Kategoriarkiv: Förmögenhet

Egendom och relativitet… och Lena Andersson, igen

I en DN-kolumn 23/6 i år (som följde på den beramade artikeln av samma författare 15/4) skriver Lena Andersson: ”Idén att människan är herre över sig själv men inte över andra är demokratins väsen”. De vackra orden låter bra för örat, men om demokratin har någon verklig kärna så är det tvärtom att människor gemensamt fattar beslut som blir bindande för alla. Någon annan väg till folkstyre finns inte; anarki utan gemensamt antagna regler leder utan omvägar till barbari (och rövarkapitalism).

Självägandet är det centrala elementet i självbestämmandet, enlig LA. Därför är det orättfärdigt att staten tar sig rätt att lägga beslag på den enskildes egendomar genom att ta ut skatt. Det är ett sätt att göda den sjuka som grasserar i samhället under mottot: ”någon annan betalar”. LA tycks inte ens acceptera idén bakom försäkringsverksamhet, den att man gemensamt fonderar premier för att kunna ersätta någon i kollektivet som olyckligtvis drabbas av en skada. Också detta tycks LA se som att ”någon annan betalar”.

Efter alla krönikor i DN av Lena Anderssons penna har man vant sig vid texter som inte sällan bjudit på visst filosofiskt djup. Men här trillar det plötsligt fram de mest ytliga, populistiska och – faktiskt – naiva idéer, som hon inte heller tvekar att offentliggöra (om det nu inte handlar om ironi, som Roland Paulsen ironiskt föreslog).

En Lena Andersson i god form skulle åtminstone ha ställt frågan: ”vad är egendom?”. Det gamla socialistiska svaret ”egendom är stöld” skulle förvisso ha varit en fruktbar utgångspunkt, men man kan säkert enas om att rättmätig egendom åtminstone skall vara rättfärdigt förvärvad. Men är egendom som sådan alltid rättfärdigt förvärvad?

En enda titt på världen, där en procent av människorna äger lika mycket som alla andra individer tillsammans, räcker för att förkasta legitimiteten hos egendomsbegreppet. En jämförelse kan göras med feodalherrar som definierade inte bara sitt land utan också sina undersåtar som sin egendom. Mekanismerna som legitimerar sådana absurditeter skapas och upprätthålls av de exklusiva ägarna själva, som genom sin ekonomiska makt också utövar den politiska makten.

De allra flesta får sin egendom via lön för arbete, och den ”rätta” nivån för varje lön uppnås genom de fria marknadskrafternas spel på en fungerande arbetsmarknad, är tanken. Genom denna objektiva mekanism får alla en lön som inte kan vara annat är rättvis och odiskutabel, given som den är av något ekonomerna gärna vill se som en naturlag. Det är bara det att den vackra teorin har gigantiska brister.

Våra fyra storbanker erbjuder ett givande åskådningsexempel. Till sina sammanlagt 74 tusen anställda betalar man totalt en lönesumma på ca. 100 miljarder kronor (2015). Den gemensamma vinsten på 80 miljarder kronor (2014) gör bankerna till börsens mest lönsamma bransch. Sedan har man inte tillräckligt med idéer om hur företagen kan utvecklas, utan ”tvingas” dela ut ungefär tre fjärdedelar av vinsten rakt av till aktieägarna.

Hur legitimeras då att de bankanställda skall arbeta ihop mer än hälften av sina löner en gång till, att skänkas som arbetsfria inkomster till dem som råkar äga aktier i bankerna? I själva verket har den förhärskande ekonomiska skolan stora problem med den saken. Den skolan ser det som legitimt att produktionsfaktorerna – kapital och arbete – ersätts i relation till sina produktiva bidrag – med ränta respektive lön. Men i en ekonomi i jämvikt råder fullkomlig konkurrens, som innebär att alla illegitima ersättningar som kan uppkomma av initiala monopolsituationer eller andra tillfälliga övertag på marknaden, på sikt skall försvinna genom konkurrens.

Alltså blir permanent vinst, som är den reellt existerande kapitalismens grundbult, något som teoretikerna får vrida sig som maskar för att hitta acceptabla berättiganden till. Risktagandet brukar föras fram som ett motiv för vinst. Men kapitalrisken tas av den som lånar ut pengar, och för det får borgenären ersättning i form av ränta. Företagaren som bedriver sin verksamhet i form av aktiebolag löper ingen risk att personligen förlora pengar. Så riskargumentet är svagt, och det har därför försökts alla möjliga andra alternativ.

Som vi såg hade Lena Andersson väldiga problem med att staten stal hennes pengar, men hon tycks inte ha reflekterat över vad företagen obefogat hämtar hur hennes plånbok. Enbart den del av börsbolagens vinster som delades ut till aktieägarna (2015) motsvarar i genomsnitt 45 tusen kronor för varje svenskt hushåll. Ser man till de totala vinsterna och lägger till alla bolag utanför börsen så hamnar vi på samma nivå som skatterna för de flesta människor.

Den avgörande skillnaden anses vara att skatten är ett tvång medan bidragen till företagens vinster är frivilliga. För att se att det inte är alldeles sant kan man igen ta storbankerna. Alla med ett normalt liv är hänvisade till att anlita någon av de fyra stora bankerna för att få tillgång till alla grundläggande banktjänster. Att dessa banker gör så enorma vinster är för övrigt ett belägg för att konkurrensen är satt ur spel och att man tillämpar oligopolprissättning.

Som enskild kund kan man vända sig till någon av nischbankerna för vissa banktjänster, men det går inte att stå helt utanför storbankerna. Frivilligheten är alltså begränsad. Och inte är den särskilt mycket större totalt i samhället. Vi har ju alltid konsumentkooperationen, men det kanske inte är Lena Anderssons alternativ…

Kapitalism som höjden av orättvisa

Hanne Kjöller skrev i en ledare i DN 21/2 under rubriken ”Marxism som höjden av rättvisa” om det stora behovet av ökade löneskillnader, en gammal dammig eternell i den borgerliga buketten. Några ord till Hanne K.:

Man förstår inte om det är avsiktligt eller om du av okunnighet blandar ihop begreppen löneskillnader och förmögenhetsskillnader. De är inte bara olika fenomen, utan saknar dessutom i stort sett samband. Förmögenheter skapas inte via avlöningar, utom i extrema fall.

När du talar om skillnader mellan ”fattiga och rika” så skulle du rimligen mena skillnader i förmögenheter. De samlade tillgångarna är i Sverige, som i andra ”kapitalistiska” ekonomier, gravt snedfördelade, något som har förvärrats ytterligare under den nyliberala perioden sedan 1980-talet. De forskare som du citerar och som kallar detta en orättvis utveckling ligger nog synnerligen nära konsensus hos en massiv majoritet. Förmögenhetsfördelningen (tillgångar minus skulder) ser ut så här i Sverige, i miljarder kronor:

Praktiskt taget all rikedom (86 %) är samlad hos en femtedel av befolkningen, samtidigt som en majoritet av närmare 70 procent av alla svenskar sammantaget saknar nettoförmögenhet.

”Men vad är rättvisa?” undrar du. Ja, om man inte vill studera saken närmare hos John Rawls och andra, så kan man ju fråga ett sexårigt barn, som har ett enkelt och obestridligt svar att ge när brorsan får tio gånger så mycket godis.

Fördelningen är sannolikt ytterligare snedvriden idag, eftersom siffrorna i diagrammet är från 2007. När vår omtänksamma (eller smarta) borgerliga regering avskaffade förmögenhetsskatten så upphörde man lägligt att ge SCB pengar för att statistikföra svenskarnas förmögenheter. Så vi är nu antagligen ensamma bland upplysta länder att inte ha någon aktuell sådan statistik.

Du skriver om ”stora klyftor” men uppehåller dig mest vid löneskillnader. Svenska löner är betydligt mera jämnt fördelade över percentilerna än förmögenheterna, och det är tveksamt om man ens kan tala om klyftor. De 20 procenten högst avlönade har 36 procent av de samlade inkomsterna, medan de 20 procenten lägst avlönade har 18 procent; ingen dramatisk skillnad (Källa).

Däremot har villkoren för sjuka, arbetslösa och andra som är beroende av bidrag rimligen försämrats efter den borgerliga regeringens ”reformer”. Effekterna för utsatta människor av den åtstramningspolitiken tycks det inte ha forskats värst mycket om, i varje fall inte så att det väckt riksmediernas nämnvärda intresse.

En mätbar förändring med lönerna har skett i det översta skiktet. Så har antalet arbetarlöner som ingår i en VD-lön ökat, här som i många andra ”globaliserade” länder. Men den stora förskjutningen som ägt rum under nyliberalismen är den accelererade överföringen av det samlade produktionsresultatet från arbete till kapital. Där finns den tydligt vidgade klyftan, och det är ingen förändring som syns i lönestatistiken.

Om du alltså värnar om att lågavlönade med högskoleutbildning inte skall ”förlora på att utbilda sig”, så är det inte skillnader mellan löner till olika grupper som behöver öka. Först behöver andelen av produktionsresultatet som tillfaller lönearbetarna återgå till den nivå som gällde när kapitalismen ännu fungerade nöjaktigt. För kapitalet skulle det däremot krävas åtstramningar. Mest angeläget är en strypning av den improduktiva (och sannolikt skadliga) finansindustrins hämningslösa utsvävningar och omåttliga vinster – mellan finanskrascherna, som när de inträffar betalas av bl.a. de lågavlönade med högskoleutbildning.