Kategoriarkiv: Propaganda

På Ryssland kan man pröva alla dumma påståenden

När Arsenij Jatsenjuk som regeringschef i Ukraina besökte Angela Merkel i Tyskland i januari 2015 gjorde han ett osannolikt uttalande som i stort sett förbigicks med tystnad i svenska medier. Han påstod att det var Sovjetunionen som hade anfallit Tyskland under andra världskriget, och han gjorde det uppenbarligen i den missriktade tron att han skulle vinna tyska sympatier. Men som exempel på vilka gränslösa dumheter som ostraffat kan sägas om Ryssland står det sig bra.

Låt vara att Ryssland ur geopolitiska och andra synpunkter kan vara en lämplig fiende, för regeringar, tidningar och andra som tydligen inte kan klara sig utan fiender, men varför måste fördumningen drivas så långt? Varför måste all intellektuell hederlighet skyfflas överbord så snart det handlar om Ryssland?

DN:s ledarsida släppte häromdagen fram en ryss (alltid bra med ett ryskt namn på sådana artiklar) som drev tesen att rysk aggression var grundorsaken till konflikterna med väst och till det kalla kriget. Författaren – Vladislav Inozemtsev – når inte upp till Jatsenjuks eminenta nivå, men han gör goda försök. Som till exempel:

”Det fientliga förhållandet mellan Ryssland och väst började mer än hundra år före kalla kriget. På 1820-talet var Ryssland inte bara den största segraren i Napoleonkrigen utan också den mest konservativa kraften i Europa.” Ryssarnas aggression här skall förstås som att man lyckades segra efter att ha blivit överfallna av den franska armén.

Det moderna kalla kriget började efter andra världskriget. Här närmar vi oss Jatsenjuks nivå: ”Åren efter kriget började Moskva destabilisera Grekland, och krävde att få kontrollen över Tripolitanien i Nordafrika – ett krav som ledarna i väst avvisade.” Grekisk och nordafrikansk historia i nyspråk.

I verklig historia hade de grekiska partisanerna egenhändigt kastat ut de nazistiska och fascistiska trupperna ur landet, och borde med sedvanlig logik ha fått någon politisk utdelning. Men den sortens frihetskämpar hade västmakterna ingen avsikt att tolerera utan stödde högerkrafterna i det inbördeskrig som följde. Stalins ”destabilisering” av Grekland bestod i att han respekterade sin överenskommelse med Churchill och drog tillbaka allt stöd till de kommunistiska partisanerna (minst 60 000 människor dödades och högern segrade).

Tripolitanien var en del av det Libyen som hade varit ockuperat av Italien, och som därför var ett ”krigsbyte”. Som sådant skulle landet delas mellan segrarmakterna Sovjet, England och Frankrike. Att den nation som burit den överlägset tyngsta början i världskriget begär att få vara med i det resonemanget är en märklig form av ”aggression” (förhandlingarna slutade med att Libyen istället beviljades självständighet).

”Dagens kalla krig har mycket gemensamt med de två tidigare konfrontationerna. Exempelvis förkastar Ryssland – liksom på 1820-talet och i slutet av 1940-talet – aggressivt de västerländska värderingarna och bedriver opposition mot USA. Det är ju väldigt oförsynt, men frågan är vilka ”västerländska värderingar” som författaren syftar på. Det måste i så fall vara värderingar som sorterar bort alla de ständigt pågående, illegala och omoraliska krig som väst har bedrivit i mer än ett halvt sekel, i vilka de självklara föredömena dödat miljoner och åter miljoner oskyldiga människor, utan åtskillnad för kvinnor och barn.

”Och trots att ingen hotar att angripa Ryssland underblåser man återigen antivästerländska känslor för att avleda uppmärksamheten från inhemska ekonomiska utmaningar och stärka stödet för landets ledare. Ja, vi har naturligtvis missuppfattat detta att militärpakten NATO redan på 1990-talet började avancera allt närmare Ryssland gränser. Och vi har inte behövt besväras överhövan med information om att USA (redan före Ukrainakrisen) sagt upp ABM-avtalet med Ryssland och installerat ABM-missiler (ett förstaslagsvapen) i Europa, riktade mot Ryssland. För vi i väst har ju aldrig haft några onda avsikter, det ligger i själva definitionen av vilka vi är.

”I dag reagerar väst på Rysslands annektering av Krim och ockupationen av Donbassområdet i östra Ukraina.” En stor fråga, så vi får ta en genväg till John Mearsheimers grundliga dissekering i den berömda artikeln i Foreign Affairs (Why the Ukraine crisis is the West’s fault).

”…hela Rysslands historia när det gäller dess förhållande till väst” har enligt denne Inozemtsev präglats av rysk aggression. Vi har hört om Napoleonkriget där Ryssland visade aggressivitet genom att försvara sig mot ett överfall. Karl XII kan vi hoppa över, eftersom han var så obetydlig, men första världskriget, västmakternas anfall under inbördeskriget på 20-talet och så de bestialiska massakrerna under andra världskriget: vad som är genomgående och helt dominerande i den moderna historien är västmakters överfall på Ryssland.

Inozemtsev står för de flesta aktuella moderniteterna i sin artikel: desinformation, fake news och Orwellskt nyspråk.

Propaganda är något Ryssland sysslar med, aldrig vi

Det ligger något förledande godtroget över Anna-Lena Lauréns skriverier om Ryssland och journalistik. Men kan en prisbelönt journalist vara så naivt obildad om sitt eget yrke? Så här skriver hon i en DN-artikel 17-01-28:

”När jag flyttade till Moskva år 2006 var de Kremlstyrda tv-kanalerna kända för sitt propagandistiska nyhetsarbete. Medier som sysslade med rent klassisk nyhetsjournalistik var i själva verket få. De flesta ryska journalister tvingades ta ställning – för eller emot den sittande makten.”

”Till skillnad från hos oss i väst” måste man tolka detta som. Bara vårt monumentala självförhärligande kan leda till sådant självberöm. Det krävs inget genialt tänkande för att se hur ”rent klassisk nyhetsjournalistik” här är det samma som att skriva vad den ekonomiska makten förväntar sig skall skrivas. Den som skriver annat riskerar knappast repressalier från staten, men förlorar sannolikt möjligheten att försörja sig som journalist.

Jag misstänker att man måste förtydliga detta, inte minst för alla som har fått en anständig akademisk utbildning. Att till exempel kunna ta ställning för eller emot det ena eller andra av politiska partier, som i alla väsentliga frågor är identiska, är ingen nämnvärd frihet, inte heller att skriva kritiskt och nedlåtande om aktörer i dessa partier. Sådant har ingen betydelse för de verkliga makthavarna utan tjänar bara som lämpliga distraktioner och skapar illusionen om journalistisk frihet.

De faktiska dissidenterna i väst är de verkligt bildade och intelligenta tänkare som klär av det västerländska samhällets dess förledande kamouflage anlagt för att dölja verkligheten, och som därmed är, om inte ett hot, så i varje fall en irritation för den reella makten. En av de mest framträdande av dessa autentiskt fria tänkare är Noam Chomsky, den mest citerade författaren i vår tid men helt censurerad av de medier som bedriver ”rent klassisk nyhetsjournalistik”. En liten episod i hans historia belyser vilka medel som kan komma till användning mot dissidenter i vår del av världen.

Chomsky och Edward Herman skrev tillsammans en bok 1972 och skulle ge ut den på ett litet förlag specialiserat på akademisk litteratur. I samma veva hade det lilla förlaget blivit uppköpt av bjässen Warner Communications. En hög chef på det stora bolaget hade sett Chomskys namn på en utgivningslista och begärde att få manuskriptet för granskning. Det gick som väntat. Warner beslöt att ingripa och man nöjde sig inte med att stoppa boken utan lade ner hela det lilla förlaget, vilket också drabbade alla dess övriga författare. Så kan våra makthavare agera med censur utan att väcka ens tillstymmelse till uppmärksamhet i media.

Hela den aktuella artikeln av Anna-Lena Laurén är en underbar illustration till vårt självförhärligande och vår hemmablindhet i väst. Här har vi en journalist stationerad i Ryssland, som var och varannan dag skickar hem hårt vinklade och politiskt enögda artiklar vars oförvanskade avsikt är att demonisera Ryssland och Vladimir Putin. Så skrev hon till exempel häromdagen en ”nyhetskrönika” där temat var att ryssarna är ett ljugande folk. Bland exemplen nämnde hon att man inte alltid får kvitton när man handlar, och att en man använde en nödlögn för att inte irritera sin fru! (Att förtala ett helt folk med hjälp av stereotyper anses idag djupt föraktligt. Men handlar det om ryssar och skrivs i Dagens Nyheter så är det helt i sin ordning.)

Tänker vi oss en motsvarighet till Laurén, en rysk korrespondent i Sverige, som publiceras med en obruten ström av förtal mot sitt värdland i Moskvas största tidning, så vet alla vad vi skulle tycka och göra. Han skulle ses som Putins agent och det han skrev skulle klassas som desinformation och propaganda. Ingen skulle vilja ses i hans sällskap.

Men Laurén anser sig betydelsefull nog att i tryck beklaga sig över att ryska medier angriper hennes åsikter och att hon inte tillåts tala med RT:s chef. Är månne nutida västerländsk självrättfärdighet den största i världshistorien?

Västliga mediers självgoda attityd i fråga om Ryssland grundas på föreställningen att man står för den odiskutabla sanningen. Ryssland har anfallit Ukraina och har annekterat Krim med militärt våld (i och för sig ett originellt våld där inte ett enda skott avlossades). Ryssland är därför den aggressiva parten och har alla skyldigheter på sin sida.

Nu är detta inte sant ens i alla detaljer. Så var det lokalbefolkningen som gjorde uppror i Donbass efter en västinspirerad och våldsam statskupp i Kiev. Upproret i Donbass kom olägligt för de ryska ledarna som gjorde klart att Ryssland inte skulle ingripa med reguljär trupp. En lokal upprorsledare reagerade på detta genom att kalla Ryssland för fiende.

Men framför allt när det gäller hela bakgrunden till utvecklingen så framstår västliga mediers och politikers ståndpunkter som synnerligen propagandistiska. Av all viktig kritik som ställer den västliga föreställningen på huvudet räcker det att nämna den respekterade statsvetarprofessorn John Mearsheimer som i den ytterst ansedda tidskriften Foreigh Affairs med goda argument hävdar att hela Ukrainaaffären har orsakats av väst. Och han är långtifrån ensam om att se på frågan med ogrumlad blick.

Grunden för vår självrättfärdighet är med andra ord högst vacklande.

Fidel Castro, Kuba och journalistiskt hyckleri

Att inte tala illa om nyligen avlidna personer är en social norm som inte gäller Dagens Nyheter när den avlidne är en ”unperson”. I sin ”nekrolog” över Fidel Castro (29/11) faller Erik Helmerson in i DN:s tradition av outtröttlig Kuba- och Castrokritik. Han kompletterar med förlöjligande av sörjande medmänniskor (exempelvis Jeremy Corbyn, som ”höll på att gå sönder av kärlek till Fidel…”).

Helmerson sammanfattar sina skäl till fördömandet av Castroregimen med att den ”präglats av avrättningar, fängslande av oppositionella, trakasserier av journalister, slumpmässiga gripanden, förföljelse av homosexuella, troende och fackföreningar”. Av rent logiska orsaker måste detta vara lögn. Jag återkommer till det.

Först ett annat citat ur ledaren: ”…få skulle sakna den gamle diktatorn Batista och förneka att det var en välgärning av Castro att välta honom. Undrar bara vilka naturkrafter som förhindrade El Comandante att därefter låta öborna själva avgöra sitt öde.” För att avslöja den ”naturkraften” krävs en snabbtitt på Kubas historia.

Från att ha varit en spansk koloni blev Kuba, efter militärt ingripande av USA, formellt självständigt 1902. I enlighet med Monroedoktrinen blev landet de facto en lydstat till USA. Från 1920-talet utvecklades Kuba framför allt till en semesterö styrd av USA-maffian och präglad av bordeller, spelhålor och knarkarkvartar. (Taubes ”Flickan i Havanna” är sannerligen tagen ur verkligheten.)

Diktatorn Batista tog 1952 makten genom en statskupp och utvecklade ett terrorvälde under vars beskydd maffians sysselsättningar blomstrade. I slutet av 50-talet hade Havanna 270 bordeller. Näringslivet i övrigt gav god utdelning till sina ägare, som huvudsakligen återfanns i USA, men den vanlige kubanen levde ett mycket kärvt liv, som sina jämlikar i övriga Latinamerika.

John F. Kennedy värderade Batistas Ã¥r vid makten i ett tal 1960: “Fulgencio Batista murdered 20,000 Cubans in seven years … and he turned Democratic Cuba into a complete police state—destroying every individual liberty.” Det betydde naturligtvis inte att Kennedy välkomnade revolutionen, motsatsen skulle i allra högsta grad visa sig.

Efter det misslyckade invasionsförsöket vid Grisbukten 1961, och den svåra prestigeförlust det innebar, gav Kennedy en drakonisk order till sin administration: “Give terrors of the earth to Cuba!” (citerat av Arthur Schlesinger, som var närvarande). Uppdraget gavs till Robert Kennedy och terrorkampanjen döptes till Operation Mongoose. JFK:s order skulle komma att uppfyllas till grym fulländning och Kuba har blivit utsatt för fler terrorattentat än något annat land i världen.

Det fanns gott om CIA-agenter på Kuba som omedelbart började arbeta. Jordbruksanläggningar och industrier bombades, bl.a. ett oljeraffinaderi där 500 personer dödades (ett femtedels 9/11, men våra medier rapporterade inte om terrordåd utförda av CIA). Kubanska ambassader runt om i världen utsattes för bombattentat.

1973 bombades ett kubanskt passagerarplan varvid samtliga 73 passagerare dödades, inklusive hela det kubanska fäktningslandslaget. Dådet kunde knytas till bl.a. CIA-agenterna Orlando Bosch och Luis Posada Carriles, skyldiga också till andra attentat på Kuba. Båda kunde ta sig till USA och leva skyddade och försörjda där (ännu när George W Bush 2001 levererade den högtidliga krigsorsaken före anfallet på Afghanistan: ”Länder som härbärgerar terrorister är lika skyldiga som terroristerna själva”.)

Kuba drabbades av ett utbrott av denguefeber, ett virus som inte existerar på kontinenten och som med största sannolikhet var inplanterat av CIA. Detsamma gällde en afrikansk svininfluensa som tvingade landet att slakta alla grisar på ön (vi som är lite äldre minns att Fidel Castro under en period var märkligt intresserad av grisuppfödning, men vi fick aldrig veta varför).

En lite udda specialitet som CIA sysslade med handlade om fartygsleveranserna med socker till Sovjet, som var Kubas livlina: man impregnerade lasterna med kemikalier som gjorde sockret oätligt. Men CIA hade inte bara enorma resurser, utan också en del pundhuvuden bland agenterna, något som vid ett tillfälle gjorde Kennedy rasande.

Det hände när ett sovjetiskt fartyg fick maskinhaveri och tvingades gå in till Puerto Rico för reparation. Med fartyget serverat på bricka kunde CIA inte motstå frestelsen att förstöra lasten. Men man förbisåg att Puerto Rico räknas som USA:s territorium, och det gav Sovjet tillfälle att avge en officiell protest, vilket förstås tärde på Kennedys prestige.

Som ”belöning” för att Kuba utstått alla USA:s terrorattentat sattes landet upp på USA:s terroristlista 1982, f.ö. samma år som Saddam Hussein togs bort från listan eftersom han skulle användas för att gynna USA:s intressen i Mellanöstern. (Som tack för den belöningen genomförde Saddam några år senare, under västligt beskydd, sin gasning av kurder i Irak.)

Terrorattentaten mot Kuba är kända tack vare att USA har världens säkert förnämsta yttrandefrihet. Gamla CIA-agenter och andra kan vittna om vad de varit med om utan att riskera straff. Ändå är det få som känner till vad som hänt, och det beror på en annan sida av samma yttrandefrihet: censurfriheten. De stora, etablerade medierna har makt att med censur radera bort alltför obekväm information ur allmänhetens medvetande, och därmed ur historien. Säkerligen är det få i vår del av världen som känner till omfattningen av terrorattentaten mot Kuba.

En terroraktivitet som inte kunde döljas var attentatsförsöken mot Fidel Castro, 638 till antalet enligt en brittisk dokumentär. Castro kunde under perioder inte bo två nätter på samma ställe utan fick övernatta oannonserat hos betrodda landsmän. Med åren blev det till sist omöjligt att döda honom, eftersom det hade drabbat USA med politiska kostnader genom alltför stor upprördhet hemma och över hela världen. Men andra försök fortsatte, som att impregnera hans cigarrer med tallium för att få hår och skägg att falla av.

I efterhand kan man förundra sig över västmedias sätt att beskriva USA:s alla försök att mörda ett främmande lands statsöverhuvud som närmast festliga anekdoter, inte som internationella brott.

Om någon idag pekar på USA:s totala blockad som en av orsakerna till Kubas ekonomiska problem, så viftas det mestadels bort i västmedia som en tröttsam undanflykt som man hört alltför många gånger. Men blockaden är kvar och lägger fortfarande samma kvävande hand över Kuba, ännu mer effektivt skadlig sedan Sovjetunionens stöd försvann. Obamas begränsade lättnader är mest symboliska; över blockaden som helhet är det kongressen som styr, och där råder större kubafientlighet.

USA har fortfarande ett helt departement med över tvåtusen anställda som bevakar alla flyg- och fartygsrörelser som kan beröra Kuba. Om ett fartyg t.ex. har en last av stål så håller man reda på om stålet innehåller kubanskt nickel, för att i sådana fall svartlista fartyget från alla USA:s hamnar.

Blockaden är långt ifrån trivial för Kubas livsvillkor. I själva verket måste det vara ett mysterium att landet överhuvudtaget har överlevt under så många år avskurna från omvärlden. När västmakterna utsatte Irak för handelsembargo under 90-talet så ledde det till att en halv miljon barn dog. Och då var blockaden inte lika total som den mot Kuba (det fanns ett Oil for Food Program i Irak).

FN:s generalförsamling röstar varje år i det närmaste enhälligt om att blockaden mot Kuba bör upphöra. Under ett par decennier har det bara varit USA och Israel som regelmässigt röstat emot. I år lade också USA ned sin röst, men det var bara presidentämbetets beslut, något kongressen inte lär instämma i. Att även USA:s allierade röstar mot blockaden beror på att den bryter mot WTO:s stadgar, som det ligger i allas egenintresse att följa (bortsett från USA, som inte behöver följa några stadgar).

För att tas till nåder måste det förföljda Kuba kapitulera och underkasta sig västs självrättfärdiga politiska normer. Och då är det dags att gå tillbaka till Helmersons lista över skälen att fördöma Kuba. Den första punkten gällde avrättningar.

Som vi har sett så lät Batista mörda 20 000 personer av politiska skäl; mordoffren arbetade alltså för att skapa rättfärdiga levnadsvillkor. Till detta hade dåtidens svenska tidningar inte mycket att invända, och definitivt inga upprörda känsloutbrott. Att döda ”kommunister” var vid den här tiden moraliskt indifferent, ungefär likvärdigt med att utrota ohyra.

Om Castroregimens avrättningar skriver Wikipedia: ”According to Amnesty International, death sentences from 1959–87 numbered 237 of which all but 21 were actually carried out. Other estimates for the total number of political executions range from 4,000 to 33,000.” Alltså allt från 216 till 33 000 avrättade! (Den senare siffran kommer givetvis från de fanatiska exilkubanerna i USA.) En mera politiskt fabricerad statistik är svår att tänka sig, men det kan ju vara välbetänkt att lägga tyngdpunkten av sitt förtroende åt Amnestys håll.

De som avrättades av Castroregimen var torterare och mördare från Batistas dödsskvadroner, och andra tungt belastade kollaboratörer. Rättegångarna var summariska och dödsstraffen exekverades omedelbart. Men en del observatörer har konstaterat att bristerna i procedurer var utan betydelse. Hade inte myndigheterna agerat snabbt så hade folket ändå lynchat sina gamla plågoandar på egen hand.

Fängslandet av oppositionella var Helmersons andra punkt. Det lär vara omkring 150 personer som sitter fängslade idag på den (av väst definierade) grunden. Det har tidigare varit fråga om flera hundra. Men hur har det sett ut i de latinamerikanska länder som vi kallat demokratier? Där har man inte ödslat samma kostnader på fängelser utan rationaliserat hanteringen av oppositionella med hjälp av nackskott, alternativt nedhackande till bitar med machete.

Att vara oppositionell har varit en vanlig dödsorsak i övriga Latinamerika, och har krävt hundratusentals offer. Och det har pågått utan någon större upprördhet i våra medier. Helmersons övriga punkter är närmast patetiska i jämförelse med vad som förkommer i andra diktaturer (diktaturer av ”rätt sort”) som vi behandlar med stort överseende.

Slutsatsen måste bli att Helmerson omöjligt kan vara ärlig om sina skäl att totalt och konsekvent fördöma Kuba. Då skulle han inte kunna vara så överseende med regimer som är mycket värre i alla dessa avseenden. Såvida han inte vore en hycklare i bibelns mening.

Det är förvisso så att rätt att mycket av (det vi kallar) mänskliga rättigheter inte respekteras på Kuba, och det finns ingen demokrati i vår mening. Men en rättighet som finns på Kuba och saknas i vår kapitalistiska värld är rätten till ett människovärde som inte är begränsat till vad individen är värd på en penningstyrd marknad. Det innebär rätt till utbildning, sjukvård och social trygghet även för fattiga människor. Detta är vad vi avskyr, och därav hatet mot Kuba och Castro.

När vi som Helmerson kräver demokrati på Kuba så är det ett exempel på det hyckleri som vår politiska värld är skapad av. Hur såg ”demokrati” ut i Latinamerika 1959 och flera decennier framåt? Ungefär så här: den lokala eliten lotsade fram ett par presidentkandidater ur de egna leden. Propagandaapparaten såg sedan till att den mest USA-vänlige vann valet. När utgången var oviss så fanns andra fingervisningar att tillgå, som att ankra upp enheter ur USA:s flotta utanför det aktuella landets huvudstad.

Men demokrati kan vara att vågspel, eftersom man måste hålla sig till vissa grundläggande spelregler, och det gick inte att hindra att en folkets kandidat med ett medmänskligt program faktiskt valdes vid enstaka tillfällen. Rutinen som då följdes var att USA skickade en economic hitman (googla John Perkins) för att försöka muta presidenten till en förnuftigare politik. Om det inte fungerade så blev nästa steg att störta honom, vid behov med hjälp av den inhemska militären (och med mord).

När rensningen var genomförd tillsattes diktaturer (inte sällan militära och nynazistiska) som aldrig mötte den upprördhet i våra medier som Kuba har gjort. Ett undantag var kuppen i Chile som inträffade under en kort period av upplysning i världen, och för Sveriges del när Olof Palme var politisk ledare. Då visade media tillfälligtvis ett mått av medkännande engagemang för ett folks verkliga behov.

(På senare tid har det skett en sammetsrevolution över större delen av kontinenten. Verkligt folkvalda har kommit till makten, USA:s inflytande har minskats och militärbaser sparkats ut. För första gången på 500 år har kontinenten fått uppleva frigörelse från kolonial dominans. Kubas djärva opposition mot USA har rimligen varit ett föredöme, senare förstärkt av Hugo Chávez ledarskap. Men den utvecklingen har inte fått någon större uppmärksamhet i våra media, kanske helt förväntat?)

Det är inte svårt att förstå varför Kuba inte kan införa den gamla latinamerikanska varianten av ”demokrati”. Med sin överlägsna propagandaapparat och sin ekonomiska makt skulle USA bli ett dödligt hot mot den solidariska och egalitära politik kubanerna har gjort till sin. Skammen ligger hos oss som inte kan tillåta självständiga länder att tillämpa en medmänsklighetens politik utan tvingar dem att försvara sig med ett auktoritärt styre. Vi har inbillats att tro att alla människor vill leva i själlös konsumism, skapad av den ekonomiska makten i dess giriga egenintresse, men vi har så fundamentalt fel!

Helmersons verkliga skäl att fördöma Kuba är uppenbara: regimer som strävar efter att främja den stora massan av människor på bekostnad av den ekonomiska eliten, regimer som strävar att ge alla likvärdig utbildning, likvärdig sjukvård och en dräglig tillvaro, och som överhuvudtaget har jämlikhet och solidaritet som övergripande mål, skall fördömas.

Diktaturer som följer våra direktiv är däremot skyddade från allvarligare kritik, oavsett hur grymma, förtryckande och mordiska de är.

 

Rysk propaganda fördöms med västpropaganda

Anna-Lena Lodenius publicerades i DN 10/11 med en djupt propagandistisk text där hon fördömde ”det ryska propagandakriget mot väst”. Hon visar med det att den moraliska universalismen inte står högt i kurs i våra anständiga medier, och dessutom att demoniseringen av Ryssland är tillbaka på det första kalla krigets nivå.

Vad hon förbiser är att mediesituationen är en helt annan än då. På kommunisttiden fanns inga alternativa beskrivningar för väst att tillgå, nu finns Internet. Och då visar det sig att RT har en stor publik i världen, bl.a. som den överlägset mest besökta TV-sändande nyhetskanalen på YouTube. Denna stora efterfrågan på alternativ har skapat panik hos mainstream-media och politiker i väst.

Lodenius skriver en hel del om RT, uppenbarligen utan att ens ha besökt dess hemsida (hon skriver två gånger om ”Cross Talking”, ett diskussionsprogram som på RT:s förstasida presenteras i fetstil med sitt rätta namn CrossTalk). Vad man helt objektivt kan säga är att en så propagandistiskt laddad artikel som denna av Lodenius ytterst sällan förekommer hos RT. Hon sprider myter, rykten och rena lögner utan allvarliga försök till verifieringar.

Så påstår hon t.ex. att vittnesmål från RT:s medarbetare ”bekräftar bilden av stenhård politisk styrning”. Det är ett mycket intressant påstående att personligheter med sådan integritet som Ed Schultz och Larry King skulle stå ut med stenhård politisk styrning (från Moskva?). Eller f.ö. resten av RT:s staber som i de engelskspråkiga sändningarna huvudsakligen tycks bestå av amerikanska och europeiska medborgare. Man får leta rätt länge för att hitta någon ryss bland reportrarna (inte ens Sophie Shevardnadze platsar som ryss, född i Georgien, bosatt i Paris från 10-årsåldern och därefter i USA).

Förutom reportrarna är många av personerna som förekommer i program och intervjuer ofta intressanta intellektuella från väst, vars obekväma synpunkter inte tillåts i våra ”fria medier”. I den mån de tillfrågas om ”styrningen” så säger alla (som jag hittills hört) att de inte fått någon enda instruktion om vad som får eller inte får sägas. Detta alltså till skillnad från i västliga mainstream-medier där deras åsikter ofta är mer eller mindre censurerade.

Lodenius demagogi saknar behärskning. Så skriver hon t.ex. att RT:s brittiska kanal ”har fällts flera gånger för partiskhet i skildringen av konflikter i Syrien och Libyen”. Men hon nämner inte med ett ord att dessa ”fällningar” har gjorts av ett självutnämnt ”organ” som tagit till sin uppgift att bekämpa ”rysk propaganda”.

Hon prövar också det demagogiska tricket att demonisera Putin genom att peka på alla kontroversiella typer som gillar honom. Hon ger då bara intryck av att det inte skulle finnas tillräckligt mycket att kritisera i Putins verkliga agerande. (En analogi: G W Bush är inte djupt föraktlig främst därför att han var lierad med allsköns diktatorer i världen, utan därför att han är detta millenniums värsta krigsförbrytare).

En hittills framgångsrik strategi för politisk och ideologisk styrning i västliga ”fria medier” har varit att tysta ner oönskade åsikter och deras bärare. Med utmaningen från ”det ryska informationskriget” byter man nu inriktning och tar en öppen konflikt. Sannolikt är detta kontraproduktivt. Tänkande människor stimuleras att själva ta reda på vad som är sant och falskt, bra eller dåligt.

Tänkande människor har också förmåga att hålla två olika tankar i huvudet på en gång. Att välkomna den kompletterande beskrivning av händelser i världen som just nu kommer från ryska medier, är på inget vis detsamma som att hylla Rysslands och Putins politik.

Ett av de allvarligare exemplen ur Putins syndaregister är kriget i Tjetjenien, som västvärlden från början och hela vägen har behandlat med försiktighet beroende på att USA:s ledare själva just hade inlett det storskaliga dödandet av muslimer i Afghanistan vid samma tid (Kina och Israel var andra länder som passade på att klämma åt sina muslimska minoriteter i den medieskugga USA tillhandahöll).

Den text Anna-Lena Lodenius levererar är en osjälvständig variant på alla andra liknande som vevas i etablerade media i hela västvärlden dagligen. Det är kanske så att nedtystandets strategi inte ansågs fungera längre, nu när ryska medier fått så stort genomslag, men dessa grova karikatyrer på analys har ingen framtid.

Av denna demagogi kommer medvetna människor bara att hjälpas allt längre i en upplyst och progressiv riktning medan de mera omedvetna kommer att lockas ut i den högerextrema öknen (typ: Sanders kontra Trump). Den välkammade och etablerade gruppen av intellektuella och journalister – de orgelpipor som makten blåser i (för att låna Jan Myrdals talande metafor) – kommer att möta en allt magrare framtid. Det är bara att hoppas att de inte dessförinnan har lyckats hetsa fram det sista kriget, det i vilket hela mänskligheten kommer att begravas i radioaktiv aska.

Ukraina, Ryssland och Sverige – och propagandan

Den nutida berättelsen om Ryssland och Ukraina följer den gamla barnsagans dramaturgi. Där finns den onde, som alltid är ond – och så de goda (i tillämpliga fall: vi) som alltid är goda. Om något ont sker så krävs det inga bevis för att veta vem som är den skyldige. På så sätt kan lager efter lager av ondska lastas på den onde, utan tillstymmelse till belägg eller ens realistiska argument. Det är i en sådan intellektuellt ovärdig position västvärldens propagandaorgan har försatt sig.

Men skälet till att försöka bemöta den sanslösa demonisering av Ryssland och Vladimir Putin som pågår i väst behöver inte ha det ringaste att göra med någon särskild förkärlek för Ryssland, och ännu mindre för Vladimir Putin. Det handlar om något mycket större: mänsklighetens överlevnad. Med professor Stephen Cohens[1] genomtänkta ord står världen idag närmare ett totalt kärnvapenkrig än någon gång sedan raketkrisen på Kuba 1962. Alla människor med en gnutta förstånd måste försöka motverka den utvecklingen.

Den västliga propagandan, fylld med avsiktliga missförstånd, förvrängningar och regelrätta lögner, piskar upp ett rysshat som lägger en grund för krigshets, med stora risker för den slutliga katastrofen. Vi har just genomlevt hundraårsminnet av första världskrigets början, och vi tycks inte ha lärt mycket av den katastrofen: en fullkomligt meningslös slakt på närmare 20 miljoner människor, orsakad av uppiskad chauvinism och blint hat mot den som råkade kallas fiende.[2] Och vi tycks beredda att börja om igen på samma linje, men nu med ännu mer skrämmande konsekvenser.

Rysshatet i väst har en lång historia, i Sverige flera sekler, men det tog en paus efter murens fall 1989. Då fanns inte mycket kvar att hata eftersom landet på kort tid maldes ner till ruiner. En liten grupp amerikanska ekonomer (plus Anders Åslund från Sverige) under ledning av Jeffrey Sachs, lyckades få Jegor Gajdar och alkoholisten Jeltsin i Kreml att praktiskt taget över en natt radera ut hälften av Rysslands industriella kapacitet. De värdefullaste delarna av det övriga stals av en handfull oligarker. Effekten blev en total ekonomisk blackout med gigantisk arbetslöshet och det sociala skyddsnätet bortsvept. Statens kassa tömdes och offentliganställda fick arbeta i månader utan lön.[3]

Kapitalismen visade sig från sin mest monstruösa sida och Ryssland kastades i princip tillbaka till den tredje värld varifrån det kommit 1917, med en ofantlig rikedom samlad på ett fåtal händer, och folkets flertal drabbad av den yttersta misär. Tio miljoner människor dog, och den förväntade livslängden sjönk på kort tid med sju år.[4] Det är den absolut största sociala katastrof som något industriland upplevt i fredstid, men som västliga medier har lyckats sudda bort helt ur historien.[5]

När Putin kom till makten och tog itu med det totala kaoset kom Rysslands smekmånad i väst till ett abrupt slut. En av hans första åtgärder var att konfiskera Yukos, som den i väst omhuldade Chodorkovskij hade ”köpt” för runt en fyrtiondedel (drygt 2 %) av dess värde. Efterhand som någon sorts ordning återskapades så minskade mortaliteten, och den förväntade livslängden vände tillbaka till den nivå som gällde under planekonomin. Eftersom få i väst hade fått veta något om 90-talets katastrof, så kunde Putins roll som landets räddare också förträngas, så att alla hans valsegrar i västpropagandan kunde utmålas som resultat av hans ”diktatur” – eller som rent fusk.

Ukraina drabbades på liknande sätt av tvångsprivatiseringarna, också indirekt genom att Ryssland är landets största handelspartner och exportmarknad. I båda länderna frodades en ohämmad korruption, som en inte oväntad följd av det allmänna sammanbrottet. Men i stället för en Vladimir Putin fick Ukraina en orange revolution och en västorienterad regim. Den medförde inget annat än fortsatt förfall (och ingen hjälp från väst); korruptionen levde vidare, och folket i landet fick sådan avsmak för regimens vanstyre[6] att de i följande presidentval till och med röstade fram en representant för den ryskvänliga minoriteten: Viktor Janukovytj. Efter 25 år som privatkapitalistisk marknadsekonomi och demokrati är Ukraina nu Europas näst fattigaste land.

Trots att väst inte hade gjort något av betydelse för att hjälpa Ukraina, så började USA:s satsningar för en ”fredlig erövring” så småningom att betala sig. Victoria Nuland, USA:s biträdande utrikesminister med ansvar för Europafrågor, har öppet informerat om att USA ”investerat” 5 miljarder dollar för att bryta loss Ukraina från den ryska sfären. Det var dock inte några medel som användes för att förbättra livet för ukrainarna. Pengarna hade gått till NGO-organisationer som verkat för att underminera regimen, och till att betala demonstranter, olika mycket beroende på vilken nivå av våldsamheter de var beredda att ställa upp på.[7]

25 år av enträget arbete för att undergräva Rysslands inflytande i landet (med Carl Bildt i en betydande roll, ofta omnämnd i dokument och vittnesmål) gav resultat i februari 2014 efter omfattande demonstrationer. Orangea revolutionen hade en gång misslyckats, och nu skulle inget bakslag tolereras. Men det höll på att fallera i sista stund. För att gå demonstranterna till mötes hade Janukovytj den 21 februari i ett avtal med tre europeiska utrikesministrar gjort stora eftergifter för att bevara lugnet, bl.a. skulle det kommande presidentvalet tidigareläggas. Men en fredlig lösning kunde inte accepteras av USA och extremisterna bland demonstranterna, och den 22 februari släpptes prickskyttar från nazigrupperna fria på Maidan.[8] Poliser och demonstranter sköts ihjäl och Janukovytj jagades iväg under dödshot.[9]

En av kuppregimens första åtgärder var att förbjuda ryskan som officiellt språk i Ukraina. Det blev en uppenbar och fientlig signal till människorna i landets södra och östra delar, som aldrig upplevt någon gräns mot Ryssland. I ett område där miljontals familjer på båda sidor ”gränsen” är släkt med varandra genom giftermål fanns dessutom en outplånlig erfarenhet av nazismens dåd bara en generation bort. Många har där nära släktingar som mördats av nazister, också av inhemska nazister.[10]

Inför det uppenbara hotet att Rysslands viktiga marinbas på Krim, den enda med isfri hamn, skulle hamna i ett NATO-land, gjorde Ryssland en motkupp på Krim och anordnade en folkomröstning. Med ett överväldigande valdeltagande och en lika överväldigande majoritet röstade folket på Krim för en återförening med Ryssland. Krim hade varit en del av Ryssland sedan Katarina den storas tid, var övervägande befolkat av etniska ryssar med rysk kultur och ryska som enda språk. På oklara grunder[11] hade Chrusjtjov flyttat över Krim till den Ukrainska sovjetrepubliken så sent som 1954.

Krims status borde naturligtvis ha reglerats 1991, om västmakterna hade haft något pragmatiskt förnuft och någon långsiktighet i sin strategi. Men då var målet bara att tillfoga det ”besegrade” Ryssland största möjliga skada.[12]

Alarmerade av den uttryckligen ryskfientliga statskuppen i Kiev, och antagligen invaggade i falska förväntningar om ryskt stöd, gjorde även delar av befolkningen i Donbass en motkupp och ockuperade administrativa byggnader. Ryssland markerade omedelbart att någon rysk intervention inte var aktuell, allra minst med militära styrkor (vilket fick en hög rebelledare att kalla Ryssland ”en fiende”). Putin och Lavrov har därefter konsekvent visat, i ord och handling, att Ryssland inte har några aggressiva mål i Ukraina (med Krimfrågan dock lagd till handlingarna). Man lade till och med fram ett resolutionsförslag inför FN:s säkerhetsråd med innebörden att rådet skulle garantera Ukrainas integritet och säkra gränser. Resolutionen antogs.

Vad skulle Ryssland vinna på att lägga fram en sådan resolution om man menade motsatsen till vad den innebar? Inte ens vanligtvis kreativa propagandister i väst kunde hitta någon sådan vinkling, så man valde istället att tysta ner hela saken, för att fortsätta med talet om ”Putins krig” och Rysslands ambitioner att erövra Ukraina. När premiärministern Jatsenjuk[13] eller presidenten Poroshenko med jämna mellanrum försäkrade om Rysslands avsikter att erövra hela Ukraina så slogs det varje gång upp som förstasidesnyheter i västliga medier, utan några belägg. Man kan med rätta fråga sig vad sådana blamanta lögner tjänar för syfte, annat än att öka krigshetsen.

Efter varje besök av krigshetsare frÃ¥n USA – John McCain, CIA-chefen, NATO-folk och andra – skickade kuppregimen i Kiev en omgÃ¥ng trupper för att anfalla utbrytarna. Det gick till att börja med inget vidare eftersom de reguljära styrkorna med hederliga militärer inte kunde tänka sig att skjuta pÃ¥ sina egna landsmän, utan lämnade över sig själva och sin materiel till rebellerna. Man fick lov att i stället anlita fristÃ¥ende bataljoner med stort inslag av nazister, som visserligen var outbildade skinnskallar, men i varje fall sÃ¥dana som inte drog sig för att döda. De har inte heller känt nÃ¥gon motvilja mot krigsbrottet att skjuta splittergranater med artilleri mot rent civila omrÃ¥den. Detta är vad nazister är kapabla till – (varning för filmen, som är hjärtslitande). Det var sÃ¥ kriget började, det vi kallar ”Putins krig”. Rebellerna försvarade sig med vapenmakt, men huvudsakligen defensivt.

Den mest auktoritativa analysen av upphovet till Ukrainakonflikten har gjorts av professor John Mearsheimer i Foreign Affairs, världen mest ansedda tidskrift i utrikespolitiska frågor. Han ger där, under rubriken Why the Ukraine Crisis Is the West’s Fault en bild som är diametralt motsatt den som västliga mainstreammedia kolporterat ut. Hans artikel måste läsas av alla som vill ha en bredare bas för sina egna analyser i ämnet.[14]

När Putin under en Valdaikonferens fick den ständiga frågan om Ryssland ville lägga under sig Ukraina så sade han att han svarat på det otaliga gånger, och kunde inte låta bli att lägga till en knorr. – Vi behöver inte mera land, vi har hela vår stora taiga att ta hand om. Hans svar är tankeväckande om man kastar en blick på en jordglob: Rysslands taiga är ungefär lika stor som hela det egentliga Europa.

Den antiryska propagandan tycks vara särskilt unison i Sverige, kanske beroende på vår urgamla rysskräck. Man behöver bara komma till Tyskland för att höra mera moderation i debatten. Ett antal före detta regeringschefer där har en radikalt avvikande syn på den officiella ryssfientligheten. Och som vanligt hittar man de riktigt fria rösterna i USA, ett land som tar yttrandefriheten på verkligt allvar, betydligt mer så än vad vi i Europa gör. En av dessa röster tillhör en person med en gediget konservativ bakgrund.

Paul Craig Roberts är en ekonomie doktor som arbetat 25 år i USA:s regeringsadministration, bl.a. som biträdande finansminister i Ronald Reagans regering. Han var en av männen bakom utbudsekonomin, ett fundament i nyliberalismen. Efter regeringsåren var han ekonomisk redaktör i Wall Street Journal och syndikerad kolumnist i en rad konservativa tidningar, bland mycket annat. Han talar verkligt klarspråk. Den här intervjun hölls redan en månad efter statskuppen i Kiev.

Demoniseringen av Vladimir Putin i väst har nu lämnat stratosfären. Han är en ny Stalin, till och med en ny Hitler (Hillary Clinton). Det har blivit lite väl mycket även för en så härdad man som Henry Kissinger, som i Washington Post skrev den nu ofta citerade meningen: ”For the West, the demonization of Vladimir Putin is not a policy; it is an alibi for the absence of one.”

Den som vill veta hur Putin tänker och resonerar behöver inte anlita Dagens Nyheters andeskådare och deras fantasier, utan kan gå till källan. Till exempel anordnar Valdai Discussion Club årligen en konferens med deltagare från hela världen: akademiker från de kända universiteten, politiker, ekonomer, journalister och andra offentliga personer, för att diskutera frågor som rör Ryssland. Putin brukar delta och svara på oförberedda frågor från deltagarna under så där tre timmar. (Kan någon se framför sig Obama stå till förfogande under tre timmar för oförberedda frågor från utländska experter?)

Om man tar pÃ¥ trÃ¥dlösa hörlurar och lyssnar medan man ändÃ¥ diskar och städar sÃ¥ kan man avsätta tid för att skaffa sig en egen bild av den ryske ledarens tankevärld. Man slÃ¥s av att Putin svarar betydligt mera substantivt än vad politiker i väst i allmänhet gör. Han använder inte trist och tom retorik för att undvika frÃ¥gorna, som vi är sÃ¥ vana vid här. Han tycks i det stora hela säga vad han faktiskt menar, och förefaller vara en ovanligt tänkande politiker. (En sak är klar: han är inte sÃ¥ urbota korkad som Dagens Nyheter förutsätter när de pÃ¥stÃ¥r – bland mycket annat liknande – att han har lÃ¥tit mörda den obetydlige politikern Boris Nemtsov [f.ö. en av Jeltsins män och Rysslands ”bödlar” under 90-talet, och av mÃ¥nga avskydd i sitt hemland.])

Här är länkarna till Putins tal och intervjuer i Valdai Club 2014 och 2015, för dem som vill avpropagandisera sig och bilda sig en egen uppfattning.

Men Putin är politiker, och politiker är med sällsynta undantag inga personer att beundra eller högakta. Politiker verkar för stater, och stater är inga moraliska agenter. Stater är maktorgan och utövar den auktoritet som varje stat är mäktig, vilket sällan innebär några moraliskt högtstående avsikter eller handlingar. Därför kan man inte vara anhängare till en stat, inte ens den egna, och nästan aldrig beundrare av politiker. Man kan däremot tillhöra en folklig gemenskap, och sträva efter att göra den gemenskapen så stor som möjligt.

Min avsikt med den här sammanställningen av Ukrainakonflikten är med andra ord inte att rättfärdiga någon politiker eller någon stat. Min avsikt är att påvisa hur den hjärndöda demoniseringen av Ryssland och Putin i väst är en del av vårt amoraliska agerande, som är nödvändigt att blottlägga och bekämpa därför att det så uppenbart riskerar att leda fram till en stormaktskonflikt med det yttersta hotet om en definitiv kärnvapenkatastrof, efter vilken det inte kommer att finnas någon mänsklighet kvar alls.

Noter:
[1] Stephen Cohen är professor emeritus i rysk historia vid Princeton och New York University. Han har ägnat sitt akademiska liv åt kunskapen om Ryssland, och har tillbringat halva sitt liv på plats i landet.  Klicka på [1] för att komma tillbaka till texten!

[2] Medborgarna i USA var före kriget djupt pacifistiska och ville inte skickas till Europa för att dö i en konflikt som inte angick dem alls. Men makten i landet ville annorlunda och president Wilson blev den som fick lösa problemet. Han anlitade en man vid namn Edward Bernays, sedermera kallad PR-industrins fader, som med hjälp av greuelpropaganda (”tyskarna dödar och äter barn”) pÃ¥ nÃ¥gra mÃ¥nader lyckades piska upp ett sÃ¥ intensivt tyskhat i landet att symfoniorkestrar inte kunde spela Beethoven. Woodrow Wilson fick sitt krig och sÃ¥ smÃ¥ningom – naturligtvis – Nobels fredspris. Bernays nästa stora projekt under 1920-talet blev att fÃ¥ kvinnor att börja röka, vilket som vi vet lyckades briljant. SÃ¥ antalet lik pÃ¥ den mannens samvete är oräkneligt (and still counting, som amerikanarna säger). Klicka pÃ¥ [2] för att komma tillbaka till texten!

[3] Men den lilla övre medelklass som satt närmast grytorna blomstrade. Moskva lystes upp av neonljus och glittrande butiker med alla världens lyxigaste varumärken.

[4] se David Stuckler & Sanjay Basu: ”Åtstramning till döds” Natur & Kultur 2013, sid 45-68: ”I början av 1990-talet försvann tio miljoner ryska män.”

[5] Tidskriften Axess hade för några år sedan ett helt specialnummer om Ryssland efter kommunismen. Den ofattbara katastrofen, som varade under ett decennium, omnämndes på ett enda ställe med en överslätande beskrivning på ett halvdussin rader.

[6] Julia Tymosjenko, som en tid var premiärminister, har i väst framställts som något av en Jeanne d’Arc och martyr. I verkligheten var hon redan före sin rikspolitiska karriär misstänkt för inblandning i mord på en politiker. 2001 avskedades hon som vice premiärminister av president Kutjma efter att ha blivit åtalad för förfalskning och gassmuggling, och misstänkt för mutor på 728 miljoner kronor. Detta var således långt före den fängelsedom för maktmissbruk hon fick 2010 och som i väst anses politisk.

[7] Se länk till Paul Craig Roberts längre fram i texten.

[8] Hela förloppet hade övertygande likheter med (den sedermera misslyckade) statskuppen i Venezuela 2002. Att inte se CIA:s fingeravtryck över båda dessa kupper kräver en hård ansträngning (eller rätt utbildning, som Chomsky skulle säga). En av de första höga representanterna från USA att besöka Ukraina efter kuppen var just högste chefen för CIA.

[9] Estlands dåvarande utrikesminister vittnade inför Catherine Ashton omedelbart om att skotten som dödade både poliser och demonstranter kom från samma håll, från den plats där de nazistiska extremisterna höll till. Omfattande videodokumentation på YouTube pekar i samma riktning. De nya myndigheterna hävdade att polisen (den s.k. Berkut) hade svarat för eldgivningen, och anhöll tre personer. Som bevis anfördes en bild på den ledande av de tre, föreställande en uniformerad man hållande ett skjutvapen med båda händerna. Under häktningsprocessen kunde den misstänkte visa att han bara hade en hand, den andra bortsprängd i en tidigare olycka. Rätten fick (antagligen generat) släppa mannen, som kunde ta sig till Ryssland och säkerheten. Några ytterligare ”framsteg” i utredningen av skjutningarna på Maidan har inte rapporterats (i varje fall inte på någon plats i media nåbar för vanliga läsare). Det har trängts bort ur vårt kollektiva minne att det var dessa ”Janukovytjs mord” på demonstranter som rättfärdigade statskuppen.

[10] I sin bok om Andra världskriget skriver Antony Beevor att Ukraina var det land som mest entusiastiskt och i störst omfattning slöt upp på Nazitysklands sida och deltog i mördandet av polacker, judar, kommunister och andra ”unmenschen”. Beevor beskriver en metod som speciellt ukrainsk: att stänga in offren i en lada och tända på, för att sedan skjuta alla som försökte fly. Metoden fick sin kusliga repris i Odessa 2014 när nazister brände inne ett 40-tal proryska ukrainare, och sedan dödade förtvivlade människor som försökte fly. Den händelsen är utförligt dokumenterad på YouTube, med närbilder på flera förövare, men inga rättsliga påföljder har veterligen rapporterats.

[11] På fyllan, säger malisen, men sannolikt för att gynna sin personliga politiska position.

[12] Jeffrey Sachs ekonomgrupp hade som uttryckligt syfte att slå till så drastiskt med de förödande privatiseringarna att kommunismen aldrig mer skulle kunna komma tillbaka. Sachs själv har i efterhand beklagat effekterna av gruppens insatser, medan Anders Åslund fortsatt att hävda att processen genomfördes för långsamt.

[13] Enligt ett envist rykte är Jatsenjuk scientolog av 8:e graden, eller ev. före detta.

[14] Mearsheimer är ingalunda någon ”vänsterprofessor”, knappast ens särskilt liberal. Geopolitiskt är han en hök, och anser t.ex. att USA i eget intresse bör motarbeta Kina på alla plan, även ekonomiska.