kuva sin motståndare, och det kan väst inte hoppas på med dagens fiender. I alla andra fall är krig kontraproduktiva. Obama tvingas nu rota i västmakternas egen blodiga avföring.

Det finns ett självklart och överlägset alternativ till krig som DN av någon suspekt anledning sällan framhåller: massiva humanitära insatser som vinner folken, som i sin tur själva avväpnar terroristerna. Ryssland är nu på väg att ge västmakterna en lektion i taktik med sin stora humanitära konvoj till Donbass. Skall de 7 000 nynazistiska galningarna i den s.k. Ukrainska milisen öppna eld mot lastbilar med Röda Korsets emblem? Se och lär av skicklig taktik vill man säga till västvärldens alla hökar, inklusive DN:s. (Det kanske inte är en tillfällighet att Ryssland har haft historiens främsta schackspelare?)

Jag tillönskar dig ett liv i fred, och att våra barn aldrig skall behöva se ut som barnen på bilderna från Gaza!

Skuldbubblan växer – liksom risken för en kollaps

Vår privata skuldbubbla i Sverige fortsätter att växa månad för månad. Internationella expertorgan som OECD, EU och Världsbanken varnar Sverige i allvarliga ordalag för en kommande finansiell kris. Men här tycks det bland alla ekonomer bara vara riksbankschefen Stefan Ingves som är allvarligt bekymrad, även om hans försök att dämpa lånecirkusen med hjälp av hög ränta inte har haft effekt. Och våra bankekonomer ser inga som helst problem.

Huslånebubblan i Sverige har ökat med gigantiska två biljarder på tio år, en tillväxt som inte har någon täckning i samhällets reella, produktiva ekonomi. Det handlar alltså till stor del om fiktiva pengar som inte utgör någonting annat än en diskontering av verklig tillväxt under lång tid framöver. Svenska banker har mycket riktigt en dubbelt så stor utlåning som inlåning, en ”merit” som gör dem världsledande; de hanterar luftpengar.

Regeringen lutar sig tillbaka och pekar på den ökade kapitaltäckningsgraden för bankerna och frivilliga krav på amortering. Det faktum att sådana minimala åtgärder inte har haft någon inverkan på skuldökningen tycks inte bekymra politikerna. Våra mest ansedda ekonomer tiger i frågan och skriver om helt andra saker i sina krönikor. Kanske lutar de sig mot den kvasireligiösa dogmen om marknadsmekanismernas ofelbarhet och tror att allt löser sig.

Som ett undantag fick en ekonom med åsikter om krisens allvar komma till tals på DN Debatt nyligen. Han varnade för att åtgärder som att slopa avdragsrätten för räntekostnader i själva verket skulle riskera att spräcka bubblan. Den slutsatsen har säkerligen en generellare giltighet. Varje åtgärd som är tillräckligt kraftfull för att vända lånekurvan neråt innebär en uppenbar risk för att lavinen utlöses. Om åtgärderna nämligen får verklig effekt så kommer rimligen de mest sårbara hushållen att få allvarliga problem, och normalt leder det till en kedjereaktion som slutar i att bubblan spricker.

Riksbanken kapade räntan rejält senast, vilket kan tolkas som att Ingves försök att dämpa skuldökningen har avslutats och överlåtits till andra (varav ingen har reagerat på allvar). Sänkningen betyder mera fotogen på brasan, och någon vändning finns inte i sikte. Bankerna eldar på och öser ut lån som genererar stora vinster, i förvissning om att skattebetalarna tar hand om notan den dagen allt rasar. För varje dag som skuldberget växer kommer raset att bli värre.

Höstar och valår är bra perioder för finanskrascher, som dessutom brukar inträffa när allt ser ut att fungera perfekt och när (nästan) ingen ser några annalkande kriser. En liten störning någonstans i världens ekonomier kan räcka som tändande gnista. Om jag hade ett hus att sälja skulle jag göra det utan minsta dröjsmål.

Massdöden i Ryssland på 1990-talet: orsakad av kapitalismen och understödd av oss

En stor del av offren för nazistisk eller sovjetisk dödspolitik från 1933 till 1945 och ett drygt decennium framåt ”är idag helt glömda”, skrev Björn Wiman i sin krönika i gårdagens DN, apropå en ”fullkomligt enastående” bok av Timothy Snyder. Definitionen av ”glömd” är väl då inte alldeles konventionell eftersom DN och övriga svenska media regelbundet och rättmätigt har påmint om händelserna genom alla år, och särskilt nu när de tre miljoner ukrainska offren uppmärksammas närmast dagligen.

Totalt glömd och helt undertryckt är däremot en annan ”blodsåker”, mycket närmare i tiden, och en där vi har ett medansvar. I ytterligare en enastående bok inleder två amerikanska medicinhistoriker kapitlet om Ryssland med meningen: ”I början av 1990-talet försvann tio miljoner ryska män.” De flesta av dem visade sig vara unga män i arbetsför ålder. Och de ”försvann” på ett sätt som mycket påminde om de amerikanska indianernas försvinnande efter européernas ”politik” på kontinenten.

Stalins offer i Ukraina och Jeltsins (eller Jeffrey Sachs, eller Anders Åslunds) i Ryssland har många likheter, fast med de grundläggande orsakerna spegelvända. I Stalins fall tvångskollektivisering, i Jeltsins fall tvångsprivatisering, men i båda fallen med dödliga konsekvenser.

Stalins grymma politik mot de självägande bönderna är som sagt väl känd, men händelserna i Ryssland efter 1990 har vi effektivt skärmat av oss från. För den som vågar utsätta sig för risken att bli ideologiskt störd finns nu boken ”Åtstramning till döds” på svenska, skriven av David Stuckler och Sanjay Basu, båda meriterade akademiker.

Författarna visar övertygande att dödsfallen i Ryssland orsakades av en medveten, avsiktlig och målinriktad politik (i likhet med Stalins i Ukraina). Huvudansvarig var givetvis Jeltsin, men han var kraftigt uppbackad av främst en handfull USA-ekonomer, ”förstärkta” av bl.a. Anders Åslund från Sverige. Nyckelpersoner som Jeffrey Sachs har sedermera medgett felbedömningar (dock inte Åslund som tyckte att chockterapin varit alltför mild), men ingen kommer någonsin att ställas till svars för alla döda som deras brutaliteter orsakat.

När ett stort lands halva industrikapacitet likvideras bildlikt talat över en natt, samtidigt som det sociala skyddsnätet lika snabbt vittrar sönder, då skall det till en ekonom för att inte inse de horribla konsekvenser som med nödvändighet följer. Stuckler och Basu visar att dödstalen ökade i de länder där kapitalismen genomfördes med chockterapi, medan de var oförändrade i länder som Vitryssland, Slovenien och Tjeckien, där processen genomfördes gradvis och kontrollerat. I Polen minskade dödsfallen till och med.

En misstänkt som kan förutsättas vara fullt medveten om konsekvenserna av sitt handlande skall juridiskt bedömas som om han handlat med uppsåt. På den grunden borde de ekonomer som orsakat massdöden i Ryssland kunna dömas för brott. Men det kommer, som sagt, aldrig att ske.

Illdåden mot ryska folket under 1990-talet kan räknas till de värsta sociala katastroferna i människans historia. I en framtid kommer vi att dömas för att genom underlåtenhet ha stöttat skändligheterna, på samma sätt som utrotningen av indianerna i Amerika till sist fann sina skyldiga. Efter att i ett par hundra år ha förbisetts och till och med romantiserats, så hann skulden för indianernas utrotning till sist ikapp européerna. Sanningen är obeveklig, men kan ibland ta tid.

Förutom den fördumning vi drar på oss själva genom att förneka verkligheten i Ryssland på 90-talet, så blir vi ur stånd att förstå varför Vladimir Putin har haft majoritetens stöd i sitt land under så många år. Putin var mannen som stoppade folkmordet, tog tillbaka en del av landets rikedomar från samvetslösa oligarker och återinförde någon sorts elementär ordning i Rysslands ekonomi (även om det mesta är kvar att göra).

Men tydligen väljer vi hellre okunnigheten, demoniseringen av Ryssland och ett nytt kallt krig. Frågar vi oss någonsin vem vi tjänar med detta?

Anpassad tryckfrihet och opassande rättstillämpning

Med Internet har hela världspressen hamnat på bara tangentbords avstånd, och det enda som begränsar tillgängligheten är bristen på tid. Men tar man sig ut till de största drakarna bland västvärldens mainstream-tidningar så blir en sak förbluffande tydlig: konformismen! Samma nyheter tas upp och beskrivs ur samma vinklar och med samma kommentarer, med bara smärre variationer av kulturell natur.

Likformigheten mellan de stora tidningarna stärker Chomskys beskrivning av propagandamodellen, en informationsstyrning oändligt effektivare än diktaturernas eftersom den formella tryckfriheten gör oss blinda för de stora redaktionernas självcensur som verkar i en och samma riktning. De stora tidningarna utgör, eller ingår i, stora företag vars intressen naturligt sammanfaller. Något annat än kongruens i de stora frågorna hade varit förvånande.

Men de små tidningarna och tevestationerna existerar också och kan förmedla bilder av världen som ibland avviker totalt från mainstream. Något genomslag i det allmänna medvetandet får de visserligen inte, men de finns. Och de finns framför allt i USA, trots frånvaron av t.ex. en arbetarrörelse där, men kanske påverkat av att mainstream i USA genomsnittligt ligger något till höger om motsvarigheten i Europa.

En liten men inte helt marginell tidning i USA är The Nation, som följaktligen kan välja ämnen och synpunkter lite vid sidan av huvudfåran. Exempel på ett sådant ämne, som aldrig lär dyka upp i en borgerlig svensk tidning, är historien om Ryan Holle från Florida, USA.

Ryan hade aldrig tidigare varit föremål för någon polisundersökning. Men efter en fest i sitt hem lånade han ut sin bil till en rumskamrat, något han gjort utan problem många gånger, och gick la sig i sin säng och somnade. För detta dömdes han sedermera till livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning. Om inget speciellt inträffar så kommer han att dö som fånge därför att han lånade ut sin bil och gick till sängs.

Rättsprincipen som lett till detta groteska resultat, och som avskaffats i alla civiliserade länder utom USA, kallas Felony murder rule. Den innebär att om en person dödas i samband med ett annat allvarligt brott, så kan alla som deltagit i det andra brottet dömas för mord, även om de inte har något med dödandet att göra.

I Ryans fall hade kamraten tillsammans med några andra åkt till en lägenhet där de visste att en kvinna sålde marijuana. De försökte komma över knarket med våld och under deras försök att tränga sig in dödades droghandlarens tonåriga dotter. Samtliga som kommit i bilen fick stränga domar. Den kvinnliga langaren fick tre års fängelse för droghandel. Men också Ryan Holle anklagades enligt felony murder rule för att ha lånat ut sin bil.

Ryan erbjöds i en plea bargain (ännu en bisarr juridisk företeelse) fängelse i tio år, men han trodde på rättvisan och valde rättegång. Nu sitter han inlåst på elfte året och har just fått en nådeansökan avslagen…

(I ärlighetens namn hade New York Times för några år sedan en artikel om Ryans öde.)

Jeltsin hjälten och Putin boven – fem miljoner döda mot… ?

För i dagarna hundra år sedan (6/2) höll Gustaf V det beramade borggårdstalet, som senare visade sig vara skrivet av Sven Hedin. Denne extreme högerman hade föresatt sig att uppamma ett gränslöst rysshat, en metod patenterad av konservativa för att skrämma befolkningen i Sverige till lydnad under makten.

Ryssland var då ett tsardöme – inga kommunister – och det visar att skrämseln var huvudsaken, liksom den fortsatte vara efter 1917. Landet var naturligtvis varken då eller senare något reellt hot mot Sverige. I stället visade det sig bli det nazistiska Tyskland, som Hedin helhjärtat anslöt sig till, som blev det dödliga hotet, och inte bara ett hot utan en dödlig realitet.

Dagens Nyheter har nu tagit upp efter Hedin, och bedriver sedan länge en totalt ensidig propaganda mot Ryssland, nu formulerad som kritik mot Putin. Man får förstå att Ryssland under en kort period av Jeltsins styre, då miljoner människor drevs i döden, kan ha varit en för DN acceptabel period. Men nu skall det gamla spöket upp på scenen igen.

De hart när dagliga utfallen mot Putins Ryssland i DN kan inte rimligen bero på den verkliga omfattningen av förtryck, korruption och andra missförhållanden där. Vi har genom åren haft länder inom den västliga intressesfären med de mest groteska mordiska monster i ledningen utan att det föranlett DN till en bråkdel av motsvarande utfall, om ens några, trots att vår kritik i sådana fall eventuellt skulle kunnat få någon effekt.

Det finns ingen annan slutsats att dra än att DN driver en gammal rysshatskampanj helt i den gamle nazisten Hedin anda, och synbarligen i samma syfte: skrämsel som politiskt instrument.

Folkmord har utövats med olika metoder under hela mänsklighetens grymma historia. En av metoderna, som går ut på att beröva människorna deras existensmöjligheter, tillämpades t.ex. för att utrota 12 miljoner indianer i Amerika, 4 miljoner kulaker i Sovjet och 5 miljoner människor i 1990-talets Ryssland.

Det första av dessa folkmord behandlades länge i väst som ett hjältedåd men är numera inbäddat i skonsam tystnad. Det andra påminns vi ständigt om och är det enda av de tre som går under sin rätta benämning. Det tredje folkmordet är praktiskt taget okänt hos oss redan som händelse, och definitivt som brott.

Indianerna och kulakerna var självmedvetna och stridsvilliga, därför krävdes det ibland vapen eller fångläger för att handskas med dem. Men de flesta eliminerades helt enkelt genom att de fråntogs avgörande möjligheter att existera.

Under den kapitalistiska revolutionen i Ryssland förintades hälften av landets industrikapacitet praktiskt taget över en natt, Inte som någon naturkatastrof utan som en följd av beslut tagna av personer som kan identifieras och namnges. En av de huvudansvariga var en svensk, Anders Åslund (som händelsevis ansåg att omvälvningen inte hade varit tillräckligt radikal och snabb). Resultatet blev att stora delar av befolkningen förlorade möjligheten att försörja sig.

En av de geniala kvaliteterna hos kapitalismen är att det inte alltid krävs våld för att underkuva redan undertryckta. Det räcker ofta med att låta dem skuldbelägga sig själva för sin belägenhet, till och med när världen omkring dem avsiktligt raseras av makthavare. Så gick miljoner ryssar sin undergång till mötes under 90-talet, undergivet och lugnt, ofta genom självdestruktion.

Folkmorden i Ryssland på 30-talet respektive på 90-talet är kongruenta men spegelvända. Det ena följde på en tvångsmässig kollektivisering och det andra på en lika tvångsmässig privatisering. De betraktas däremot av oss som diametralt olika. Men historien är i det långa loppet obeveklig och kommer förr eller senare att ge Boris Jeltsin sin dom.

Mannen som satte stopp för folkmordet heter Vladimir Putin. Vi bryr oss måhända inte om vad som hände i Ryssland då, men offren gör det. Och de som drabbats hårt glömmer inte så fort. Därför är Putin efter alla år fortfarande folkets man, ett ovanligt uthålligt förtroende.

I våra ögon är Putin naturligtvis en odemokratisk och korrumperad rufflare. Å andra sidan delar han de egenskaperna med åtskilliga ledare i länder ”vi” sympatiserar med.  I själva verket finns det i historien en rejäl bunt med ännu värre diktatoriska torterare och mördare som valt att lyda ”rätt” herrar och därför behandlats avsevärt mera överseende av våra medier än Putin.

Inget hindrar naturligtvis att vi rannsakar statschefer i länder vi inte gillar, och avslöjar allt elände de ställer till med. Större moraliskt värde har dock det vi själva kan åstadkomma genom moraliskt agerande. Vad vi kunde ha gjort hade varit att stödja alla de lidande människor som chockades med vårt ekonomiska system under 90-talet.

Om Dagens Nyheter t.ex. kraftfullt hade kritiserat Anders Åslunds människoföraktande ekonomiska idéer, vars förödande konsekvenser varje normalbegåvad individ kunde förutse, så skulle det i någon liten mån ha kunnat bidra till att Ryssland hade sluppit en figur som Putin, inte helt osannolikt.

(Om det här verkar aningslöst, så förstå att det är avsiktligt. Jag inser naturligtvis att Dagens Nyheter skriver det som skall skrivas.)

Medias valmatematik

”Vilket parti skulle du rösta på om det var riksdagsval idag” är frågan som ställs i DN/Ipsos januarimätning som redovisas i DN 31/1. Det får alltså antas gälla en valprognos, men skillnaden mellan de politiska blocken anges trots det till bara 15,2 procentenheter, när differensen räknad i riksdagsmandat snarare pekar mot 24 procentenheter.

Felet ligger i att röster som enligt undersökningen inte kommer att ge mandat (KD, C och övriga) trots allt tas med i kalkylen. Mera korrekt räknat visar mätningen att S ensamt skulle bli större än resterna av alliansen i riksdagen och att de rödgröna skulle få närmare 70 procent fler mandat än landets borgerliga partier tillsammans. Läget tycks mera anmärkningsvärt än media ger sken av.

En önskan uppfylld!

Mitt konstaterande igår att Göran Lambertz inte kan sitta kvar i Högsta domstolen delades tydligen av några beslutsfattare som skickade ner honom till Lagrådet, där han förhoppningsvis kan verka i tysthet som ”omvittnat skicklig jurist”.

Återstår nu Tarschys utredning som måste hålla undan alla personliga hänsyn till folk med makt, och lyfta upp den groteska inkompetensen hos polis, åklagare och psykiatri i Quickärendet till fullkomlig transparens. Vad som krävs för att återställa den havererade tilliten till rättssystemet (och psykiatrin) är en genomgripande räfst, följd av ett omfattande förbättringsarbete på många olika nivåer för att absolut garantera att något liknande inte kan hända igen.

Utöver Lambertz har också Kwast och Borgström fortsatt sitt patetiska argumenterande, understödda av vissa personliga vänner (som bl.a. Yrsa Stenius, alltså). Det tycks som om jurister har lätt att bli fångar i den syntetiska och konstruerade värld som råder i en rättssal, där retorik ofta är viktigare än sanning. När de sedan fortsätter samma ordmalande i den värld där normala människor verkar så blir kontrasten bedövande.

Det står större saker på spel i Tarschys utredning än bara den historiska skuldfrågan. Det handlar om rättssystemets fortsatta relevans.