Kategoriarkiv: Sverige

Ukraina, Ryssland och Sverige – och propagandan

Den nutida berättelsen om Ryssland och Ukraina följer den gamla barnsagans dramaturgi. Där finns den onde, som alltid är ond – och så de goda (i tillämpliga fall: vi) som alltid är goda. Om något ont sker så krävs det inga bevis för att veta vem som är den skyldige. På så sätt kan lager efter lager av ondska lastas på den onde, utan tillstymmelse till belägg eller ens realistiska argument. Det är i en sådan intellektuellt ovärdig position västvärldens propagandaorgan har försatt sig.

Men skälet till att försöka bemöta den sanslösa demonisering av Ryssland och Vladimir Putin som pågår i väst behöver inte ha det ringaste att göra med någon särskild förkärlek för Ryssland, och ännu mindre för Vladimir Putin. Det handlar om något mycket större: mänsklighetens överlevnad. Med professor Stephen Cohens[1] genomtänkta ord står världen idag närmare ett totalt kärnvapenkrig än någon gång sedan raketkrisen på Kuba 1962. Alla människor med en gnutta förstånd måste försöka motverka den utvecklingen.

Den västliga propagandan, fylld med avsiktliga missförstånd, förvrängningar och regelrätta lögner, piskar upp ett rysshat som lägger en grund för krigshets, med stora risker för den slutliga katastrofen. Vi har just genomlevt hundraårsminnet av första världskrigets början, och vi tycks inte ha lärt mycket av den katastrofen: en fullkomligt meningslös slakt på närmare 20 miljoner människor, orsakad av uppiskad chauvinism och blint hat mot den som råkade kallas fiende.[2] Och vi tycks beredda att börja om igen på samma linje, men nu med ännu mer skrämmande konsekvenser.

Rysshatet i väst har en lång historia, i Sverige flera sekler, men det tog en paus efter murens fall 1989. Då fanns inte mycket kvar att hata eftersom landet på kort tid maldes ner till ruiner. En liten grupp amerikanska ekonomer (plus Anders Åslund från Sverige) under ledning av Jeffrey Sachs, lyckades få Jegor Gajdar och alkoholisten Jeltsin i Kreml att praktiskt taget över en natt radera ut hälften av Rysslands industriella kapacitet. De värdefullaste delarna av det övriga stals av en handfull oligarker. Effekten blev en total ekonomisk blackout med gigantisk arbetslöshet och det sociala skyddsnätet bortsvept. Statens kassa tömdes och offentliganställda fick arbeta i månader utan lön.[3]

Kapitalismen visade sig från sin mest monstruösa sida och Ryssland kastades i princip tillbaka till den tredje värld varifrån det kommit 1917, med en ofantlig rikedom samlad på ett fåtal händer, och folkets flertal drabbad av den yttersta misär. Tio miljoner människor dog, och den förväntade livslängden sjönk på kort tid med sju år.[4] Det är den absolut största sociala katastrof som något industriland upplevt i fredstid, men som västliga medier har lyckats sudda bort helt ur historien.[5]

När Putin kom till makten och tog itu med det totala kaoset kom Rysslands smekmånad i väst till ett abrupt slut. En av hans första åtgärder var att konfiskera Yukos, som den i väst omhuldade Chodorkovskij hade ”köpt” för runt en fyrtiondedel (drygt 2 %) av dess värde. Efterhand som någon sorts ordning återskapades så minskade mortaliteten, och den förväntade livslängden vände tillbaka till den nivå som gällde under planekonomin. Eftersom få i väst hade fått veta något om 90-talets katastrof, så kunde Putins roll som landets räddare också förträngas, så att alla hans valsegrar i västpropagandan kunde utmålas som resultat av hans ”diktatur” – eller som rent fusk.

Ukraina drabbades på liknande sätt av tvångsprivatiseringarna, också indirekt genom att Ryssland är landets största handelspartner och exportmarknad. I båda länderna frodades en ohämmad korruption, som en inte oväntad följd av det allmänna sammanbrottet. Men i stället för en Vladimir Putin fick Ukraina en orange revolution och en västorienterad regim. Den medförde inget annat än fortsatt förfall (och ingen hjälp från väst); korruptionen levde vidare, och folket i landet fick sådan avsmak för regimens vanstyre[6] att de i följande presidentval till och med röstade fram en representant för den ryskvänliga minoriteten: Viktor Janukovytj. Efter 25 år som privatkapitalistisk marknadsekonomi och demokrati är Ukraina nu Europas näst fattigaste land.

Trots att väst inte hade gjort något av betydelse för att hjälpa Ukraina, så började USA:s satsningar för en ”fredlig erövring” så småningom att betala sig. Victoria Nuland, USA:s biträdande utrikesminister med ansvar för Europafrågor, har öppet informerat om att USA ”investerat” 5 miljarder dollar för att bryta loss Ukraina från den ryska sfären. Det var dock inte några medel som användes för att förbättra livet för ukrainarna. Pengarna hade gått till NGO-organisationer som verkat för att underminera regimen, och till att betala demonstranter, olika mycket beroende på vilken nivå av våldsamheter de var beredda att ställa upp på.[7]

25 år av enträget arbete för att undergräva Rysslands inflytande i landet (med Carl Bildt i en betydande roll, ofta omnämnd i dokument och vittnesmål) gav resultat i februari 2014 efter omfattande demonstrationer. Orangea revolutionen hade en gång misslyckats, och nu skulle inget bakslag tolereras. Men det höll på att fallera i sista stund. För att gå demonstranterna till mötes hade Janukovytj den 21 februari i ett avtal med tre europeiska utrikesministrar gjort stora eftergifter för att bevara lugnet, bl.a. skulle det kommande presidentvalet tidigareläggas. Men en fredlig lösning kunde inte accepteras av USA och extremisterna bland demonstranterna, och den 22 februari släpptes prickskyttar från nazigrupperna fria på Maidan.[8] Poliser och demonstranter sköts ihjäl och Janukovytj jagades iväg under dödshot.[9]

En av kuppregimens första åtgärder var att förbjuda ryskan som officiellt språk i Ukraina. Det blev en uppenbar och fientlig signal till människorna i landets södra och östra delar, som aldrig upplevt någon gräns mot Ryssland. I ett område där miljontals familjer på båda sidor ”gränsen” är släkt med varandra genom giftermål fanns dessutom en outplånlig erfarenhet av nazismens dåd bara en generation bort. Många har där nära släktingar som mördats av nazister, också av inhemska nazister.[10]

Inför det uppenbara hotet att Rysslands viktiga marinbas på Krim, den enda med isfri hamn, skulle hamna i ett NATO-land, gjorde Ryssland en motkupp på Krim och anordnade en folkomröstning. Med ett överväldigande valdeltagande och en lika överväldigande majoritet röstade folket på Krim för en återförening med Ryssland. Krim hade varit en del av Ryssland sedan Katarina den storas tid, var övervägande befolkat av etniska ryssar med rysk kultur och ryska som enda språk. På oklara grunder[11] hade Chrusjtjov flyttat över Krim till den Ukrainska sovjetrepubliken så sent som 1954.

Krims status borde naturligtvis ha reglerats 1991, om västmakterna hade haft något pragmatiskt förnuft och någon långsiktighet i sin strategi. Men då var målet bara att tillfoga det ”besegrade” Ryssland största möjliga skada.[12]

Alarmerade av den uttryckligen ryskfientliga statskuppen i Kiev, och antagligen invaggade i falska förväntningar om ryskt stöd, gjorde även delar av befolkningen i Donbass en motkupp och ockuperade administrativa byggnader. Ryssland markerade omedelbart att någon rysk intervention inte var aktuell, allra minst med militära styrkor (vilket fick en hög rebelledare att kalla Ryssland ”en fiende”). Putin och Lavrov har därefter konsekvent visat, i ord och handling, att Ryssland inte har några aggressiva mål i Ukraina (med Krimfrågan dock lagd till handlingarna). Man lade till och med fram ett resolutionsförslag inför FN:s säkerhetsråd med innebörden att rådet skulle garantera Ukrainas integritet och säkra gränser. Resolutionen antogs.

Vad skulle Ryssland vinna på att lägga fram en sådan resolution om man menade motsatsen till vad den innebar? Inte ens vanligtvis kreativa propagandister i väst kunde hitta någon sådan vinkling, så man valde istället att tysta ner hela saken, för att fortsätta med talet om ”Putins krig” och Rysslands ambitioner att erövra Ukraina. När premiärministern Jatsenjuk[13] eller presidenten Poroshenko med jämna mellanrum försäkrade om Rysslands avsikter att erövra hela Ukraina så slogs det varje gång upp som förstasidesnyheter i västliga medier, utan några belägg. Man kan med rätta fråga sig vad sådana blamanta lögner tjänar för syfte, annat än att öka krigshetsen.

Efter varje besök av krigshetsare frÃ¥n USA – John McCain, CIA-chefen, NATO-folk och andra – skickade kuppregimen i Kiev en omgÃ¥ng trupper för att anfalla utbrytarna. Det gick till att börja med inget vidare eftersom de reguljära styrkorna med hederliga militärer inte kunde tänka sig att skjuta pÃ¥ sina egna landsmän, utan lämnade över sig själva och sin materiel till rebellerna. Man fick lov att i stället anlita fristÃ¥ende bataljoner med stort inslag av nazister, som visserligen var outbildade skinnskallar, men i varje fall sÃ¥dana som inte drog sig för att döda. De har inte heller känt nÃ¥gon motvilja mot krigsbrottet att skjuta splittergranater med artilleri mot rent civila omrÃ¥den. Detta är vad nazister är kapabla till – (varning för filmen, som är hjärtslitande). Det var sÃ¥ kriget började, det vi kallar ”Putins krig”. Rebellerna försvarade sig med vapenmakt, men huvudsakligen defensivt.

Den mest auktoritativa analysen av upphovet till Ukrainakonflikten har gjorts av professor John Mearsheimer i Foreign Affairs, världen mest ansedda tidskrift i utrikespolitiska frågor. Han ger där, under rubriken Why the Ukraine Crisis Is the West’s Fault en bild som är diametralt motsatt den som västliga mainstreammedia kolporterat ut. Hans artikel måste läsas av alla som vill ha en bredare bas för sina egna analyser i ämnet.[14]

När Putin under en Valdaikonferens fick den ständiga frågan om Ryssland ville lägga under sig Ukraina så sade han att han svarat på det otaliga gånger, och kunde inte låta bli att lägga till en knorr. – Vi behöver inte mera land, vi har hela vår stora taiga att ta hand om. Hans svar är tankeväckande om man kastar en blick på en jordglob: Rysslands taiga är ungefär lika stor som hela det egentliga Europa.

Den antiryska propagandan tycks vara särskilt unison i Sverige, kanske beroende på vår urgamla rysskräck. Man behöver bara komma till Tyskland för att höra mera moderation i debatten. Ett antal före detta regeringschefer där har en radikalt avvikande syn på den officiella ryssfientligheten. Och som vanligt hittar man de riktigt fria rösterna i USA, ett land som tar yttrandefriheten på verkligt allvar, betydligt mer så än vad vi i Europa gör. En av dessa röster tillhör en person med en gediget konservativ bakgrund.

Paul Craig Roberts är en ekonomie doktor som arbetat 25 år i USA:s regeringsadministration, bl.a. som biträdande finansminister i Ronald Reagans regering. Han var en av männen bakom utbudsekonomin, ett fundament i nyliberalismen. Efter regeringsåren var han ekonomisk redaktör i Wall Street Journal och syndikerad kolumnist i en rad konservativa tidningar, bland mycket annat. Han talar verkligt klarspråk. Den här intervjun hölls redan en månad efter statskuppen i Kiev.

Demoniseringen av Vladimir Putin i väst har nu lämnat stratosfären. Han är en ny Stalin, till och med en ny Hitler (Hillary Clinton). Det har blivit lite väl mycket även för en så härdad man som Henry Kissinger, som i Washington Post skrev den nu ofta citerade meningen: ”For the West, the demonization of Vladimir Putin is not a policy; it is an alibi for the absence of one.”

Den som vill veta hur Putin tänker och resonerar behöver inte anlita Dagens Nyheters andeskådare och deras fantasier, utan kan gå till källan. Till exempel anordnar Valdai Discussion Club årligen en konferens med deltagare från hela världen: akademiker från de kända universiteten, politiker, ekonomer, journalister och andra offentliga personer, för att diskutera frågor som rör Ryssland. Putin brukar delta och svara på oförberedda frågor från deltagarna under så där tre timmar. (Kan någon se framför sig Obama stå till förfogande under tre timmar för oförberedda frågor från utländska experter?)

Om man tar pÃ¥ trÃ¥dlösa hörlurar och lyssnar medan man ändÃ¥ diskar och städar sÃ¥ kan man avsätta tid för att skaffa sig en egen bild av den ryske ledarens tankevärld. Man slÃ¥s av att Putin svarar betydligt mera substantivt än vad politiker i väst i allmänhet gör. Han använder inte trist och tom retorik för att undvika frÃ¥gorna, som vi är sÃ¥ vana vid här. Han tycks i det stora hela säga vad han faktiskt menar, och förefaller vara en ovanligt tänkande politiker. (En sak är klar: han är inte sÃ¥ urbota korkad som Dagens Nyheter förutsätter när de pÃ¥stÃ¥r – bland mycket annat liknande – att han har lÃ¥tit mörda den obetydlige politikern Boris Nemtsov [f.ö. en av Jeltsins män och Rysslands ”bödlar” under 90-talet, och av mÃ¥nga avskydd i sitt hemland.])

Här är länkarna till Putins tal och intervjuer i Valdai Club 2014 och 2015, för dem som vill avpropagandisera sig och bilda sig en egen uppfattning.

Men Putin är politiker, och politiker är med sällsynta undantag inga personer att beundra eller högakta. Politiker verkar för stater, och stater är inga moraliska agenter. Stater är maktorgan och utövar den auktoritet som varje stat är mäktig, vilket sällan innebär några moraliskt högtstående avsikter eller handlingar. Därför kan man inte vara anhängare till en stat, inte ens den egna, och nästan aldrig beundrare av politiker. Man kan däremot tillhöra en folklig gemenskap, och sträva efter att göra den gemenskapen så stor som möjligt.

Min avsikt med den här sammanställningen av Ukrainakonflikten är med andra ord inte att rättfärdiga någon politiker eller någon stat. Min avsikt är att påvisa hur den hjärndöda demoniseringen av Ryssland och Putin i väst är en del av vårt amoraliska agerande, som är nödvändigt att blottlägga och bekämpa därför att det så uppenbart riskerar att leda fram till en stormaktskonflikt med det yttersta hotet om en definitiv kärnvapenkatastrof, efter vilken det inte kommer att finnas någon mänsklighet kvar alls.

Noter:
[1] Stephen Cohen är professor emeritus i rysk historia vid Princeton och New York University. Han har ägnat sitt akademiska liv åt kunskapen om Ryssland, och har tillbringat halva sitt liv på plats i landet.  Klicka på [1] för att komma tillbaka till texten!

[2] Medborgarna i USA var före kriget djupt pacifistiska och ville inte skickas till Europa för att dö i en konflikt som inte angick dem alls. Men makten i landet ville annorlunda och president Wilson blev den som fick lösa problemet. Han anlitade en man vid namn Edward Bernays, sedermera kallad PR-industrins fader, som med hjälp av greuelpropaganda (”tyskarna dödar och äter barn”) pÃ¥ nÃ¥gra mÃ¥nader lyckades piska upp ett sÃ¥ intensivt tyskhat i landet att symfoniorkestrar inte kunde spela Beethoven. Woodrow Wilson fick sitt krig och sÃ¥ smÃ¥ningom – naturligtvis – Nobels fredspris. Bernays nästa stora projekt under 1920-talet blev att fÃ¥ kvinnor att börja röka, vilket som vi vet lyckades briljant. SÃ¥ antalet lik pÃ¥ den mannens samvete är oräkneligt (and still counting, som amerikanarna säger). Klicka pÃ¥ [2] för att komma tillbaka till texten!

[3] Men den lilla övre medelklass som satt närmast grytorna blomstrade. Moskva lystes upp av neonljus och glittrande butiker med alla världens lyxigaste varumärken.

[4] se David Stuckler & Sanjay Basu: ”Åtstramning till döds” Natur & Kultur 2013, sid 45-68: ”I början av 1990-talet försvann tio miljoner ryska män.”

[5] Tidskriften Axess hade för några år sedan ett helt specialnummer om Ryssland efter kommunismen. Den ofattbara katastrofen, som varade under ett decennium, omnämndes på ett enda ställe med en överslätande beskrivning på ett halvdussin rader.

[6] Julia Tymosjenko, som en tid var premiärminister, har i väst framställts som något av en Jeanne d’Arc och martyr. I verkligheten var hon redan före sin rikspolitiska karriär misstänkt för inblandning i mord på en politiker. 2001 avskedades hon som vice premiärminister av president Kutjma efter att ha blivit åtalad för förfalskning och gassmuggling, och misstänkt för mutor på 728 miljoner kronor. Detta var således långt före den fängelsedom för maktmissbruk hon fick 2010 och som i väst anses politisk.

[7] Se länk till Paul Craig Roberts längre fram i texten.

[8] Hela förloppet hade övertygande likheter med (den sedermera misslyckade) statskuppen i Venezuela 2002. Att inte se CIA:s fingeravtryck över båda dessa kupper kräver en hård ansträngning (eller rätt utbildning, som Chomsky skulle säga). En av de första höga representanterna från USA att besöka Ukraina efter kuppen var just högste chefen för CIA.

[9] Estlands dåvarande utrikesminister vittnade inför Catherine Ashton omedelbart om att skotten som dödade både poliser och demonstranter kom från samma håll, från den plats där de nazistiska extremisterna höll till. Omfattande videodokumentation på YouTube pekar i samma riktning. De nya myndigheterna hävdade att polisen (den s.k. Berkut) hade svarat för eldgivningen, och anhöll tre personer. Som bevis anfördes en bild på den ledande av de tre, föreställande en uniformerad man hållande ett skjutvapen med båda händerna. Under häktningsprocessen kunde den misstänkte visa att han bara hade en hand, den andra bortsprängd i en tidigare olycka. Rätten fick (antagligen generat) släppa mannen, som kunde ta sig till Ryssland och säkerheten. Några ytterligare ”framsteg” i utredningen av skjutningarna på Maidan har inte rapporterats (i varje fall inte på någon plats i media nåbar för vanliga läsare). Det har trängts bort ur vårt kollektiva minne att det var dessa ”Janukovytjs mord” på demonstranter som rättfärdigade statskuppen.

[10] I sin bok om Andra världskriget skriver Antony Beevor att Ukraina var det land som mest entusiastiskt och i störst omfattning slöt upp på Nazitysklands sida och deltog i mördandet av polacker, judar, kommunister och andra ”unmenschen”. Beevor beskriver en metod som speciellt ukrainsk: att stänga in offren i en lada och tända på, för att sedan skjuta alla som försökte fly. Metoden fick sin kusliga repris i Odessa 2014 när nazister brände inne ett 40-tal proryska ukrainare, och sedan dödade förtvivlade människor som försökte fly. Den händelsen är utförligt dokumenterad på YouTube, med närbilder på flera förövare, men inga rättsliga påföljder har veterligen rapporterats.

[11] På fyllan, säger malisen, men sannolikt för att gynna sin personliga politiska position.

[12] Jeffrey Sachs ekonomgrupp hade som uttryckligt syfte att slå till så drastiskt med de förödande privatiseringarna att kommunismen aldrig mer skulle kunna komma tillbaka. Sachs själv har i efterhand beklagat effekterna av gruppens insatser, medan Anders Åslund fortsatt att hävda att processen genomfördes för långsamt.

[13] Enligt ett envist rykte är Jatsenjuk scientolog av 8:e graden, eller ev. före detta.

[14] Mearsheimer är ingalunda någon ”vänsterprofessor”, knappast ens särskilt liberal. Geopolitiskt är han en hök, och anser t.ex. att USA i eget intresse bör motarbeta Kina på alla plan, även ekonomiska.

Skuldbubblan växer – liksom risken för en kollaps

Vår privata skuldbubbla i Sverige fortsätter att växa månad för månad. Internationella expertorgan som OECD, EU och Världsbanken varnar Sverige i allvarliga ordalag för en kommande finansiell kris. Men här tycks det bland alla ekonomer bara vara riksbankschefen Stefan Ingves som är allvarligt bekymrad, även om hans försök att dämpa lånecirkusen med hjälp av hög ränta inte har haft effekt. Och våra bankekonomer ser inga som helst problem.

Huslånebubblan i Sverige har ökat med gigantiska två biljarder på tio år, en tillväxt som inte har någon täckning i samhällets reella, produktiva ekonomi. Det handlar alltså till stor del om fiktiva pengar som inte utgör någonting annat än en diskontering av verklig tillväxt under lång tid framöver. Svenska banker har mycket riktigt en dubbelt så stor utlåning som inlåning, en ”merit” som gör dem världsledande; de hanterar luftpengar.

Regeringen lutar sig tillbaka och pekar på den ökade kapitaltäckningsgraden för bankerna och frivilliga krav på amortering. Det faktum att sådana minimala åtgärder inte har haft någon inverkan på skuldökningen tycks inte bekymra politikerna. Våra mest ansedda ekonomer tiger i frågan och skriver om helt andra saker i sina krönikor. Kanske lutar de sig mot den kvasireligiösa dogmen om marknadsmekanismernas ofelbarhet och tror att allt löser sig.

Som ett undantag fick en ekonom med åsikter om krisens allvar komma till tals på DN Debatt nyligen. Han varnade för att åtgärder som att slopa avdragsrätten för räntekostnader i själva verket skulle riskera att spräcka bubblan. Den slutsatsen har säkerligen en generellare giltighet. Varje åtgärd som är tillräckligt kraftfull för att vända lånekurvan neråt innebär en uppenbar risk för att lavinen utlöses. Om åtgärderna nämligen får verklig effekt så kommer rimligen de mest sårbara hushållen att få allvarliga problem, och normalt leder det till en kedjereaktion som slutar i att bubblan spricker.

Riksbanken kapade räntan rejält senast, vilket kan tolkas som att Ingves försök att dämpa skuldökningen har avslutats och överlåtits till andra (varav ingen har reagerat på allvar). Sänkningen betyder mera fotogen på brasan, och någon vändning finns inte i sikte. Bankerna eldar på och öser ut lån som genererar stora vinster, i förvissning om att skattebetalarna tar hand om notan den dagen allt rasar. För varje dag som skuldberget växer kommer raset att bli värre.

Höstar och valår är bra perioder för finanskrascher, som dessutom brukar inträffa när allt ser ut att fungera perfekt och när (nästan) ingen ser några annalkande kriser. En liten störning någonstans i världens ekonomier kan räcka som tändande gnista. Om jag hade ett hus att sälja skulle jag göra det utan minsta dröjsmål.