Kategoriarkiv: Skuldkriser

Skuldbubblan växer – liksom risken för en kollaps

Vår privata skuldbubbla i Sverige fortsätter att växa månad för månad. Internationella expertorgan som OECD, EU och Världsbanken varnar Sverige i allvarliga ordalag för en kommande finansiell kris. Men här tycks det bland alla ekonomer bara vara riksbankschefen Stefan Ingves som är allvarligt bekymrad, även om hans försök att dämpa lånecirkusen med hjälp av hög ränta inte har haft effekt. Och våra bankekonomer ser inga som helst problem.

Huslånebubblan i Sverige har ökat med gigantiska två biljarder på tio år, en tillväxt som inte har någon täckning i samhällets reella, produktiva ekonomi. Det handlar alltså till stor del om fiktiva pengar som inte utgör någonting annat än en diskontering av verklig tillväxt under lång tid framöver. Svenska banker har mycket riktigt en dubbelt så stor utlåning som inlåning, en ”merit” som gör dem världsledande; de hanterar luftpengar.

Regeringen lutar sig tillbaka och pekar på den ökade kapitaltäckningsgraden för bankerna och frivilliga krav på amortering. Det faktum att sådana minimala åtgärder inte har haft någon inverkan på skuldökningen tycks inte bekymra politikerna. Våra mest ansedda ekonomer tiger i frågan och skriver om helt andra saker i sina krönikor. Kanske lutar de sig mot den kvasireligiösa dogmen om marknadsmekanismernas ofelbarhet och tror att allt löser sig.

Som ett undantag fick en ekonom med åsikter om krisens allvar komma till tals på DN Debatt nyligen. Han varnade för att åtgärder som att slopa avdragsrätten för räntekostnader i själva verket skulle riskera att spräcka bubblan. Den slutsatsen har säkerligen en generellare giltighet. Varje åtgärd som är tillräckligt kraftfull för att vända lånekurvan neråt innebär en uppenbar risk för att lavinen utlöses. Om åtgärderna nämligen får verklig effekt så kommer rimligen de mest sårbara hushållen att få allvarliga problem, och normalt leder det till en kedjereaktion som slutar i att bubblan spricker.

Riksbanken kapade räntan rejält senast, vilket kan tolkas som att Ingves försök att dämpa skuldökningen har avslutats och överlåtits till andra (varav ingen har reagerat på allvar). Sänkningen betyder mera fotogen på brasan, och någon vändning finns inte i sikte. Bankerna eldar på och öser ut lån som genererar stora vinster, i förvissning om att skattebetalarna tar hand om notan den dagen allt rasar. För varje dag som skuldberget växer kommer raset att bli värre.

Höstar och valår är bra perioder för finanskrascher, som dessutom brukar inträffa när allt ser ut att fungera perfekt och när (nästan) ingen ser några annalkande kriser. En liten störning någonstans i världens ekonomier kan räcka som tändande gnista. Om jag hade ett hus att sälja skulle jag göra det utan minsta dröjsmål.

Om Sveriges grekiska problem

Richard Schwartz skriver den sortens krönikor (i DN) som man med min smak gärna ägnar tid åt. Han väljer ofta ämnen andra än de söndertuggade och bidrar därigenom till nya insikter. För ett tag sedan (26/10) skrev han om Greklands kris (inte fullt så unikt ämne den gången), och det inspirerade till en kommentar:

En naturvetenskaplig metod för att ta reda på vilken faktor i ett system som är den mest oberoende går ut på att avlägsna en faktor i taget och se vad som då händer med hela systemet. Gör man det med den grekiska krisen (som du skrev om i DN 26/10) så kan man i varje fall se hur den förödande situationen lättast hade undvikits. (Metoden kunde lämpligen också tillämpas på Sverige, som vi skall se.)

Grekerna som enskilda individer har självklart ansvar för att inte ha hållit igen på kalaset, men det skulle ha krävt en privat insikt större än den alla organisationer uppvisade. Politikernas skuld är odiskutabel och sträckte sig ända till bedrägeri med bokföringen. Men en enda faktor hade omöjliggjort hela katastrofen, nämligen om finansindustrin hade förhindrats att vräka orimliga lån över Grekland och dess medborgare.

Ovanför bankerna finns dock en nivå till som du också konstaterar när du skriver om de ”lån som europeiska banker lättsinnigt spritt ut över landet, övertygade om att den europiska politiska klassen skulle hjälpa dem ur varje knipa”. Det anses närmast som ett vetenskapligt faktum i den globaliserade ekonomin att banker måste vara privatägda och vinstmaximerande. Men eftersom de samtidigt är för viktiga för att tillåtas kollapsa så måste skattebetalarna bära hela bördan när bankerna väl har skapat de kriser som är oundvikliga i ett system där gränslös girighet får fritt spelrum.

Med den oreglerade finansindustrin får vi räkna med återkommande, och rimligen allt värre, ekonomiska kriser. Och frågan är om inte Sverige håller på att bygga upp för en repris av 90-talets katastrof. Under det senaste decenniet har hushållens bostadsskulder okontrollerat ökat med närmare 400 procent, eller med hela 2 000 000 000 000 kronor. En sådan gigantisk bubbla saknar alla elementära samband med den reella ekonomin, och har därför behövt skapas med de luftpengar som våra banker har rätt att ”producera” från ingenting.

Riksbankschefen tillhör de få som är bekymrade, men så är Stefan Ingves också en av de mindre vanliga ekonomer som inte är betald för att låta bli att tänka. Bankernas egna ”experter” ser (självfallet) inga som helst problem och hänvisar till Sveriges ”goda ekonomi” och bankernas höga kapitaltäckningsgrad på sådär 15 procent (när det egentligen hade krävts 200 procent). De riktigt blåögda tillägger att problemen är obefintliga eftersom huspriserna har ökat lika mycket!

Svenska banker har dubbelt så hög utlåning som inlåning, och ligger med det i ”världstoppen” i den statistiken. Så länge utlåningen skenar, och med den de häpnadsväckande vinsterna, så är allt gott och väl. När alltihop kollapsar vid nästa större störning i världsekonomin så får vanligt folk betala alltihop en gång till.

Spanien ansågs ha en lysande ekonomi strax före 2008-smällen; nu är den ett moras. Detsamma kommer att sägas om Sverige när skuldbubblan brister. Ditt (naturligtvis kloka) resonemang om Greklands kris är högst tillämpligt på svensk ekonomi. Så vems ansvar är det i första hand att en skuldkris håller på att byggas upp? Är det en tillfällighet att så många ekonomer instämmer i bankernas intressemässiga negligering av problemen? Eller att inte ens Finansinspektionen tycks vilja inse situationens fulla allvar? För att inte tala om regeringens medvetna passivitet?

Vi går ut över ett stup på slak lina. Det går alldeles utmärkt så länge det inte börjar blåsa, men fallhöjden ökar för varje steg vi tar.

Men vi hade i varje fall en klok riksbankschef, kan eftervärlden säga.