Kategoriarkiv: Kapitalism

När Lena Andersson säger: ”det är mitt!”

Lena Anderssons besynnerliga DN-krönika från i våras har legat som en gåta på skrivbordets hörn, förgäves väntande på en lösning. Var detta något som personen LA verkligen menade? Språket var förvisso hennes, sofistikerat som vanligt, men det substantiva innehållet (i princip: skatt som stöld och staten som hälare) kunde ha kommit från en omedveten mellanstadieelev som sovit sig igenom SO-timmarna.

Efter ett par dagar skrev Roland Paulsen en replik i DN där han ironiskt låtsades förklara att LA:s artikel var ironiskt menad. Det var ett effektivt stilgrepp, och det enda vettiga i ett pinsamt läge. Lena Andersson har återkommit i parallella frågeställningar, men inte skapat någon klarhet om bakgrunden till sina ofattbara förställningar i den första krönikan.

Oavsett LA:s motiv kan man begrunda det hon påstår sig mena när hon likt ett barn talar om sin egendom. En första reflektion är att texten uttrycker en naturrättslig syn på frågan om ägandet. Man kunde tycka att det är en ytterligt föråldrad uppfattning. Föreställningen att vissa rättigheter är för alltid givna (en tro som knappast propagerades av en tillfällighet) härrör från en tid när Gud ansågs ha skapat allt i världen. För dem som ägde det mesta i samhället, inklusive makten att diktera ideologin, var det en effektiv och lönsam tro att Gud också hade givit dem en oförytterlig rätt till sin egendom, en rätt som inte kunde inskränkas av t.ex. demokratiska beslut.

Vi har sett konservatismen gå i barndom på många sätt sedan 1980-talet. Nyliberalismen grep tillbaka på den gamla förkastade och föraktade Manchesterliberalismen; det vara bara namnet som var nytt. Men det var inte svårt att se vilka mäktiga intressen som låg bakom renässansen för den retroideologin. Motiven för att återuppväcka den stendöda naturrätten i egendomsfrågor är lika uppenbara.

Roland Paulsen möter LA:s boll med en klackspark när han påpekar att en procent av jordens befolkning äger lika mycket som resterande 99 procent. Man kan lägga till faktumet att 70 individer äger mer än vad halva jordens befolkning gör. En naturrätt värd namnet skulle inte kunna leda till ett så barockt förhållande. ”Egendom” är alltså en social konstruktion och närmast en synonym för makten att förskaffa sig det vi kallar egendom. Den som tillägnat sig mycket sådan makt ”äger” mycket, alla andra betydligt mindre.

På ett naivt och intuitivt plan kan vi uppfatta äganderätten som naturlig. Min tandborste är min (och ingen annan gör anspråk på den). Men vi vet, om vi reflekterar, att all egendom är villkorad. Om mitt hus ligger på en tomt som behövs för viktigare gemensamma behov så kan det exproprieras. Om jag äger en hyresfastighet så har mina hyresgäster en besittningsrätt som inskränker på hur jag kan förfoga min egendom, om jag äger en strand eller en skog så kan jag inte alltid hindra andra att vistas där, och så vidare.

En avgörande begränsning som gemenskapen via demokratiska procedurer ställer på egendomsägare är skatten. Den är en av det civiliserade samhällets kvarvarande värn för att dämpa effekterna av den rövarkapitalism som blir resultatet i ociviliserade system. Andra medel i det syftet är lagstadgade regleringar och medföljande tillsyn utan vilka barbariet skulle hota runt hörnet. (Därmed inte sagt att all skatt går till vällovliga ändamål; den verkliga makten ser naturligtvis till att en hel del slussas till dem själva, och därmed motverkar den civilisatoriska effekten.)

Lena Anderssons föreställning (om man skall ta henne på allvar) är givetvis ytterligt naiv, och har fler implikationer som det kan vara anledning att komma tillbaka till.

Kapitalism som höjden av orättvisa

Hanne Kjöller skrev i en ledare i DN 21/2 under rubriken ”Marxism som höjden av rättvisa” om det stora behovet av ökade löneskillnader, en gammal dammig eternell i den borgerliga buketten. NÃ¥gra ord till Hanne K.:

Man förstår inte om det är avsiktligt eller om du av okunnighet blandar ihop begreppen löneskillnader och förmögenhetsskillnader. De är inte bara olika fenomen, utan saknar dessutom i stort sett samband. Förmögenheter skapas inte via avlöningar, utom i extrema fall.

När du talar om skillnader mellan ”fattiga och rika” så skulle du rimligen mena skillnader i förmögenheter. De samlade tillgångarna är i Sverige, som i andra ”kapitalistiska” ekonomier, gravt snedfördelade, något som har förvärrats ytterligare under den nyliberala perioden sedan 1980-talet. De forskare som du citerar och som kallar detta en orättvis utveckling ligger nog synnerligen nära konsensus hos en massiv majoritet. Förmögenhetsfördelningen (tillgångar minus skulder) ser ut så här i Sverige, i miljarder kronor:

Praktiskt taget all rikedom (86 %) är samlad hos en femtedel av befolkningen, samtidigt som en majoritet av närmare 70 procent av alla svenskar sammantaget saknar nettoförmögenhet.

”Men vad är rättvisa?” undrar du. Ja, om man inte vill studera saken närmare hos John Rawls och andra, så kan man ju fråga ett sexårigt barn, som har ett enkelt och obestridligt svar att ge när brorsan får tio gånger så mycket godis.

Fördelningen är sannolikt ytterligare snedvriden idag, eftersom siffrorna i diagrammet är från 2007. När vår omtänksamma (eller smarta) borgerliga regering avskaffade förmögenhetsskatten så upphörde man lägligt att ge SCB pengar för att statistikföra svenskarnas förmögenheter. Så vi är nu antagligen ensamma bland upplysta länder att inte ha någon aktuell sådan statistik.

Du skriver om ”stora klyftor” men uppehåller dig mest vid löneskillnader. Svenska löner är betydligt mera jämnt fördelade över percentilerna än förmögenheterna, och det är tveksamt om man ens kan tala om klyftor. De 20 procenten högst avlönade har 36 procent av de samlade inkomsterna, medan de 20 procenten lägst avlönade har 18 procent; ingen dramatisk skillnad (Källa).

Däremot har villkoren för sjuka, arbetslösa och andra som är beroende av bidrag rimligen försämrats efter den borgerliga regeringens ”reformer”. Effekterna för utsatta människor av den åtstramningspolitiken tycks det inte ha forskats värst mycket om, i varje fall inte så att det väckt riksmediernas nämnvärda intresse.

En mätbar förändring med lönerna har skett i det översta skiktet. Så har antalet arbetarlöner som ingår i en VD-lön ökat, här som i många andra ”globaliserade” länder. Men den stora förskjutningen som ägt rum under nyliberalismen är den accelererade överföringen av det samlade produktionsresultatet från arbete till kapital. Där finns den tydligt vidgade klyftan, och det är ingen förändring som syns i lönestatistiken.

Om du alltså värnar om att lågavlönade med högskoleutbildning inte skall ”förlora på att utbilda sig”, så är det inte skillnader mellan löner till olika grupper som behöver öka. Först behöver andelen av produktionsresultatet som tillfaller lönearbetarna återgå till den nivå som gällde när kapitalismen ännu fungerade nöjaktigt. För kapitalet skulle det däremot krävas åtstramningar. Mest angeläget är en strypning av den improduktiva (och sannolikt skadliga) finansindustrins hämningslösa utsvävningar och omåttliga vinster – mellan finanskrascherna, som när de inträffar betalas av bl.a. de lågavlönade med högskoleutbildning.