Kategoriarkiv: Ukraina

Propaganda är något Ryssland sysslar med, aldrig vi

Det ligger något förledande godtroget över Anna-Lena Lauréns skriverier om Ryssland och journalistik. Men kan en prisbelönt journalist vara så naivt obildad om sitt eget yrke? Så här skriver hon i en DN-artikel 17-01-28:

”När jag flyttade till Moskva år 2006 var de Kremlstyrda tv-kanalerna kända för sitt propagandistiska nyhetsarbete. Medier som sysslade med rent klassisk nyhetsjournalistik var i själva verket få. De flesta ryska journalister tvingades ta ställning – för eller emot den sittande makten.”

”Till skillnad från hos oss i väst” måste man tolka detta som. Bara vårt monumentala självförhärligande kan leda till sådant självberöm. Det krävs inget genialt tänkande för att se hur ”rent klassisk nyhetsjournalistik” här är det samma som att skriva vad den ekonomiska makten förväntar sig skall skrivas. Den som skriver annat riskerar knappast repressalier från staten, men förlorar sannolikt möjligheten att försörja sig som journalist.

Jag misstänker att man måste förtydliga detta, inte minst för alla som har fått en anständig akademisk utbildning. Att till exempel kunna ta ställning för eller emot det ena eller andra av politiska partier, som i alla väsentliga frågor är identiska, är ingen nämnvärd frihet, inte heller att skriva kritiskt och nedlåtande om aktörer i dessa partier. Sådant har ingen betydelse för de verkliga makthavarna utan tjänar bara som lämpliga distraktioner och skapar illusionen om journalistisk frihet.

De faktiska dissidenterna i väst är de verkligt bildade och intelligenta tänkare som klär av det västerländska samhällets dess förledande kamouflage anlagt för att dölja verkligheten, och som därmed är, om inte ett hot, så i varje fall en irritation för den reella makten. En av de mest framträdande av dessa autentiskt fria tänkare är Noam Chomsky, den mest citerade författaren i vår tid men helt censurerad av de medier som bedriver ”rent klassisk nyhetsjournalistik”. En liten episod i hans historia belyser vilka medel som kan komma till användning mot dissidenter i vår del av världen.

Chomsky och Edward Herman skrev tillsammans en bok 1972 och skulle ge ut den på ett litet förlag specialiserat på akademisk litteratur. I samma veva hade det lilla förlaget blivit uppköpt av bjässen Warner Communications. En hög chef på det stora bolaget hade sett Chomskys namn på en utgivningslista och begärde att få manuskriptet för granskning. Det gick som väntat. Warner beslöt att ingripa och man nöjde sig inte med att stoppa boken utan lade ner hela det lilla förlaget, vilket också drabbade alla dess övriga författare. Så kan våra makthavare agera med censur utan att väcka ens tillstymmelse till uppmärksamhet i media.

Hela den aktuella artikeln av Anna-Lena Laurén är en underbar illustration till vårt självförhärligande och vår hemmablindhet i väst. Här har vi en journalist stationerad i Ryssland, som var och varannan dag skickar hem hårt vinklade och politiskt enögda artiklar vars oförvanskade avsikt är att demonisera Ryssland och Vladimir Putin. Så skrev hon till exempel häromdagen en ”nyhetskrönika” där temat var att ryssarna är ett ljugande folk. Bland exemplen nämnde hon att man inte alltid får kvitton när man handlar, och att en man använde en nödlögn för att inte irritera sin fru! (Att förtala ett helt folk med hjälp av stereotyper anses idag djupt föraktligt. Men handlar det om ryssar och skrivs i Dagens Nyheter så är det helt i sin ordning.)

Tänker vi oss en motsvarighet till Laurén, en rysk korrespondent i Sverige, som publiceras med en obruten ström av förtal mot sitt värdland i Moskvas största tidning, så vet alla vad vi skulle tycka och göra. Han skulle ses som Putins agent och det han skrev skulle klassas som desinformation och propaganda. Ingen skulle vilja ses i hans sällskap.

Men Laurén anser sig betydelsefull nog att i tryck beklaga sig över att ryska medier angriper hennes åsikter och att hon inte tillåts tala med RT:s chef. Är månne nutida västerländsk självrättfärdighet den största i världshistorien?

Västliga mediers självgoda attityd i fråga om Ryssland grundas på föreställningen att man står för den odiskutabla sanningen. Ryssland har anfallit Ukraina och har annekterat Krim med militärt våld (i och för sig ett originellt våld där inte ett enda skott avlossades). Ryssland är därför den aggressiva parten och har alla skyldigheter på sin sida.

Nu är detta inte sant ens i alla detaljer. Så var det lokalbefolkningen som gjorde uppror i Donbass efter en västinspirerad och våldsam statskupp i Kiev. Upproret i Donbass kom olägligt för de ryska ledarna som gjorde klart att Ryssland inte skulle ingripa med reguljär trupp. En lokal upprorsledare reagerade på detta genom att kalla Ryssland för fiende.

Men framför allt när det gäller hela bakgrunden till utvecklingen så framstår västliga mediers och politikers ståndpunkter som synnerligen propagandistiska. Av all viktig kritik som ställer den västliga föreställningen på huvudet räcker det att nämna den respekterade statsvetarprofessorn John Mearsheimer som i den ytterst ansedda tidskriften Foreigh Affairs med goda argument hävdar att hela Ukrainaaffären har orsakats av väst. Och han är långtifrån ensam om att se på frågan med ogrumlad blick.

Grunden för vår självrättfärdighet är med andra ord högst vacklande.

Tjernobyl – 30 år av myter

Om tre dagar har det gått 30 år sedan reaktor fyra i Tjernobyls kärnkraftverk drabbades av en serie explosioner, orsakade av  felgrepp under en testkörning. Vad världen sedan fick uppleva var en gigantisk flod av desinformation som dränkte all elementär kunskap om olyckans konsekvenser och om effekterna av radioaktiv strålning. En dag kommer man att fråga sig hur massmedier i hela världen så unisont kunde sprida massiva myter och fördomar, när verkliga insikter som visade i rakt motsatt riktning var så lätt tillgängliga.

En framstående kolportör av okunskapen är förra årets Nobelpristagare i litteratur. Min betraktelse utgår från hennes häpnadsväckande bok om Tjernobylolyckan.

Barnen ser så undrande ut när de ligger för döden, säger en läkare i Bön för Tjernobyl, Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs själskramande bok om den händelse hon beskriver som 1900-talets viktigaste, av större betydelse än seklets alla krig och revolutioner. Tjernobyl, menar hon, står som inledningen till en ny historisk epok, en där det inte bara handlar om kunskap utan också om för-kunskap, om människan som har råkat i konflikt med sina tidigare föreställningar om sig själv och världen.

Bön för Tjernobyl är en bok om döden och särskilt om en av de mest skrämmande av förgängelser: strålningsdöden. Djupt gripande blir det när Aleksijevitj ger röst åt Ljudmila, hustrun till en av de räddningsarbetare som deltog i det inledande skedet och utsattes för en dödlig stråldos. ”Han är ingen människa längre utan en reaktor” varnar en läkare när hon vill hålla om sin dödssjuke man. Strålningen från väggarna i hans sjukrum var så kraftig att dosimeterskalan inte räckte till. Många av sjukhusets anställda blev själva sjuka efter en tid, och dog.

Boken låter människor som upplevt katastrofen ur olika perspektiv tala direkt ur hjärtat, personligt och djupt omskakande. I deras berättelser uppträder sjukdomar och död i en ändlös rad: svarta fläckar på kroppen, skalliga barn, missbildningar, nervösa rubbningar, ”atomsolbränna”… En man fick blodcancer efter två månader, en 12-årig pojke likaså, därför att hans pappa hade arbetat i Tjernobyl. ”Över den ramponerade reaktorns tak passerade tretusensexhundra soldater… De var unga pojkar… De ligger också för döden nu.”

Som en pendang till dödens kaos står de sovjetiska myndigheternas totala förvirring och människoförakt, så som situationen beskrivs av de intervjuade. Arbetare och soldater skickas in på uppdrag där strålningsintensiteten är långt över tillåtna värden, och ingen tycks veta vad som egentligen sker och ännu mindre vad som borde göras. Människor hänvisas till folkliga myter som att brännvin skulle skydda mot strålning, en profylax som man förlitar sig på i övermått.

Aleksijevitj refererar till oberoende ryska miljöaktivister som menar att 1,5 miljoner människor har avlidit av följderna efter Tjernobyl. Cancerfrekvensen i Vitryssland skall ha ökat sjuttiofyrafaldigt. ”Bland faktorerna bakom folkminskningen är strålning den främsta.”

Allt detta är överväldigande. Så mycket att efter 400 tunga sidor läsaren drabbas av en viss utmattning. Med andra ord är författarens prestation imponerande. Det är bara en sak att tillägga: det mesta som påstås om strålningens effekter i boken är helt enkelt totalt felaktigt!

I en intervju med sig själv säger författaren att hon arbetat med texten i närmare tjugo år. Om hon hade ägnat ett par timmar åt att läsa en sammanfattning av den mest auktoritativa och genomgripande studie som genomförts av hela Tjernobylproblematiken så hade hon kanske kortat av arbetet. Denna den mest grundläggande av undersökningar genomfördes i FN:s regi av hundrafyrtio av världens främsta experter från ett tjugotal länder, och har följts upp med regelbundet återkommande studier, som alla har bekräftat det ursprungliga resultatet. (En internetsökning på UNSCEAR 2000 leder direkt till lättlästa sammandrag på engelska.)

Expertstudiens centrala slutsatser om strålningens effekter kan sammanfattas i några meningar. Samtliga de 134 personer som blev akut strålsjuka på grund av Tjernobylolyckan var kraftverkspersonal eller brandmän som deltog under det första dygnets räddningsoperationer. 28 av dem dog inom tre veckor. Fram till 2008 hade ytterligare 34 personer i den gruppen avlidit av orsaker som i en del av fallen hade med efterverkningar av strålningen att göra. Av de som blev akut strålsjuka är med andra ord drygt hälften ännu i livet.

Ett tusental personer, många barn, diagnosticerades med cellförändringar av cancertyp i sköldkörteln, varav en del sannolikt var latenta fenomen, oberoende av olyckan, och som upptäcktes främst genom den omfattande scanning som genomfördes. Det handlar om en cancerform som kan opereras och inte är dödlig.

Utöver dessa fall har inga människor fått cancer eller dött av strålning orsakad av Tjernobylolyckan. Med rapportens egna ord: ”There is no scientific evidence of increases in overall cancer incidence or mortality or in non-malignant disorders that could be related to radiation exposure.”

Barnen som låg undrande inför sin strålningsdöd har aldrig funnits, de tusentals unga pojkar som passerade över reaktortaket har inte dött av strålning, påståendet om en sjuttiofyrafaldig ökning av cancerfall är en ren bluff, och så vidare. Aleksijevitjs bok är en lång uppräkning av mer eller mindre absurda myter och fantasterier som hon uppenbarligen instämmer i, men möjligen försöker undvika ansvaret för genom att lägga i munnen på andra.

Som fallet med den ”strålande” räddningsarbetaren: En människa som blir utsatt för extern joniserande strålning blir inte själv radioaktiv, och isotoper som sprids utanför en havererad reaktor (bl.a. cesium-137) sitter på partiklar som kan borstas bort. Det som kan finnas kvar i kroppen – t.ex. jod-131 som fångas upp av sköldkörteln och har en halveringstid på 8 timmar – räcker inte för att göra en människa till en ”reaktor”. Inga av de strålskadade från Tjernobyl kunde göra sjukhusväggar radioaktiva, än mindre orsaka sjukhuspersonalens död. Aleksijevitj kränker sitt intervjuoffer, som i sin oskyldiga okunnighet bara förmedlar bisarra men förhärskande myter som författaren har föresatt sig att underblåsa.

Den ignorans som Aleksijevitj delar med så många bygger på en till absurditet överdriven föreställning om strålningens farlighet. Människor blir inte sjuka, och ännu mindre döende, av de strålningsdoser som allmänheten utsattes för efter olyckan. Hade det varit sant så skulle det funnits miljontals sådana offer i världen, av det enkla skälet att det finns lika stark radioaktiv strålning av rent naturliga orsaker på mängder av andra platser på jorden.

Hade den ”förbjudna” staden Pripjat behövt utrymmas så skulle också Bohuslän behöva utrymmas, därför att strålningsdosen man får är densamma på båda ställena. Strålningen i Bohuslän skulle möjligen vara värre eftersom den förekommer i radioaktiva gaser som tränger in i bostäderna och ner i människors lungor. Det har varit så under alla sekler som landskapet varit bebott, men bohuslänningar är ändå inte mer sjuka än andra svenskar.

Påståenden från miljöorganisationer om miljontals cancerfall på längre sikt efter Tjernobyl är en konstruktion som bygger på en teoretisk modell (LNT) som innebär att riskerna förutsätts vara linjärt proportionella mot stråldoserna, och inte blir noll förrän exponeringen är noll. Ett tillspetsat exempel visar hur extremt det linjära antagandet som sådant är:

Om en grupp av människor sätter i sig vardera en liten tesked rent koffein (omkring 0,2 gram) så dör ungefär hälften av gruppen tämligen akut. Vore LNT-modellen tillämpbar på koffein så skulle var hundrade människa dö av två koppar starkt kaffe, alltså tiotusentals varje dag enbart i Sverige. Men vi räddas av att farligheten hos koffein, liksom hos det mesta vi sätter i oss, inte är linjärt proportionell mot mängden. Det finns en tröskelmängd under vilken risken för akuta dödsfall är noll. Det är till och med så att en hel del ämnen som i större mängder är höggradigt giftiga i själva verket är livsnödvändiga i små doser, som t.ex. vitaminer och spårmetaller.

Tillämpningen av LNT-modellen på radioaktiv strålning handlar om förhöjd cancerrisk efter många års exponering, något man teoretiskt kunde förvänta på grund av egenskaperna hos joniserande strålning. Men antagandet är svårt att verifiera och kan i varje fall inte påvisas med statistik. Eventuella sådana fall drunknar i den ofantligt mycket större totalmängden av alla cancerfall.

Det finns tvärtom motsägande studier som visar att cancerfrekvensen är lägre bland människor som bor i områden med högre bakgrundsstrålning än befolkningar på andra platser. Ett exceptionellt fall är staden Ramsar i Iran, där människor har bott sedan urminnes tider och där strålningen på vissa platser kan uppgå till tio gånger den nivå som anses kräva utrymning efter kärnkraftsolyckor. Inte heller i Ramsar är cancerfrekvensen högre än på andra håll.

En freudiansk felskrivning i en detalj blir oavsiktligt illustrativ för Aleksijevitjs brist på kunskapsintresse. Hon skriver att man, för att frysa marken under reaktorn, fyllde på med flytande väte. Det hade fungerat bra om avsikten hade varit att orsaka explosioner. Hon menar antagligen flytande kväve, en troligen försumbar differens i Saussures orduniversum men en avsevärd skillnad i den verkliga världen.

Hur var det då med den sovjetiska förvirringen? Bortom vad folket i byarna möjligen upplevde så fungerade den statliga byråkratin tämligen väl, att döma av den omfattande och detaljerade statistik som FN:s utredare presenterar. Allt finns tillgängligt på nätet för vanliga läsare att bedöma.

Att människorna i regionen blev sjuka och dog i förtid i betydligt större utsträckning än normalt är något som experterna i hög grad uppmärksammade. Eftersom det inte berodde på strålningen så sökte FN:s sakkunniga verkliga svar, som man fann i form av de fysiska umbäranden, psykiska påfrestningar och svåra praktiska problem de tvångsevakuerade ställdes inför. Andra FN-organ som UNDP, UNICEF och IAEA har genom egna undersökningar bekräftat den analysen och strukit under den förödande effekten av tvångsförflyttningarna.

Under intryck av opinionsbildare som spred en överdriven skräck för strålningen pressades de beslutande i Sovjet att beordra utrymning av ett omkring 5 000 gånger större område än vad som hade varit motiverat ur strikt strålningssynpunkt. Eftersom det främst var detta som orsakade sjukdom, lidande och död bland befolkningen så har Aleksijevitj och hennes allierade i skräckpropagandan ett stort ansvar för det hon själv med rätta förfasar sig över.

Som om inte livet blev hårt nog för folket i regionen så följde fyra år efter haveriet i kraftverket den kapitalistiska omvälvningen i de aktuella länderna. Ekonomierna kollapsade och människor drabbades hårt. I Ryssland dog 10 miljoner män i början av 90-talet som en direkt följd av de kapitalistiska ”reformerna”, helt enkelt därför att halva industriproduktionen raderades ut och de sociala skyddsnäten försvann. Konsekvenserna blev värst där reformerna hade genomförts mest brutalt. Det innebar att Vitryssland med sin något långsammare omvandlingstakt hade en något lägre överdödlighet, en viss tröst i Tjernobyleländet.

Det senaste halva seklet har kolkraften krävt 1 000 gånger fler dödsoffer i ”produktionsfasen” än kärnkraft. I fråga om de skadliga och dödliga effekterna för allmänheten är skillnaden med säkerhet ännu större till kärnkraftens fördel. Att avveckla kolkraft och ersätta den med kärnkraft skulle alltså rädda många liv, förutom att radikalt minska koldioxidutsläppen, som på sikt kan vara det största hotet mot mänskligheten.

Men detta är fåfänga sanningar. Aleksijevitjs dröm att vi står inför en ny epok där för-kunskap raderar ut kunskap tycks delvis uppfylld. Kärnkraft och radioaktiv strålning är områden där postmodernismen har triumferat, och där följaktligen inga sakliga beskrivningar når ut. Den stora, underbara myten har tagit över, den i vilken även totalt okunniga är fria att konstruera vilka egna sanningar som helst.

Ukraina, Ryssland och Sverige – och propagandan

Den nutida berättelsen om Ryssland och Ukraina följer den gamla barnsagans dramaturgi. Där finns den onde, som alltid är ond – och så de goda (i tillämpliga fall: vi) som alltid är goda. Om något ont sker så krävs det inga bevis för att veta vem som är den skyldige. På så sätt kan lager efter lager av ondska lastas på den onde, utan tillstymmelse till belägg eller ens realistiska argument. Det är i en sådan intellektuellt ovärdig position västvärldens propagandaorgan har försatt sig.

Men skälet till att försöka bemöta den sanslösa demonisering av Ryssland och Vladimir Putin som pågår i väst behöver inte ha det ringaste att göra med någon särskild förkärlek för Ryssland, och ännu mindre för Vladimir Putin. Det handlar om något mycket större: mänsklighetens överlevnad. Med professor Stephen Cohens[1] genomtänkta ord står världen idag närmare ett totalt kärnvapenkrig än någon gång sedan raketkrisen på Kuba 1962. Alla människor med en gnutta förstånd måste försöka motverka den utvecklingen.

Den västliga propagandan, fylld med avsiktliga missförstånd, förvrängningar och regelrätta lögner, piskar upp ett rysshat som lägger en grund för krigshets, med stora risker för den slutliga katastrofen. Vi har just genomlevt hundraårsminnet av första världskrigets början, och vi tycks inte ha lärt mycket av den katastrofen: en fullkomligt meningslös slakt på närmare 20 miljoner människor, orsakad av uppiskad chauvinism och blint hat mot den som råkade kallas fiende.[2] Och vi tycks beredda att börja om igen på samma linje, men nu med ännu mer skrämmande konsekvenser.

Rysshatet i väst har en lång historia, i Sverige flera sekler, men det tog en paus efter murens fall 1989. Då fanns inte mycket kvar att hata eftersom landet på kort tid maldes ner till ruiner. En liten grupp amerikanska ekonomer (plus Anders Åslund från Sverige) under ledning av Jeffrey Sachs, lyckades få Jegor Gajdar och alkoholisten Jeltsin i Kreml att praktiskt taget över en natt radera ut hälften av Rysslands industriella kapacitet. De värdefullaste delarna av det övriga stals av en handfull oligarker. Effekten blev en total ekonomisk blackout med gigantisk arbetslöshet och det sociala skyddsnätet bortsvept. Statens kassa tömdes och offentliganställda fick arbeta i månader utan lön.[3]

Kapitalismen visade sig från sin mest monstruösa sida och Ryssland kastades i princip tillbaka till den tredje värld varifrån det kommit 1917, med en ofantlig rikedom samlad på ett fåtal händer, och folkets flertal drabbad av den yttersta misär. Tio miljoner människor dog, och den förväntade livslängden sjönk på kort tid med sju år.[4] Det är den absolut största sociala katastrof som något industriland upplevt i fredstid, men som västliga medier har lyckats sudda bort helt ur historien.[5]

När Putin kom till makten och tog itu med det totala kaoset kom Rysslands smekmånad i väst till ett abrupt slut. En av hans första åtgärder var att konfiskera Yukos, som den i väst omhuldade Chodorkovskij hade ”köpt” för runt en fyrtiondedel (drygt 2 %) av dess värde. Efterhand som någon sorts ordning återskapades så minskade mortaliteten, och den förväntade livslängden vände tillbaka till den nivå som gällde under planekonomin. Eftersom få i väst hade fått veta något om 90-talets katastrof, så kunde Putins roll som landets räddare också förträngas, så att alla hans valsegrar i västpropagandan kunde utmålas som resultat av hans ”diktatur” – eller som rent fusk.

Ukraina drabbades på liknande sätt av tvångsprivatiseringarna, också indirekt genom att Ryssland är landets största handelspartner och exportmarknad. I båda länderna frodades en ohämmad korruption, som en inte oväntad följd av det allmänna sammanbrottet. Men i stället för en Vladimir Putin fick Ukraina en orange revolution och en västorienterad regim. Den medförde inget annat än fortsatt förfall (och ingen hjälp från väst); korruptionen levde vidare, och folket i landet fick sådan avsmak för regimens vanstyre[6] att de i följande presidentval till och med röstade fram en representant för den ryskvänliga minoriteten: Viktor Janukovytj. Efter 25 år som privatkapitalistisk marknadsekonomi och demokrati är Ukraina nu Europas näst fattigaste land.

Trots att väst inte hade gjort något av betydelse för att hjälpa Ukraina, så började USA:s satsningar för en ”fredlig erövring” så småningom att betala sig. Victoria Nuland, USA:s biträdande utrikesminister med ansvar för Europafrågor, har öppet informerat om att USA ”investerat” 5 miljarder dollar för att bryta loss Ukraina från den ryska sfären. Det var dock inte några medel som användes för att förbättra livet för ukrainarna. Pengarna hade gått till NGO-organisationer som verkat för att underminera regimen, och till att betala demonstranter, olika mycket beroende på vilken nivå av våldsamheter de var beredda att ställa upp på.[7]

25 år av enträget arbete för att undergräva Rysslands inflytande i landet (med Carl Bildt i en betydande roll, ofta omnämnd i dokument och vittnesmål) gav resultat i februari 2014 efter omfattande demonstrationer. Orangea revolutionen hade en gång misslyckats, och nu skulle inget bakslag tolereras. Men det höll på att fallera i sista stund. För att gå demonstranterna till mötes hade Janukovytj den 21 februari i ett avtal med tre europeiska utrikesministrar gjort stora eftergifter för att bevara lugnet, bl.a. skulle det kommande presidentvalet tidigareläggas. Men en fredlig lösning kunde inte accepteras av USA och extremisterna bland demonstranterna, och den 22 februari släpptes prickskyttar från nazigrupperna fria på Maidan.[8] Poliser och demonstranter sköts ihjäl och Janukovytj jagades iväg under dödshot.[9]

En av kuppregimens första åtgärder var att förbjuda ryskan som officiellt språk i Ukraina. Det blev en uppenbar och fientlig signal till människorna i landets södra och östra delar, som aldrig upplevt någon gräns mot Ryssland. I ett område där miljontals familjer på båda sidor ”gränsen” är släkt med varandra genom giftermål fanns dessutom en outplånlig erfarenhet av nazismens dåd bara en generation bort. Många har där nära släktingar som mördats av nazister, också av inhemska nazister.[10]

Inför det uppenbara hotet att Rysslands viktiga marinbas på Krim, den enda med isfri hamn, skulle hamna i ett NATO-land, gjorde Ryssland en motkupp på Krim och anordnade en folkomröstning. Med ett överväldigande valdeltagande och en lika överväldigande majoritet röstade folket på Krim för en återförening med Ryssland. Krim hade varit en del av Ryssland sedan Katarina den storas tid, var övervägande befolkat av etniska ryssar med rysk kultur och ryska som enda språk. På oklara grunder[11] hade Chrusjtjov flyttat över Krim till den Ukrainska sovjetrepubliken så sent som 1954.

Krims status borde naturligtvis ha reglerats 1991, om västmakterna hade haft något pragmatiskt förnuft och någon långsiktighet i sin strategi. Men då var målet bara att tillfoga det ”besegrade” Ryssland största möjliga skada.[12]

Alarmerade av den uttryckligen ryskfientliga statskuppen i Kiev, och antagligen invaggade i falska förväntningar om ryskt stöd, gjorde även delar av befolkningen i Donbass en motkupp och ockuperade administrativa byggnader. Ryssland markerade omedelbart att någon rysk intervention inte var aktuell, allra minst med militära styrkor (vilket fick en hög rebelledare att kalla Ryssland ”en fiende”). Putin och Lavrov har därefter konsekvent visat, i ord och handling, att Ryssland inte har några aggressiva mål i Ukraina (med Krimfrågan dock lagd till handlingarna). Man lade till och med fram ett resolutionsförslag inför FN:s säkerhetsråd med innebörden att rådet skulle garantera Ukrainas integritet och säkra gränser. Resolutionen antogs.

Vad skulle Ryssland vinna på att lägga fram en sådan resolution om man menade motsatsen till vad den innebar? Inte ens vanligtvis kreativa propagandister i väst kunde hitta någon sådan vinkling, så man valde istället att tysta ner hela saken, för att fortsätta med talet om ”Putins krig” och Rysslands ambitioner att erövra Ukraina. När premiärministern Jatsenjuk[13] eller presidenten Poroshenko med jämna mellanrum försäkrade om Rysslands avsikter att erövra hela Ukraina så slogs det varje gång upp som förstasidesnyheter i västliga medier, utan några belägg. Man kan med rätta fråga sig vad sådana blamanta lögner tjänar för syfte, annat än att öka krigshetsen.

Efter varje besök av krigshetsare från USA – John McCain, CIA-chefen, NATO-folk och andra – skickade kuppregimen i Kiev en omgång trupper för att anfalla utbrytarna. Det gick till att börja med inget vidare eftersom de reguljära styrkorna med hederliga militärer inte kunde tänka sig att skjuta på sina egna landsmän, utan lämnade över sig själva och sin materiel till rebellerna. Man fick lov att i stället anlita fristående bataljoner med stort inslag av nazister, som visserligen var outbildade skinnskallar, men i varje fall sådana som inte drog sig för att döda. De har inte heller känt någon motvilja mot krigsbrottet att skjuta splittergranater med artilleri mot rent civila områden. Detta är vad nazister är kapabla till – (varning för filmen, som är hjärtslitande). Det var så kriget började, det vi kallar ”Putins krig”. Rebellerna försvarade sig med vapenmakt, men huvudsakligen defensivt.

Den mest auktoritativa analysen av upphovet till Ukrainakonflikten har gjorts av professor John Mearsheimer i Foreign Affairs, världen mest ansedda tidskrift i utrikespolitiska frågor. Han ger där, under rubriken Why the Ukraine Crisis Is the West’s Fault en bild som är diametralt motsatt den som västliga mainstreammedia kolporterat ut. Hans artikel måste läsas av alla som vill ha en bredare bas för sina egna analyser i ämnet.[14]

När Putin under en Valdaikonferens fick den ständiga frågan om Ryssland ville lägga under sig Ukraina så sade han att han svarat på det otaliga gånger, och kunde inte låta bli att lägga till en knorr. – Vi behöver inte mera land, vi har hela vår stora taiga att ta hand om. Hans svar är tankeväckande om man kastar en blick på en jordglob: Rysslands taiga är ungefär lika stor som hela det egentliga Europa.

Den antiryska propagandan tycks vara särskilt unison i Sverige, kanske beroende på vår urgamla rysskräck. Man behöver bara komma till Tyskland för att höra mera moderation i debatten. Ett antal före detta regeringschefer där har en radikalt avvikande syn på den officiella ryssfientligheten. Och som vanligt hittar man de riktigt fria rösterna i USA, ett land som tar yttrandefriheten på verkligt allvar, betydligt mer så än vad vi i Europa gör. En av dessa röster tillhör en person med en gediget konservativ bakgrund.

Paul Craig Roberts är en ekonomie doktor som arbetat 25 år i USA:s regeringsadministration, bl.a. som biträdande finansminister i Ronald Reagans regering. Han var en av männen bakom utbudsekonomin, ett fundament i nyliberalismen. Efter regeringsåren var han ekonomisk redaktör i Wall Street Journal och syndikerad kolumnist i en rad konservativa tidningar, bland mycket annat. Han talar verkligt klarspråk. Den här intervjun hölls redan en månad efter statskuppen i Kiev.

Demoniseringen av Vladimir Putin i väst har nu lämnat stratosfären. Han är en ny Stalin, till och med en ny Hitler (Hillary Clinton). Det har blivit lite väl mycket även för en så härdad man som Henry Kissinger, som i Washington Post skrev den nu ofta citerade meningen: ”For the West, the demonization of Vladimir Putin is not a policy; it is an alibi for the absence of one.

Den som vill veta hur Putin tänker och resonerar behöver inte anlita Dagens Nyheters andeskådare och deras fantasier, utan kan gå till källan. Till exempel anordnar Valdai Discussion Club årligen en konferens med deltagare från hela världen: akademiker från de kända universiteten, politiker, ekonomer, journalister och andra offentliga personer, för att diskutera frågor som rör Ryssland. Putin brukar delta och svara på oförberedda frågor från deltagarna under så där tre timmar. (Kan någon se framför sig Obama stå till förfogande under tre timmar för oförberedda frågor från utländska experter?)

Om man tar på trådlösa hörlurar och lyssnar medan man ändå diskar och städar så kan man avsätta tid för att skaffa sig en egen bild av den ryske ledarens tankevärld. Man slås av att Putin svarar betydligt mera substantivt än vad politiker i väst i allmänhet gör. Han använder inte trist och tom retorik för att undvika frågorna, som vi är så vana vid här. Han tycks i det stora hela säga vad han faktiskt menar, och förefaller vara en ovanligt tänkande politiker. (En sak är klar: han är inte så urbota korkad som Dagens Nyheter förutsätter när de påstår – bland mycket annat liknande – att han har låtit mörda den obetydlige politikern Boris Nemtsov [f.ö. en av Jeltsins män och Rysslands ”bödlar” under 90-talet, och av många avskydd i sitt hemland.])

Här är länkarna till Putins tal och intervjuer i Valdai Club 2014 och 2015, för dem som vill avpropagandisera sig och bilda sig en egen uppfattning.

Men Putin är politiker, och politiker är med sällsynta undantag inga personer att beundra eller högakta. Politiker verkar för stater, och stater är inga moraliska agenter. Stater är maktorgan och utövar den auktoritet som varje stat är mäktig, vilket sällan innebär några moraliskt högtstående avsikter eller handlingar. Därför kan man inte vara anhängare till en stat, inte ens den egna, och nästan aldrig beundrare av politiker. Man kan däremot tillhöra en folklig gemenskap, och sträva efter att göra den gemenskapen så stor som möjligt.

Min avsikt med den här sammanställningen av Ukrainakonflikten är med andra ord inte att rättfärdiga någon politiker eller någon stat. Min avsikt är att påvisa hur den hjärndöda demoniseringen av Ryssland och Putin i väst är en del av vårt amoraliska agerande, som är nödvändigt att blottlägga och bekämpa därför att det så uppenbart riskerar att leda fram till en stormaktskonflikt med det yttersta hotet om en definitiv kärnvapenkatastrof, efter vilken det inte kommer att finnas någon mänsklighet kvar alls.

Noter:
[1] Stephen Cohen är professor emeritus i rysk historia vid Princeton och New York University. Han har ägnat sitt akademiska liv åt kunskapen om Ryssland, och har tillbringat halva sitt liv på plats i landet.  Klicka på [1] för att komma tillbaka till texten!

[2] Medborgarna i USA var före kriget djupt pacifistiska och ville inte skickas till Europa för att dö i en konflikt som inte angick dem alls. Men makten i landet ville annorlunda och president Wilson blev den som fick lösa problemet. Han anlitade en man vid namn Edward Bernays, sedermera kallad PR-industrins fader, som med hjälp av greuelpropaganda (”tyskarna dödar och äter barn”) på några månader lyckades piska upp ett så intensivt tyskhat i landet att symfoniorkestrar inte kunde spela Beethoven. Woodrow Wilson fick sitt krig och så småningom – naturligtvis – Nobels fredspris. Bernays nästa stora projekt under 1920-talet blev att få kvinnor att börja röka, vilket som vi vet lyckades briljant. Så antalet lik på den mannens samvete är oräkneligt (and still counting, som amerikanarna säger). Klicka på [2] för att komma tillbaka till texten!

[3] Men den lilla övre medelklass som satt närmast grytorna blomstrade. Moskva lystes upp av neonljus och glittrande butiker med alla världens lyxigaste varumärken.

[4] se David Stuckler & Sanjay Basu: ”Åtstramning till döds” Natur & Kultur 2013, sid 45-68: ”I början av 1990-talet försvann tio miljoner ryska män.”

[5] Tidskriften Axess hade för några år sedan ett helt specialnummer om Ryssland efter kommunismen. Den ofattbara katastrofen, som varade under ett decennium, omnämndes på ett enda ställe med en överslätande beskrivning på ett halvdussin rader.

[6] Julia Tymosjenko, som en tid var premiärminister, har i väst framställts som något av en Jeanne d’Arc och martyr. I verkligheten var hon redan före sin rikspolitiska karriär misstänkt för inblandning i mord på en politiker. 2001 avskedades hon som vice premiärminister av president Kutjma efter att ha blivit åtalad för förfalskning och gassmuggling, och misstänkt för mutor på 728 miljoner kronor. Detta var således långt före den fängelsedom för maktmissbruk hon fick 2010 och som i väst anses politisk.

[7] Se länk till Paul Craig Roberts längre fram i texten.

[8] Hela förloppet hade övertygande likheter med (den sedermera misslyckade) statskuppen i Venezuela 2002. Att inte se CIA:s fingeravtryck över båda dessa kupper kräver en hård ansträngning (eller rätt utbildning, som Chomsky skulle säga). En av de första höga representanterna från USA att besöka Ukraina efter kuppen var just högste chefen för CIA.

[9] Estlands dåvarande utrikesminister vittnade inför Catherine Ashton omedelbart om att skotten som dödade både poliser och demonstranter kom från samma håll, från den plats där de nazistiska extremisterna höll till. Omfattande videodokumentation på YouTube pekar i samma riktning. De nya myndigheterna hävdade att polisen (den s.k. Berkut) hade svarat för eldgivningen, och anhöll tre personer. Som bevis anfördes en bild på den ledande av de tre, föreställande en uniformerad man hållande ett skjutvapen med båda händerna. Under häktningsprocessen kunde den misstänkte visa att han bara hade en hand, den andra bortsprängd i en tidigare olycka. Rätten fick (antagligen generat) släppa mannen, som kunde ta sig till Ryssland och säkerheten. Några ytterligare ”framsteg” i utredningen av skjutningarna på Maidan har inte rapporterats (i varje fall inte på någon plats i media nåbar för vanliga läsare). Det har trängts bort ur vårt kollektiva minne att det var dessa ”Janukovytjs mord” på demonstranter som rättfärdigade statskuppen.

[10] I sin bok om Andra världskriget skriver Antony Beevor att Ukraina var det land som mest entusiastiskt och i störst omfattning slöt upp på Nazitysklands sida och deltog i mördandet av polacker, judar, kommunister och andra ”unmenschen”. Beevor beskriver en metod som speciellt ukrainsk: att stänga in offren i en lada och tända på, för att sedan skjuta alla som försökte fly. Metoden fick sin kusliga repris i Odessa 2014 när nazister brände inne ett 40-tal proryska ukrainare, och sedan dödade förtvivlade människor som försökte fly. Den händelsen är utförligt dokumenterad på YouTube, med närbilder på flera förövare, men inga rättsliga påföljder har veterligen rapporterats.

[11] På fyllan, säger malisen, men sannolikt för att gynna sin personliga politiska position.

[12] Jeffrey Sachs ekonomgrupp hade som uttryckligt syfte att slå till så drastiskt med de förödande privatiseringarna att kommunismen aldrig mer skulle kunna komma tillbaka. Sachs själv har i efterhand beklagat effekterna av gruppens insatser, medan Anders Åslund fortsatt att hävda att processen genomfördes för långsamt.

[13] Enligt ett envist rykte är Jatsenjuk scientolog av 8:e graden, eller ev. före detta.

[14] Mearsheimer är ingalunda någon ”vänsterprofessor”, knappast ens särskilt liberal. Geopolitiskt är han en hök, och anser t.ex. att USA i eget intresse bör motarbeta Kina på alla plan, även ekonomiska.

Rysslands mål i Ukraina – och DN:s

”Vad Ryssland har för mål i Ukraina är svårt att begripa” skriver Johannes Åman i en ledare i Dagens Nyheter (22/1). Ännu svårare att begripa måste vara vad Ukrainas ledare har för mål.

Efter en våldsam och naziinfluerad statskupp i Kiev för ett år sedan demonstrerade kuppregimen genom en ryskfientlig språklag sin öppna aggression mot det egna landets ryskspråkiga medborgare. Med sina erfarenheter av Ukrainsk nazism bara en generation bort gjorde de attackerade en motkupp och proklamerade självständighet. Separatisterna var förvisso beväpnade men uppträdde defensivt. Kriget startade när kuppregimen i Kiev inledde angrepp mot utbrytarna.

De militära framstötarna sammanföll märkligt nära i tiden efter besöken från USA av vicepresidenten, CIA-chefen och allmänna krigshetsare (McCain m.fl.). De första reguljära styrkorna vägrade skjuta på sina landsmän och det var först när rent nazistiska frivilligstyrkor sattes in som det blev fart på dödandet. Då inleddes också den provokativa beskjutningen av civila, som initierade en massflykt av människor i alla riktningar.

DN har så vitt jag vet inte ägnat sig åt att beskriva Ukrainas eventuella krigsmål. Om målet är att besegra alla ryssvänliga människor i Donbass så tvingas man väl utrota eller fördriva större delen av de återstående individerna i området. Och man måste ju fråga sig hur Kiev har tänkt sig att återställa någon form av fredlig samexistens efter att ha dödat så många civila på, som det verkar, rent djävulskap. Det är ett dödfött krigsmål i alla avseenden.

Eller så kanske det handlar om att för västmakternas räkning ställa till med största möjliga problem för Ryssland. Att det är Ryssland som är angripare i Ukraina har blivit till ett omkväde i väst, lika absurt som propagandistiskt. I själva verket var Kreml från början anmärkningsvärt återhållsamt gentemot utbrytarna. När de vanliga propagandisterna yrade om att Ryssland tänkte erövra hela Ukraina så klagade separatisterna på uteblivet stöd från Kreml. De ukrainska angreppen har dock tvingat Ryssland att öka hjälpen till utbrytarna (inklusive leveranser av förnödenheter till drabbade områden).

Utbrytarnas mål är uppenbarligen självstyre för områdena kring Donetsk och Luhansk. Ju längre det målet motarbetas med våld, desto mer kommer kravet antagligen att handla om självständighet.

Rysslands primära mål i Ukraina är inte svårt att begripa och har varit känt i 25 år: att hålla grannlandet utanför militära unioner med västmakterna. Det är helt enkelt motsvarande mål som USA skulle haft om (otänkbara tanke) Ryssland eller Kina skulle försöka ingå en militärallians med ett grannland till supermakten. (Föreställer man sig bara USA i Rysslands nuvarande situation så vet vi att Kiev skulle ha varit bombat sönder och samman vid det här laget.)

Motiven för annekteringen av Krim var fullkomligt uppenbara. Landets enda isfria flottbas riskerade att hamna under NATO:s herravälde, alltså under en militärallians som genom alla sina handlingar förklarat Ryssland som sin huvudfiende. Igen kan man försöka tänka sig USA i samma situation. Krimfrågan har dessutom en enkel lösning som genom prejudikat är fullt godkänd av väst: att under internationell övervakning anordna samma slag av folkomröstning som i Skottland och låta utslaget bli avgörande.

Vad DN har för mål med sin propagandistiska rapportering och åsiktsproduktion i frågan är mera obskyrt än Rysslands mål. Inte bara är urvalet av nyheter tendentiöst, utan rapporteringen dessutom bedrövligt vinklad. Barbariet som nazistförbanden utövar mot civila i Donetsk slätas över, västra Ukrainas starka band med nazismen retuscheras bort, tvåtusen nazister i fackeltåg för att hylla folkmördaren Stepan Banderas

hämta

födelsedag för obetydligt för att nämnas, sextusen högerextremister i demonstration i Kiev i december 2014 med flera skadade likaså, Yatsenjuks påstående hos Merkel att Sovjet anföll Tyskland under andra världskriget för oansenligt att påpeka (tänk Putin säga något lika barockt!), polska ministern som hävdar att Auschwitz befriades av Ukraina, samma sak, och så vidare in absurdum.

Är DN:s mål att hetsa fram ett rysshat, och vad skall det i så fall användas till? Är det för att jämna vägen till nästa världskrig? (I vilket fall lär inte Putin bli bättre av DN:s journalistik.)

Men DN måste nog se sig om över axeln; den tidigare eran av åsiktsmonopol för dominerande tidningar är över. Idag finns inte bara hela internetvärlden, utan också seriösa nyhetskanaler som tar upp sådant som västvärldens mediakonglomerat censurerar bort. För sådana ratade nyheter om Ukraina (ofta med bild- eller ljudbevis) finns idag RT, bland många andra informatörer. Som nyhetskanal på teve var RT 2013 först med att nå en miljard besökare på YouTube. Marknaden talar!

Att Rysslands mål i Ukraina är både elementärt och förståeligt behöver man bara gå till sådana hökar som Henry Kissinger och Zbigniew Brzeziński för att få veta. Båda menar att väst bör garantera att Ukraina aldrig blir medlem i NATO, och att Rysslands grundläggande krav på nationell säkerhet respekteras. Det vore att ta ett stort steg mot fred. Är det just därför DN inte ens vill förorda en väg som två ärkekonservativa (och många andra givetvis) förespråkar? Eller ens vill begripa att Ryssland har det berättigade målet att hålla Ukraina militärt alliansfritt!

Massdöden i Ryssland på 1990-talet: orsakad av kapitalismen och understödd av oss

En stor del av offren för nazistisk eller sovjetisk dödspolitik från 1933 till 1945 och ett drygt decennium framåt ”är idag helt glömda”, skrev Björn Wiman i sin krönika i gårdagens DN, apropå en ”fullkomligt enastående” bok av Timothy Snyder. Definitionen av ”glömd” är väl då inte alldeles konventionell eftersom DN och övriga svenska media regelbundet och rättmätigt har påmint om händelserna genom alla år, och särskilt nu när de tre miljoner ukrainska offren uppmärksammas närmast dagligen.

Totalt glömd och helt undertryckt är däremot en annan ”blodsåker”, mycket närmare i tiden, och en där vi har ett medansvar. I ytterligare en enastående bok inleder två amerikanska medicinhistoriker kapitlet om Ryssland med meningen: ”I början av 1990-talet försvann tio miljoner ryska män.” De flesta av dem visade sig vara unga män i arbetsför ålder. Och de ”försvann” på ett sätt som mycket påminde om de amerikanska indianernas försvinnande efter européernas ”politik” på kontinenten.

Stalins offer i Ukraina och Jeltsins (eller Jeffrey Sachs, eller Anders Åslunds) i Ryssland har många likheter, fast med de grundläggande orsakerna spegelvända. I Stalins fall tvångskollektivisering, i Jeltsins fall tvångsprivatisering, men i båda fallen med dödliga konsekvenser.

Stalins grymma politik mot de självägande bönderna är som sagt väl känd, men händelserna i Ryssland efter 1990 har vi effektivt skärmat av oss från. För den som vågar utsätta sig för risken att bli ideologiskt störd finns nu boken ”Åtstramning till döds” på svenska, skriven av David Stuckler och Sanjay Basu, båda meriterade akademiker.

Författarna visar övertygande att dödsfallen i Ryssland orsakades av en medveten, avsiktlig och målinriktad politik (i likhet med Stalins i Ukraina). Huvudansvarig var givetvis Jeltsin, men han var kraftigt uppbackad av främst en handfull USA-ekonomer, ”förstärkta” av bl.a. Anders Åslund från Sverige. Nyckelpersoner som Jeffrey Sachs har sedermera medgett felbedömningar (dock inte Åslund som tyckte att chockterapin varit alltför mild), men ingen kommer någonsin att ställas till svars för alla döda som deras brutaliteter orsakat.

När ett stort lands halva industrikapacitet likvideras bildlikt talat över en natt, samtidigt som det sociala skyddsnätet lika snabbt vittrar sönder, då skall det till en ekonom för att inte inse de horribla konsekvenser som med nödvändighet följer. Stuckler och Basu visar att dödstalen ökade i de länder där kapitalismen genomfördes med chockterapi, medan de var oförändrade i länder som Vitryssland, Slovenien och Tjeckien, där processen genomfördes gradvis och kontrollerat. I Polen minskade dödsfallen till och med.

En misstänkt som kan förutsättas vara fullt medveten om konsekvenserna av sitt handlande skall juridiskt bedömas som om han handlat med uppsåt. På den grunden borde de ekonomer som orsakat massdöden i Ryssland kunna dömas för brott. Men det kommer, som sagt, aldrig att ske.

Illdåden mot ryska folket under 1990-talet kan räknas till de värsta sociala katastroferna i människans historia. I en framtid kommer vi att dömas för att genom underlåtenhet ha stöttat skändligheterna, på samma sätt som utrotningen av indianerna i Amerika till sist fann sina skyldiga. Efter att i ett par hundra år ha förbisetts och till och med romantiserats, så hann skulden för indianernas utrotning till sist ikapp européerna. Sanningen är obeveklig, men kan ibland ta tid.

Förutom den fördumning vi drar på oss själva genom att förneka verkligheten i Ryssland på 90-talet, så blir vi ur stånd att förstå varför Vladimir Putin har haft majoritetens stöd i sitt land under så många år. Putin var mannen som stoppade folkmordet, tog tillbaka en del av landets rikedomar från samvetslösa oligarker och återinförde någon sorts elementär ordning i Rysslands ekonomi (även om det mesta är kvar att göra).

Men tydligen väljer vi hellre okunnigheten, demoniseringen av Ryssland och ett nytt kallt krig. Frågar vi oss någonsin vem vi tjänar med detta?