Kategoriarkiv: Rättsskandal

Anpassad tryckfrihet och opassande rättstillämpning

Med Internet har hela världspressen hamnat på bara tangentbords avstånd, och det enda som begränsar tillgängligheten är bristen på tid. Men tar man sig ut till de största drakarna bland västvärldens mainstream-tidningar så blir en sak förbluffande tydlig: konformismen! Samma nyheter tas upp och beskrivs ur samma vinklar och med samma kommentarer, med bara smärre variationer av kulturell natur.

Likformigheten mellan de stora tidningarna stärker Chomskys beskrivning av propagandamodellen, en informationsstyrning oändligt effektivare än diktaturernas eftersom den formella tryckfriheten gör oss blinda för de stora redaktionernas självcensur som verkar i en och samma riktning. De stora tidningarna utgör, eller ingår i, stora företag vars intressen naturligt sammanfaller. Något annat än kongruens i de stora frågorna hade varit förvånande.

Men de små tidningarna och tevestationerna existerar också och kan förmedla bilder av världen som ibland avviker totalt från mainstream. Något genomslag i det allmänna medvetandet får de visserligen inte, men de finns. Och de finns framför allt i USA, trots frånvaron av t.ex. en arbetarrörelse där, men kanske påverkat av att mainstream i USA genomsnittligt ligger något till höger om motsvarigheten i Europa.

En liten men inte helt marginell tidning i USA är The Nation, som följaktligen kan välja ämnen och synpunkter lite vid sidan av huvudfåran. Exempel på ett sådant ämne, som aldrig lär dyka upp i en borgerlig svensk tidning, är historien om Ryan Holle från Florida, USA.

Ryan hade aldrig tidigare varit föremål för någon polisundersökning. Men efter en fest i sitt hem lånade han ut sin bil till en rumskamrat, något han gjort utan problem många gånger, och gick la sig i sin säng och somnade. För detta dömdes han sedermera till livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning. Om inget speciellt inträffar så kommer han att dö som fånge därför att han lånade ut sin bil och gick till sängs.

Rättsprincipen som lett till detta groteska resultat, och som avskaffats i alla civiliserade länder utom USA, kallas Felony murder rule. Den innebär att om en person dödas i samband med ett annat allvarligt brott, så kan alla som deltagit i det andra brottet dömas för mord, även om de inte har något med dödandet att göra.

I Ryans fall hade kamraten tillsammans med några andra åkt till en lägenhet där de visste att en kvinna sålde marijuana. De försökte komma över knarket med våld och under deras försök att tränga sig in dödades droghandlarens tonåriga dotter. Samtliga som kommit i bilen fick stränga domar. Den kvinnliga langaren fick tre års fängelse för droghandel. Men också Ryan Holle anklagades enligt felony murder rule för att ha lånat ut sin bil.

Ryan erbjöds i en plea bargain (ännu en bisarr juridisk företeelse) fängelse i tio år, men han trodde på rättvisan och valde rättegång. Nu sitter han inlåst på elfte året och har just fått en nådeansökan avslagen…

(I ärlighetens namn hade New York Times för några år sedan en artikel om Ryans öde.)

En önskan uppfylld!

Mitt konstaterande igår att Göran Lambertz inte kan sitta kvar i Högsta domstolen delades tydligen av några beslutsfattare som skickade ner honom till Lagrådet, där han förhoppningsvis kan verka i tysthet som ”omvittnat skicklig jurist”.

Återstår nu Tarschys utredning som måste hålla undan alla personliga hänsyn till folk med makt, och lyfta upp den groteska inkompetensen hos polis, åklagare och psykiatri i Quickärendet till fullkomlig transparens. Vad som krävs för att återställa den havererade tilliten till rättssystemet (och psykiatrin) är en genomgripande räfst, följd av ett omfattande förbättringsarbete på många olika nivåer för att absolut garantera att något liknande inte kan hända igen.

Utöver Lambertz har också Kwast och Borgström fortsatt sitt patetiska argumenterande, understödda av vissa personliga vänner (som bl.a. Yrsa Stenius, alltså). Det tycks som om jurister har lätt att bli fångar i den syntetiska och konstruerade värld som råder i en rättssal, där retorik ofta är viktigare än sanning. När de sedan fortsätter samma ordmalande i den värld där normala människor verkar så blir kontrasten bedövande.

Det står större saker på spel i Tarschys utredning än bara den historiska skuldfrågan. Det handlar om rättssystemets fortsatta relevans.

Rättsskandalen Quick allt djupare ner mot botten

Om det är för att ärerädda personliga vänner eller av vilket annat skäl Yrsa Stenius tar till orda – och bereds plats – på DN:s kultursidor (29/11) om Quickskandalen blir man inte klok på. Hennes argument för att minska skulden hos en havererad rättsapparat och en psykiatri förlorad i vidskepligheter är att Thomas Quick skall ses som huvudansvarig för sitt öde genom att ha ljugit fram en övertygande bild av sig själv som massmördare.

Det originella i Stenius argument är svårt att begripa. Alla falska självanklagelser, av vilka kriminalhistorien är full, bygger definitionsmässigt på lögn. Det lär t.ex. vara omkring 200 personer som tagit på sig mordet på Olof Palme. Rättsapparatens första uppgift är att sortera bort sådana knäppskallar, och det verkar normalt sett inte vara några problem. Tomas Quick var i det fallet inget undantag, och hans eventuella skådespelartalanger skulle för ett normalt öga inte haft någon betydelse för det som istället blev Sveriges genom historien största rättsskandal.

Till att börja med sade han sig ha mördat 37 personer. Redan här borde varningsklockorna närmast ha gett hörselskador. Om ett enda av 37 mord hade visat sig orimligt så hade ett vittnes trovärdighet i normala fall ha varit eliminerat. På det viset hade en ärlig polisutredning börjat, och snabbt avslutats.

I veckans teveprogram säger Sture Bergwall mycket riktigt att han, med någon underförstådd avsikt, planterade en så bisarr självanklagelse att polisen skulle få en viss möjlighet att avslöja honom som lögnare. Han påstod sig vid 14 års ålder ha övertalat en frälsningssoldat i hemtrakten att köra honom 55 mil till Växjö, där mörda en ung pojke, och sedan åka tillbaka hem.

Växjömordet var visserligen preskriberat, men utredarna undersökte ändå fallet och bör ha kommit fram till att Quick omöjligt kunde vara mördaren. Förutom alla detaljer som inte stämde så hade Sture Bergwall, som han då hette, på morddagen befunnit sig i Falun där han konfirmerats tillsammans med en syster. Om denna Quicks avslöjade lögn höll åklagaren helt tyst, när det i ett anständigt rättssamhälle hade inneburit att alla övriga fabuleringar hade förlorat sin trovärdighet och att utredningarna troligen lagts ner.

Rättsapparatens och psykiatrins groteska missgrepp i fallet Thomas Quick är så gigantiska att det stockar sig i hjärnstammen. Om inte den utredning som nu är tillsatt kommer fram till mycket kraftfulla slutsatser så har Sverige som rättssamhälle tagit allvarlig skada. Naturligtvis kan inte heller en charlatan som Göran Lambertz sitta kvar som domare i landets högsta domstol utan att förtroendet för juridiken bryts ner.