Kategoriarkiv: Jeltsin

Massdöden i Ryssland på 1990-talet: orsakad av kapitalismen och understödd av oss

En stor del av offren för nazistisk eller sovjetisk dödspolitik från 1933 till 1945 och ett drygt decennium framåt ”är idag helt glömda”, skrev Björn Wiman i sin krönika i gårdagens DN, apropå en ”fullkomligt enastående” bok av Timothy Snyder. Definitionen av ”glömd” är väl då inte alldeles konventionell eftersom DN och övriga svenska media regelbundet och rättmätigt har påmint om händelserna genom alla år, och särskilt nu när de tre miljoner ukrainska offren uppmärksammas närmast dagligen.

Totalt glömd och helt undertryckt är däremot en annan ”blodsåker”, mycket närmare i tiden, och en där vi har ett medansvar. I ytterligare en enastående bok inleder två amerikanska medicinhistoriker kapitlet om Ryssland med meningen: ”I början av 1990-talet försvann tio miljoner ryska män.” De flesta av dem visade sig vara unga män i arbetsför ålder. Och de ”försvann” på ett sätt som mycket påminde om de amerikanska indianernas försvinnande efter européernas ”politik” på kontinenten.

Stalins offer i Ukraina och Jeltsins (eller Jeffrey Sachs, eller Anders Åslunds) i Ryssland har många likheter, fast med de grundläggande orsakerna spegelvända. I Stalins fall tvångskollektivisering, i Jeltsins fall tvångsprivatisering, men i båda fallen med dödliga konsekvenser.

Stalins grymma politik mot de självägande bönderna är som sagt väl känd, men händelserna i Ryssland efter 1990 har vi effektivt skärmat av oss från. För den som vågar utsätta sig för risken att bli ideologiskt störd finns nu boken ”Åtstramning till döds” på svenska, skriven av David Stuckler och Sanjay Basu, båda meriterade akademiker.

Författarna visar övertygande att dödsfallen i Ryssland orsakades av en medveten, avsiktlig och målinriktad politik (i likhet med Stalins i Ukraina). Huvudansvarig var givetvis Jeltsin, men han var kraftigt uppbackad av främst en handfull USA-ekonomer, ”förstärkta” av bl.a. Anders Åslund från Sverige. Nyckelpersoner som Jeffrey Sachs har sedermera medgett felbedömningar (dock inte Åslund som tyckte att chockterapin varit alltför mild), men ingen kommer någonsin att ställas till svars för alla döda som deras brutaliteter orsakat.

När ett stort lands halva industrikapacitet likvideras bildlikt talat över en natt, samtidigt som det sociala skyddsnätet lika snabbt vittrar sönder, då skall det till en ekonom för att inte inse de horribla konsekvenser som med nödvändighet följer. Stuckler och Basu visar att dödstalen ökade i de länder där kapitalismen genomfördes med chockterapi, medan de var oförändrade i länder som Vitryssland, Slovenien och Tjeckien, där processen genomfördes gradvis och kontrollerat. I Polen minskade dödsfallen till och med.

En misstänkt som kan förutsättas vara fullt medveten om konsekvenserna av sitt handlande skall juridiskt bedömas som om han handlat med uppsåt. På den grunden borde de ekonomer som orsakat massdöden i Ryssland kunna dömas för brott. Men det kommer, som sagt, aldrig att ske.

Illdåden mot ryska folket under 1990-talet kan räknas till de värsta sociala katastroferna i människans historia. I en framtid kommer vi att dömas för att genom underlåtenhet ha stöttat skändligheterna, på samma sätt som utrotningen av indianerna i Amerika till sist fann sina skyldiga. Efter att i ett par hundra år ha förbisetts och till och med romantiserats, så hann skulden för indianernas utrotning till sist ikapp européerna. Sanningen är obeveklig, men kan ibland ta tid.

Förutom den fördumning vi drar på oss själva genom att förneka verkligheten i Ryssland på 90-talet, så blir vi ur stånd att förstå varför Vladimir Putin har haft majoritetens stöd i sitt land under så många år. Putin var mannen som stoppade folkmordet, tog tillbaka en del av landets rikedomar från samvetslösa oligarker och återinförde någon sorts elementär ordning i Rysslands ekonomi (även om det mesta är kvar att göra).

Men tydligen väljer vi hellre okunnigheten, demoniseringen av Ryssland och ett nytt kallt krig. Frågar vi oss någonsin vem vi tjänar med detta?

Jeltsin hjälten och Putin boven – fem miljoner döda mot… ?

För i dagarna hundra år sedan (6/2) höll Gustaf V det beramade borggårdstalet, som senare visade sig vara skrivet av Sven Hedin. Denne extreme högerman hade föresatt sig att uppamma ett gränslöst rysshat, en metod patenterad av konservativa för att skrämma befolkningen i Sverige till lydnad under makten.

Ryssland var då ett tsardöme – inga kommunister – och det visar att skrämseln var huvudsaken, liksom den fortsatte vara efter 1917. Landet var naturligtvis varken då eller senare något reellt hot mot Sverige. I stället visade det sig bli det nazistiska Tyskland, som Hedin helhjärtat anslöt sig till, som blev det dödliga hotet, och inte bara ett hot utan en dödlig realitet.

Dagens Nyheter har nu tagit upp efter Hedin, och bedriver sedan länge en totalt ensidig propaganda mot Ryssland, nu formulerad som kritik mot Putin. Man får förstå att Ryssland under en kort period av Jeltsins styre, då miljoner människor drevs i döden, kan ha varit en för DN acceptabel period. Men nu skall det gamla spöket upp på scenen igen.

De hart när dagliga utfallen mot Putins Ryssland i DN kan inte rimligen bero på den verkliga omfattningen av förtryck, korruption och andra missförhållanden där. Vi har genom åren haft länder inom den västliga intressesfären med de mest groteska mordiska monster i ledningen utan att det föranlett DN till en bråkdel av motsvarande utfall, om ens några, trots att vår kritik i sådana fall eventuellt skulle kunnat få någon effekt.

Det finns ingen annan slutsats att dra än att DN driver en gammal rysshatskampanj helt i den gamle nazisten Hedin anda, och synbarligen i samma syfte: skrämsel som politiskt instrument.

Folkmord har utövats med olika metoder under hela mänsklighetens grymma historia. En av metoderna, som går ut på att beröva människorna deras existensmöjligheter, tillämpades t.ex. för att utrota 12 miljoner indianer i Amerika, 4 miljoner kulaker i Sovjet och 5 miljoner människor i 1990-talets Ryssland.

Det första av dessa folkmord behandlades länge i väst som ett hjältedåd men är numera inbäddat i skonsam tystnad. Det andra påminns vi ständigt om och är det enda av de tre som går under sin rätta benämning. Det tredje folkmordet är praktiskt taget okänt hos oss redan som händelse, och definitivt som brott.

Indianerna och kulakerna var självmedvetna och stridsvilliga, därför krävdes det ibland vapen eller fångläger för att handskas med dem. Men de flesta eliminerades helt enkelt genom att de fråntogs avgörande möjligheter att existera.

Under den kapitalistiska revolutionen i Ryssland förintades hälften av landets industrikapacitet praktiskt taget över en natt, Inte som någon naturkatastrof utan som en följd av beslut tagna av personer som kan identifieras och namnges. En av de huvudansvariga var en svensk, Anders Åslund (som händelsevis ansåg att omvälvningen inte hade varit tillräckligt radikal och snabb). Resultatet blev att stora delar av befolkningen förlorade möjligheten att försörja sig.

En av de geniala kvaliteterna hos kapitalismen är att det inte alltid krävs våld för att underkuva redan undertryckta. Det räcker ofta med att låta dem skuldbelägga sig själva för sin belägenhet, till och med när världen omkring dem avsiktligt raseras av makthavare. Så gick miljoner ryssar sin undergång till mötes under 90-talet, undergivet och lugnt, ofta genom självdestruktion.

Folkmorden i Ryssland på 30-talet respektive på 90-talet är kongruenta men spegelvända. Det ena följde på en tvångsmässig kollektivisering och det andra på en lika tvångsmässig privatisering. De betraktas däremot av oss som diametralt olika. Men historien är i det långa loppet obeveklig och kommer förr eller senare att ge Boris Jeltsin sin dom.

Mannen som satte stopp för folkmordet heter Vladimir Putin. Vi bryr oss måhända inte om vad som hände i Ryssland då, men offren gör det. Och de som drabbats hårt glömmer inte så fort. Därför är Putin efter alla år fortfarande folkets man, ett ovanligt uthålligt förtroende.

I våra ögon är Putin naturligtvis en odemokratisk och korrumperad rufflare. Å andra sidan delar han de egenskaperna med åtskilliga ledare i länder ”vi” sympatiserar med.  I själva verket finns det i historien en rejäl bunt med ännu värre diktatoriska torterare och mördare som valt att lyda ”rätt” herrar och därför behandlats avsevärt mera överseende av våra medier än Putin.

Inget hindrar naturligtvis att vi rannsakar statschefer i länder vi inte gillar, och avslöjar allt elände de ställer till med. Större moraliskt värde har dock det vi själva kan åstadkomma genom moraliskt agerande. Vad vi kunde ha gjort hade varit att stödja alla de lidande människor som chockades med vårt ekonomiska system under 90-talet.

Om Dagens Nyheter t.ex. kraftfullt hade kritiserat Anders Åslunds människoföraktande ekonomiska idéer, vars förödande konsekvenser varje normalbegåvad individ kunde förutse, så skulle det i någon liten mån ha kunnat bidra till att Ryssland hade sluppit en figur som Putin, inte helt osannolikt.

(Om det här verkar aningslöst, så förstå att det är avsiktligt. Jag inser naturligtvis att Dagens Nyheter skriver det som skall skrivas.)