Kategoriarkiv: Quick

En önskan uppfylld!

Mitt konstaterande igår att Göran Lambertz inte kan sitta kvar i Högsta domstolen delades tydligen av några beslutsfattare som skickade ner honom till Lagrådet, där han förhoppningsvis kan verka i tysthet som ”omvittnat skicklig jurist”.

Återstår nu Tarschys utredning som måste hålla undan alla personliga hänsyn till folk med makt, och lyfta upp den groteska inkompetensen hos polis, åklagare och psykiatri i Quickärendet till fullkomlig transparens. Vad som krävs för att återställa den havererade tilliten till rättssystemet (och psykiatrin) är en genomgripande räfst, följd av ett omfattande förbättringsarbete på många olika nivåer för att absolut garantera att något liknande inte kan hända igen.

Utöver Lambertz har också Kwast och Borgström fortsatt sitt patetiska argumenterande, understödda av vissa personliga vänner (som bl.a. Yrsa Stenius, alltså). Det tycks som om jurister har lätt att bli fångar i den syntetiska och konstruerade värld som råder i en rättssal, där retorik ofta är viktigare än sanning. När de sedan fortsätter samma ordmalande i den värld där normala människor verkar så blir kontrasten bedövande.

Det står större saker på spel i Tarschys utredning än bara den historiska skuldfrågan. Det handlar om rättssystemets fortsatta relevans.

Rättsskandalen Quick allt djupare ner mot botten

Om det är för att ärerädda personliga vänner eller av vilket annat skäl Yrsa Stenius tar till orda – och bereds plats – på DN:s kultursidor (29/11) om Quickskandalen blir man inte klok på. Hennes argument för att minska skulden hos en havererad rättsapparat och en psykiatri förlorad i vidskepligheter är att Thomas Quick skall ses som huvudansvarig för sitt öde genom att ha ljugit fram en övertygande bild av sig själv som massmördare.

Det originella i Stenius argument är svårt att begripa. Alla falska självanklagelser, av vilka kriminalhistorien är full, bygger definitionsmässigt på lögn. Det lär t.ex. vara omkring 200 personer som tagit på sig mordet på Olof Palme. Rättsapparatens första uppgift är att sortera bort sådana knäppskallar, och det verkar normalt sett inte vara några problem. Tomas Quick var i det fallet inget undantag, och hans eventuella skådespelartalanger skulle för ett normalt öga inte haft någon betydelse för det som istället blev Sveriges genom historien största rättsskandal.

Till att börja med sade han sig ha mördat 37 personer. Redan här borde varningsklockorna närmast ha gett hörselskador. Om ett enda av 37 mord hade visat sig orimligt så hade ett vittnes trovärdighet i normala fall ha varit eliminerat. På det viset hade en ärlig polisutredning börjat, och snabbt avslutats.

I veckans teveprogram säger Sture Bergwall mycket riktigt att han, med någon underförstådd avsikt, planterade en så bisarr självanklagelse att polisen skulle få en viss möjlighet att avslöja honom som lögnare. Han påstod sig vid 14 års ålder ha övertalat en frälsningssoldat i hemtrakten att köra honom 55 mil till Växjö, där mörda en ung pojke, och sedan åka tillbaka hem.

Växjömordet var visserligen preskriberat, men utredarna undersökte ändå fallet och bör ha kommit fram till att Quick omöjligt kunde vara mördaren. Förutom alla detaljer som inte stämde så hade Sture Bergwall, som han då hette, på morddagen befunnit sig i Falun där han konfirmerats tillsammans med en syster. Om denna Quicks avslöjade lögn höll åklagaren helt tyst, när det i ett anständigt rättssamhälle hade inneburit att alla övriga fabuleringar hade förlorat sin trovärdighet och att utredningarna troligen lagts ner.

Rättsapparatens och psykiatrins groteska missgrepp i fallet Thomas Quick är så gigantiska att det stockar sig i hjärnstammen. Om inte den utredning som nu är tillsatt kommer fram till mycket kraftfulla slutsatser så har Sverige som rättssamhälle tagit allvarlig skada. Naturligtvis kan inte heller en charlatan som Göran Lambertz sitta kvar som domare i landets högsta domstol utan att förtroendet för juridiken bryts ner.