Kategoriarkiv: Kunskap

Kunskapsförakt – otillständigt (Trumps) eller omhuldat (postmodernismens)

March for science har skapat intresse runt om i media. Man kan föreställa sig att Trumps vetenskapsförakt ligger bakom både marscherna som sådana och mediaintresset. DN:s kulturchef Björn Wiman skrev häromdagen en krönika med budskapet att kunskapen måste värnas mot ignoranter och deras förakt för vetenskap. Det är ett välkommet nyvaknande efter decennier av kunskapsförnekande postmodernism, där kulturintressen och media haft mer än ett finger med i spelet. Ett mailsvar till Wiman:

Kampen för kunskap och sanning har pågått under människans hela intellektuella historia, länge mot övermäktigt motstånd i form av dogmatiska och förtryckande kyrkor och andra överheter. Under senare decennier har själva förekomsten av sanningar förnekats av ”populister” inom den akademiska världen. Jag tänker givetvis på postmodernisterna (eller något annat på ”post” som de kan välja att kalla sig). Om den nyvakna entusiasmen för verklig kunskap skulle få effekt också gentemot postmodernismen så har Trump i varje fall åstadkommit en god gärning.

Uppropet i din DN-krönika idag kunde varit riktat mot denna fördumningens lära, som står för ett medvetet och seriöst kunskapsförakt (till skillnad från Trumps demagogiskt taktiska). En återkommande föreställning inom post-filosofierna är att inga sanningar existerar utanför språket. Denna absurda grundsats ligger under mycket som postmodernister hittar på, som t.ex. Foucaults påstående att varje godtyckligt narrativ är lika sant som något annat (en sats som han för sent kom på är tillämpbar på sig själv).

För att göra saken totalt grotesk så kallar sig många av dessa sanningsförnekare (och kallas av andra) för ”vänster”, i sin beundran för Nietzsche och Heidegger!

Den perfida förvrängningen av verklighet och sunt förnuft kom att förgifta stora delar de ”mjuka” akademiska ämnena: litteratur, sociologi, psykologi, feminism och flera andra, varav kanske värst av allt: lärarutbildningen. Kulturvärlden, inklusive medierna, slöt i stort sett upp, eller förhöll sig i bästa fall passiva. Därför blev det ingen nämnvärd debatt och inget egentligt ifrågasättande. Företrädarna för den gedigna kunskapen – naturvetarna – deltog som vanligt inte i kulturvärldens grafomaniska utsvävningar.

Jag har stött på ett par remarkabla undantag, det första givetvis Georg Klein. Han redovisar sin uppgörelse med postmodernismen främst i Korpens blick (lämplig litteratur inom varje akademisk grundkurs). Ett annat exempel är Noam Chomsky som har levererat följande mördande replik (parafras): Av det enorma verbiage som postmodernister producerar så är det mesta obegripligt för mig. Det lilla jag förstår är antingen truismer eller fel. En annan som tagit sig an hydran är som vi vet Alan Sokal, som svarat för vad som borde varit dödsstöten för hela charlataneriet.

En blogg att rekommendera skrivs av Tanja Bergkvist, en doktor i matematik som dräpande avslöjar ”fördumningsindustrin”. Bland mycket annat berättar hon om den kvinnliga rektorn för Södertörns högskola, som på allvar menat att fysikutbildningen måste göras mindre faktabaserad, särskilt som kvinnliga studenter har svårt för den delen!

Parasiten i den akademiska kroppen är alltså svårutrotad, även om man kan ana några framsteg. Direkta yttringar i debatten verkar i varje fall ha tunnat ut något. Kanske är det som någon skrev att det inte har någon betydelse vad humanister sysslar med så därför behöver man inte bry sig. Men för den intellektuella hedern har det stor betydelse, så därför vore det ett drömscenario om också kulturredaktioner nu tog upp kampen mot allt kunskapsförakt, både mot den politiskt och den akademiskt populistiska.