Kategoriarkiv: Massmedia

Rysk propaganda fördöms med västpropaganda

Anna-Lena Lodenius publicerades i DN 10/11 med en djupt propagandistisk text där hon fördömde ”det ryska propagandakriget mot väst”. Hon visar med det att den moraliska universalismen inte står högt i kurs i våra anständiga medier, och dessutom att demoniseringen av Ryssland är tillbaka på det första kalla krigets nivå.

Vad hon förbiser är att mediesituationen är en helt annan än då. På kommunisttiden fanns inga alternativa beskrivningar för väst att tillgå, nu finns Internet. Och då visar det sig att RT har en stor publik i världen, bl.a. som den överlägset mest besökta TV-sändande nyhetskanalen på YouTube. Denna stora efterfrågan på alternativ har skapat panik hos mainstream-media och politiker i väst.

Lodenius skriver en hel del om RT, uppenbarligen utan att ens ha besökt dess hemsida (hon skriver två gånger om ”Cross Talking”, ett diskussionsprogram som på RT:s förstasida presenteras i fetstil med sitt rätta namn CrossTalk). Vad man helt objektivt kan säga är att en så propagandistiskt laddad artikel som denna av Lodenius ytterst sällan förekommer hos RT. Hon sprider myter, rykten och rena lögner utan allvarliga försök till verifieringar.

Så påstår hon t.ex. att vittnesmål från RT:s medarbetare ”bekräftar bilden av stenhård politisk styrning”. Det är ett mycket intressant påstående att personligheter med sådan integritet som Ed Schultz och Larry King skulle stå ut med stenhård politisk styrning (från Moskva?). Eller f.ö. resten av RT:s staber som i de engelskspråkiga sändningarna huvudsakligen tycks bestå av amerikanska och europeiska medborgare. Man får leta rätt länge för att hitta någon ryss bland reportrarna (inte ens Sophie Shevardnadze platsar som ryss, född i Georgien, bosatt i Paris från 10-årsåldern och därefter i USA).

Förutom reportrarna är många av personerna som förekommer i program och intervjuer ofta intressanta intellektuella från väst, vars obekväma synpunkter inte tillåts i våra ”fria medier”. I den mån de tillfrågas om ”styrningen” så säger alla (som jag hittills hört) att de inte fått någon enda instruktion om vad som får eller inte får sägas. Detta alltså till skillnad från i västliga mainstream-medier där deras åsikter ofta är mer eller mindre censurerade.

Lodenius demagogi saknar behärskning. Så skriver hon t.ex. att RT:s brittiska kanal ”har fällts flera gånger för partiskhet i skildringen av konflikter i Syrien och Libyen”. Men hon nämner inte med ett ord att dessa ”fällningar” har gjorts av ett självutnämnt ”organ” som tagit till sin uppgift att bekämpa ”rysk propaganda”.

Hon prövar också det demagogiska tricket att demonisera Putin genom att peka på alla kontroversiella typer som gillar honom. Hon ger då bara intryck av att det inte skulle finnas tillräckligt mycket att kritisera i Putins verkliga agerande. (En analogi: G W Bush är inte djupt föraktlig främst därför att han var lierad med allsköns diktatorer i världen, utan därför att han är detta millenniums värsta krigsförbrytare).

En hittills framgångsrik strategi för politisk och ideologisk styrning i västliga ”fria medier” har varit att tysta ner oönskade åsikter och deras bärare. Med utmaningen från ”det ryska informationskriget” byter man nu inriktning och tar en öppen konflikt. Sannolikt är detta kontraproduktivt. Tänkande människor stimuleras att själva ta reda på vad som är sant och falskt, bra eller dåligt.

Tänkande människor har också förmåga att hålla två olika tankar i huvudet på en gång. Att välkomna den kompletterande beskrivning av händelser i världen som just nu kommer från ryska medier, är på inget vis detsamma som att hylla Rysslands och Putins politik.

Ett av de allvarligare exemplen ur Putins syndaregister är kriget i Tjetjenien, som västvärlden från början och hela vägen har behandlat med försiktighet beroende på att USA:s ledare själva just hade inlett det storskaliga dödandet av muslimer i Afghanistan vid samma tid (Kina och Israel var andra länder som passade på att klämma åt sina muslimska minoriteter i den medieskugga USA tillhandahöll).

Den text Anna-Lena Lodenius levererar är en osjälvständig variant på alla andra liknande som vevas i etablerade media i hela västvärlden dagligen. Det är kanske så att nedtystandets strategi inte ansågs fungera längre, nu när ryska medier fått så stort genomslag, men dessa grova karikatyrer på analys har ingen framtid.

Av denna demagogi kommer medvetna människor bara att hjälpas allt längre i en upplyst och progressiv riktning medan de mera omedvetna kommer att lockas ut i den högerextrema öknen (typ: Sanders kontra Trump). Den välkammade och etablerade gruppen av intellektuella och journalister – de orgelpipor som makten blåser i (för att låna Jan Myrdals talande metafor) – kommer att möta en allt magrare framtid. Det är bara att hoppas att de inte dessförinnan har lyckats hetsa fram det sista kriget, det i vilket hela mänskligheten kommer att begravas i radioaktiv aska.

Tjernobyl – 30 år av myter

Om tre dagar har det gått 30 år sedan reaktor fyra i Tjernobyls kärnkraftverk drabbades av en serie explosioner, orsakade av  felgrepp under en testkörning. Vad världen sedan fick uppleva var en gigantisk flod av desinformation som dränkte all elementär kunskap om olyckans konsekvenser och om effekterna av radioaktiv strålning. En dag kommer man att fråga sig hur massmedier i hela världen så unisont kunde sprida massiva myter och fördomar, när verkliga insikter som visade i rakt motsatt riktning var så lätt tillgängliga.

En framstående kolportör av okunskapen är förra årets Nobelpristagare i litteratur. Min betraktelse utgår från hennes häpnadsväckande bok om Tjernobylolyckan.

Barnen ser så undrande ut när de ligger för döden, säger en läkare i Bön för Tjernobyl, Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs själskramande bok om den händelse hon beskriver som 1900-talets viktigaste, av större betydelse än seklets alla krig och revolutioner. Tjernobyl, menar hon, står som inledningen till en ny historisk epok, en där det inte bara handlar om kunskap utan också om för-kunskap, om människan som har råkat i konflikt med sina tidigare föreställningar om sig själv och världen.

Bön för Tjernobyl är en bok om döden och särskilt om en av de mest skrämmande av förgängelser: strålningsdöden. Djupt gripande blir det när Aleksijevitj ger röst åt Ljudmila, hustrun till en av de räddningsarbetare som deltog i det inledande skedet och utsattes för en dödlig stråldos. ”Han är ingen människa längre utan en reaktor” varnar en läkare när hon vill hålla om sin dödssjuke man. Strålningen från väggarna i hans sjukrum var så kraftig att dosimeterskalan inte räckte till. Många av sjukhusets anställda blev själva sjuka efter en tid, och dog.

Boken låter människor som upplevt katastrofen ur olika perspektiv tala direkt ur hjärtat, personligt och djupt omskakande. I deras berättelser uppträder sjukdomar och död i en ändlös rad: svarta fläckar på kroppen, skalliga barn, missbildningar, nervösa rubbningar, ”atomsolbränna”… En man fick blodcancer efter två månader, en 12-årig pojke likaså, därför att hans pappa hade arbetat i Tjernobyl. ”Över den ramponerade reaktorns tak passerade tretusensexhundra soldater… De var unga pojkar… De ligger också för döden nu.”

Som en pendang till dödens kaos står de sovjetiska myndigheternas totala förvirring och människoförakt, så som situationen beskrivs av de intervjuade. Arbetare och soldater skickas in på uppdrag där strålningsintensiteten är långt över tillåtna värden, och ingen tycks veta vad som egentligen sker och ännu mindre vad som borde göras. Människor hänvisas till folkliga myter som att brännvin skulle skydda mot strålning, en profylax som man förlitar sig på i övermått.

Aleksijevitj refererar till oberoende ryska miljöaktivister som menar att 1,5 miljoner människor har avlidit av följderna efter Tjernobyl. Cancerfrekvensen i Vitryssland skall ha ökat sjuttiofyrafaldigt. ”Bland faktorerna bakom folkminskningen är strålning den främsta.”

Allt detta är överväldigande. Så mycket att efter 400 tunga sidor läsaren drabbas av en viss utmattning. Med andra ord är författarens prestation imponerande. Det är bara en sak att tillägga: det mesta som påstås om strålningens effekter i boken är helt enkelt totalt felaktigt!

I en intervju med sig själv säger författaren att hon arbetat med texten i närmare tjugo år. Om hon hade ägnat ett par timmar åt att läsa en sammanfattning av den mest auktoritativa och genomgripande studie som genomförts av hela Tjernobylproblematiken så hade hon kanske kortat av arbetet. Denna den mest grundläggande av undersökningar genomfördes i FN:s regi av hundrafyrtio av världens främsta experter från ett tjugotal länder, och har följts upp med regelbundet återkommande studier, som alla har bekräftat det ursprungliga resultatet. (En internetsökning på UNSCEAR 2000 leder direkt till lättlästa sammandrag på engelska.)

Expertstudiens centrala slutsatser om strålningens effekter kan sammanfattas i några meningar. Samtliga de 134 personer som blev akut strålsjuka på grund av Tjernobylolyckan var kraftverkspersonal eller brandmän som deltog under det första dygnets räddningsoperationer. 28 av dem dog inom tre veckor. Fram till 2008 hade ytterligare 34 personer i den gruppen avlidit av orsaker som i en del av fallen hade med efterverkningar av strålningen att göra. Av de som blev akut strålsjuka är med andra ord drygt hälften ännu i livet.

Ett tusental personer, många barn, diagnosticerades med cellförändringar av cancertyp i sköldkörteln, varav en del sannolikt var latenta fenomen, oberoende av olyckan, och som upptäcktes främst genom den omfattande scanning som genomfördes. Det handlar om en cancerform som kan opereras och inte är dödlig.

Utöver dessa fall har inga människor fått cancer eller dött av strålning orsakad av Tjernobylolyckan. Med rapportens egna ord: ”There is no scientific evidence of increases in overall cancer incidence or mortality or in non-malignant disorders that could be related to radiation exposure.”

Barnen som låg undrande inför sin strålningsdöd har aldrig funnits, de tusentals unga pojkar som passerade över reaktortaket har inte dött av strålning, påståendet om en sjuttiofyrafaldig ökning av cancerfall är en ren bluff, och så vidare. Aleksijevitjs bok är en lång uppräkning av mer eller mindre absurda myter och fantasterier som hon uppenbarligen instämmer i, men möjligen försöker undvika ansvaret för genom att lägga i munnen på andra.

Som fallet med den ”strålande” räddningsarbetaren: En människa som blir utsatt för extern joniserande strålning blir inte själv radioaktiv, och isotoper som sprids utanför en havererad reaktor (bl.a. cesium-137) sitter på partiklar som kan borstas bort. Det som kan finnas kvar i kroppen – t.ex. jod-131 som fångas upp av sköldkörteln och har en halveringstid på 8 timmar – räcker inte för att göra en människa till en ”reaktor”. Inga av de strålskadade från Tjernobyl kunde göra sjukhusväggar radioaktiva, än mindre orsaka sjukhuspersonalens död. Aleksijevitj kränker sitt intervjuoffer, som i sin oskyldiga okunnighet bara förmedlar bisarra men förhärskande myter som författaren har föresatt sig att underblåsa.

Den ignorans som Aleksijevitj delar med så många bygger på en till absurditet överdriven föreställning om strålningens farlighet. Människor blir inte sjuka, och ännu mindre döende, av de strålningsdoser som allmänheten utsattes för efter olyckan. Hade det varit sant så skulle det funnits miljontals sådana offer i världen, av det enkla skälet att det finns lika stark radioaktiv strålning av rent naturliga orsaker på mängder av andra platser på jorden.

Hade den ”förbjudna” staden Pripjat behövt utrymmas så skulle också Bohuslän behöva utrymmas, därför att strålningsdosen man får är densamma på båda ställena. Strålningen i Bohuslän skulle möjligen vara värre eftersom den förekommer i radioaktiva gaser som tränger in i bostäderna och ner i människors lungor. Det har varit så under alla sekler som landskapet varit bebott, men bohuslänningar är ändå inte mer sjuka än andra svenskar.

Påståenden från miljöorganisationer om miljontals cancerfall på längre sikt efter Tjernobyl är en konstruktion som bygger på en teoretisk modell (LNT) som innebär att riskerna förutsätts vara linjärt proportionella mot stråldoserna, och inte blir noll förrän exponeringen är noll. Ett tillspetsat exempel visar hur extremt det linjära antagandet som sådant är:

Om en grupp av människor sätter i sig vardera en liten tesked rent koffein (omkring 0,2 gram) så dör ungefär hälften av gruppen tämligen akut. Vore LNT-modellen tillämpbar på koffein så skulle var hundrade människa dö av två koppar starkt kaffe, alltså tiotusentals varje dag enbart i Sverige. Men vi räddas av att farligheten hos koffein, liksom hos det mesta vi sätter i oss, inte är linjärt proportionell mot mängden. Det finns en tröskelmängd under vilken risken för akuta dödsfall är noll. Det är till och med så att en hel del ämnen som i större mängder är höggradigt giftiga i själva verket är livsnödvändiga i små doser, som t.ex. vitaminer och spårmetaller.

Tillämpningen av LNT-modellen på radioaktiv strålning handlar om förhöjd cancerrisk efter många års exponering, något man teoretiskt kunde förvänta på grund av egenskaperna hos joniserande strålning. Men antagandet är svårt att verifiera och kan i varje fall inte påvisas med statistik. Eventuella sådana fall drunknar i den ofantligt mycket större totalmängden av alla cancerfall.

Det finns tvärtom motsägande studier som visar att cancerfrekvensen är lägre bland människor som bor i områden med högre bakgrundsstrålning än befolkningar på andra platser. Ett exceptionellt fall är staden Ramsar i Iran, där människor har bott sedan urminnes tider och där strålningen på vissa platser kan uppgå till tio gånger den nivå som anses kräva utrymning efter kärnkraftsolyckor. Inte heller i Ramsar är cancerfrekvensen högre än på andra håll.

En freudiansk felskrivning i en detalj blir oavsiktligt illustrativ för Aleksijevitjs brist på kunskapsintresse. Hon skriver att man, för att frysa marken under reaktorn, fyllde på med flytande väte. Det hade fungerat bra om avsikten hade varit att orsaka explosioner. Hon menar antagligen flytande kväve, en troligen försumbar differens i Saussures orduniversum men en avsevärd skillnad i den verkliga världen.

Hur var det då med den sovjetiska förvirringen? Bortom vad folket i byarna möjligen upplevde så fungerade den statliga byråkratin tämligen väl, att döma av den omfattande och detaljerade statistik som FN:s utredare presenterar. Allt finns tillgängligt på nätet för vanliga läsare att bedöma.

Att människorna i regionen blev sjuka och dog i förtid i betydligt större utsträckning än normalt är något som experterna i hög grad uppmärksammade. Eftersom det inte berodde på strålningen så sökte FN:s sakkunniga verkliga svar, som man fann i form av de fysiska umbäranden, psykiska påfrestningar och svåra praktiska problem de tvångsevakuerade ställdes inför. Andra FN-organ som UNDP, UNICEF och IAEA har genom egna undersökningar bekräftat den analysen och strukit under den förödande effekten av tvångsförflyttningarna.

Under intryck av opinionsbildare som spred en överdriven skräck för strålningen pressades de beslutande i Sovjet att beordra utrymning av ett omkring 5 000 gånger större område än vad som hade varit motiverat ur strikt strålningssynpunkt. Eftersom det främst var detta som orsakade sjukdom, lidande och död bland befolkningen så har Aleksijevitj och hennes allierade i skräckpropagandan ett stort ansvar för det hon själv med rätta förfasar sig över.

Som om inte livet blev hårt nog för folket i regionen så följde fyra år efter haveriet i kraftverket den kapitalistiska omvälvningen i de aktuella länderna. Ekonomierna kollapsade och människor drabbades hårt. I Ryssland dog 10 miljoner män i början av 90-talet som en direkt följd av de kapitalistiska ”reformerna”, helt enkelt därför att halva industriproduktionen raderades ut och de sociala skyddsnäten försvann. Konsekvenserna blev värst där reformerna hade genomförts mest brutalt. Det innebar att Vitryssland med sin något långsammare omvandlingstakt hade en något lägre överdödlighet, en viss tröst i Tjernobyleländet.

Det senaste halva seklet har kolkraften krävt 1 000 gånger fler dödsoffer i ”produktionsfasen” än kärnkraft. I fråga om de skadliga och dödliga effekterna för allmänheten är skillnaden med säkerhet ännu större till kärnkraftens fördel. Att avveckla kolkraft och ersätta den med kärnkraft skulle alltså rädda många liv, förutom att radikalt minska koldioxidutsläppen, som på sikt kan vara det största hotet mot mänskligheten.

Men detta är fåfänga sanningar. Aleksijevitjs dröm att vi står inför en ny epok där för-kunskap raderar ut kunskap tycks delvis uppfylld. Kärnkraft och radioaktiv strålning är områden där postmodernismen har triumferat, och där följaktligen inga sakliga beskrivningar når ut. Den stora, underbara myten har tagit över, den i vilken även totalt okunniga är fria att konstruera vilka egna sanningar som helst.

Anpassad tryckfrihet och opassande rättstillämpning

Med Internet har hela världspressen hamnat på bara tangentbords avstånd, och det enda som begränsar tillgängligheten är bristen på tid. Men tar man sig ut till de största drakarna bland västvärldens mainstream-tidningar så blir en sak förbluffande tydlig: konformismen! Samma nyheter tas upp och beskrivs ur samma vinklar och med samma kommentarer, med bara smärre variationer av kulturell natur.

Likformigheten mellan de stora tidningarna stärker Chomskys beskrivning av propagandamodellen, en informationsstyrning oändligt effektivare än diktaturernas eftersom den formella tryckfriheten gör oss blinda för de stora redaktionernas självcensur som verkar i en och samma riktning. De stora tidningarna utgör, eller ingår i, stora företag vars intressen naturligt sammanfaller. Något annat än kongruens i de stora frågorna hade varit förvånande.

Men de små tidningarna och tevestationerna existerar också och kan förmedla bilder av världen som ibland avviker totalt från mainstream. Något genomslag i det allmänna medvetandet får de visserligen inte, men de finns. Och de finns framför allt i USA, trots frånvaron av t.ex. en arbetarrörelse där, men kanske påverkat av att mainstream i USA genomsnittligt ligger något till höger om motsvarigheten i Europa.

En liten men inte helt marginell tidning i USA är The Nation, som följaktligen kan välja ämnen och synpunkter lite vid sidan av huvudfåran. Exempel på ett sådant ämne, som aldrig lär dyka upp i en borgerlig svensk tidning, är historien om Ryan Holle från Florida, USA.

Ryan hade aldrig tidigare varit föremål för någon polisundersökning. Men efter en fest i sitt hem lånade han ut sin bil till en rumskamrat, något han gjort utan problem många gånger, och gick la sig i sin säng och somnade. För detta dömdes han sedermera till livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning. Om inget speciellt inträffar så kommer han att dö som fånge därför att han lånade ut sin bil och gick till sängs.

Rättsprincipen som lett till detta groteska resultat, och som avskaffats i alla civiliserade länder utom USA, kallas Felony murder rule. Den innebär att om en person dödas i samband med ett annat allvarligt brott, så kan alla som deltagit i det andra brottet dömas för mord, även om de inte har något med dödandet att göra.

I Ryans fall hade kamraten tillsammans med några andra åkt till en lägenhet där de visste att en kvinna sålde marijuana. De försökte komma över knarket med våld och under deras försök att tränga sig in dödades droghandlarens tonåriga dotter. Samtliga som kommit i bilen fick stränga domar. Den kvinnliga langaren fick tre års fängelse för droghandel. Men också Ryan Holle anklagades enligt felony murder rule för att ha lånat ut sin bil.

Ryan erbjöds i en plea bargain (ännu en bisarr juridisk företeelse) fängelse i tio år, men han trodde på rättvisan och valde rättegång. Nu sitter han inlåst på elfte året och har just fått en nådeansökan avslagen…

(I ärlighetens namn hade New York Times för några år sedan en artikel om Ryans öde.)