Kategoriarkiv: Ekonomer

Egendom och relativitet… och Lena Andersson, igen

I en DN-kolumn 23/6 i år (som följde på den beramade artikeln av samma författare 15/4) skriver Lena Andersson: ”Idén att människan är herre över sig själv men inte över andra är demokratins väsen”. De vackra orden låter bra för örat, men om demokratin har någon verklig kärna så är det tvärtom att människor gemensamt fattar beslut som blir bindande för alla. Någon annan väg till folkstyre finns inte; anarki utan gemensamt antagna regler leder utan omvägar till barbari (och rövarkapitalism).

Självägandet är det centrala elementet i självbestämmandet, enlig LA. Därför är det orättfärdigt att staten tar sig rätt att lägga beslag på den enskildes egendomar genom att ta ut skatt. Det är ett sätt att göda den sjuka som grasserar i samhället under mottot: ”någon annan betalar”. LA tycks inte ens acceptera idén bakom försäkringsverksamhet, den att man gemensamt fonderar premier för att kunna ersätta någon i kollektivet som olyckligtvis drabbas av en skada. Också detta tycks LA se som att ”någon annan betalar”.

Efter alla krönikor i DN av Lena Anderssons penna har man vant sig vid texter som inte sällan bjudit på visst filosofiskt djup. Men här trillar det plötsligt fram de mest ytliga, populistiska och – faktiskt – naiva idéer, som hon inte heller tvekar att offentliggöra (om det nu inte handlar om ironi, som Roland Paulsen ironiskt föreslog).

En Lena Andersson i god form skulle åtminstone ha ställt frågan: ”vad är egendom?”. Det gamla socialistiska svaret ”egendom är stöld” skulle förvisso ha varit en fruktbar utgångspunkt, men man kan säkert enas om att rättmätig egendom åtminstone skall vara rättfärdigt förvärvad. Men är egendom som sådan alltid rättfärdigt förvärvad?

En enda titt på världen, där en procent av människorna äger lika mycket som alla andra individer tillsammans, räcker för att förkasta legitimiteten hos egendomsbegreppet. En jämförelse kan göras med feodalherrar som definierade inte bara sitt land utan också sina undersåtar som sin egendom. Mekanismerna som legitimerar sådana absurditeter skapas och upprätthålls av de exklusiva ägarna själva, som genom sin ekonomiska makt också utövar den politiska makten.

De allra flesta får sin egendom via lön för arbete, och den ”rätta” nivån för varje lön uppnås genom de fria marknadskrafternas spel på en fungerande arbetsmarknad, är tanken. Genom denna objektiva mekanism får alla en lön som inte kan vara annat är rättvis och odiskutabel, given som den är av något ekonomerna gärna vill se som en naturlag. Det är bara det att den vackra teorin har gigantiska brister.

Våra fyra storbanker erbjuder ett givande åskådningsexempel. Till sina sammanlagt 74 tusen anställda betalar man totalt en lönesumma på ca. 100 miljarder kronor (2015). Den gemensamma vinsten på 80 miljarder kronor (2014) gör bankerna till börsens mest lönsamma bransch. Sedan har man inte tillräckligt med idéer om hur företagen kan utvecklas, utan ”tvingas” dela ut ungefär tre fjärdedelar av vinsten rakt av till aktieägarna.

Hur legitimeras då att de bankanställda skall arbeta ihop mer än hälften av sina löner en gång till, att skänkas som arbetsfria inkomster till dem som råkar äga aktier i bankerna? I själva verket har den förhärskande ekonomiska skolan stora problem med den saken. Den skolan ser det som legitimt att produktionsfaktorerna – kapital och arbete – ersätts i relation till sina produktiva bidrag – med ränta respektive lön. Men i en ekonomi i jämvikt råder fullkomlig konkurrens, som innebär att alla illegitima ersättningar som kan uppkomma av initiala monopolsituationer eller andra tillfälliga övertag på marknaden, på sikt skall försvinna genom konkurrens.

Alltså blir permanent vinst, som är den reellt existerande kapitalismens grundbult, något som teoretikerna får vrida sig som maskar för att hitta acceptabla berättiganden till. Risktagandet brukar föras fram som ett motiv för vinst. Men kapitalrisken tas av den som lånar ut pengar, och för det får borgenären ersättning i form av ränta. Företagaren som bedriver sin verksamhet i form av aktiebolag löper ingen risk att personligen förlora pengar. Så riskargumentet är svagt, och det har därför försökts alla möjliga andra alternativ.

Som vi såg hade Lena Andersson väldiga problem med att staten stal hennes pengar, men hon tycks inte ha reflekterat över vad företagen obefogat hämtar hur hennes plånbok. Enbart den del av börsbolagens vinster som delades ut till aktieägarna (2015) motsvarar i genomsnitt 45 tusen kronor för varje svenskt hushåll. Ser man till de totala vinsterna och lägger till alla bolag utanför börsen så hamnar vi på samma nivå som skatterna för de flesta människor.

Den avgörande skillnaden anses vara att skatten är ett tvång medan bidragen till företagens vinster är frivilliga. För att se att det inte är alldeles sant kan man igen ta storbankerna. Alla med ett normalt liv är hänvisade till att anlita någon av de fyra stora bankerna för att få tillgång till alla grundläggande banktjänster. Att dessa banker gör så enorma vinster är för övrigt ett belägg för att konkurrensen är satt ur spel och att man tillämpar oligopolprissättning.

Som enskild kund kan man vända sig till någon av nischbankerna för vissa banktjänster, men det går inte att stå helt utanför storbankerna. Frivilligheten är alltså begränsad. Och inte är den särskilt mycket större totalt i samhället. Vi har ju alltid konsumentkooperationen, men det kanske inte är Lena Anderssons alternativ…

Skuldbubblan växer – liksom risken för en kollaps

Vår privata skuldbubbla i Sverige fortsätter att växa månad för månad. Internationella expertorgan som OECD, EU och Världsbanken varnar Sverige i allvarliga ordalag för en kommande finansiell kris. Men här tycks det bland alla ekonomer bara vara riksbankschefen Stefan Ingves som är allvarligt bekymrad, även om hans försök att dämpa lånecirkusen med hjälp av hög ränta inte har haft effekt. Och våra bankekonomer ser inga som helst problem.

Huslånebubblan i Sverige har ökat med gigantiska två biljarder på tio år, en tillväxt som inte har någon täckning i samhällets reella, produktiva ekonomi. Det handlar alltså till stor del om fiktiva pengar som inte utgör någonting annat än en diskontering av verklig tillväxt under lång tid framöver. Svenska banker har mycket riktigt en dubbelt så stor utlåning som inlåning, en ”merit” som gör dem världsledande; de hanterar luftpengar.

Regeringen lutar sig tillbaka och pekar på den ökade kapitaltäckningsgraden för bankerna och frivilliga krav på amortering. Det faktum att sådana minimala åtgärder inte har haft någon inverkan på skuldökningen tycks inte bekymra politikerna. Våra mest ansedda ekonomer tiger i frågan och skriver om helt andra saker i sina krönikor. Kanske lutar de sig mot den kvasireligiösa dogmen om marknadsmekanismernas ofelbarhet och tror att allt löser sig.

Som ett undantag fick en ekonom med åsikter om krisens allvar komma till tals på DN Debatt nyligen. Han varnade för att åtgärder som att slopa avdragsrätten för räntekostnader i själva verket skulle riskera att spräcka bubblan. Den slutsatsen har säkerligen en generellare giltighet. Varje åtgärd som är tillräckligt kraftfull för att vända lånekurvan neråt innebär en uppenbar risk för att lavinen utlöses. Om åtgärderna nämligen får verklig effekt så kommer rimligen de mest sårbara hushållen att få allvarliga problem, och normalt leder det till en kedjereaktion som slutar i att bubblan spricker.

Riksbanken kapade räntan rejält senast, vilket kan tolkas som att Ingves försök att dämpa skuldökningen har avslutats och överlåtits till andra (varav ingen har reagerat på allvar). Sänkningen betyder mera fotogen på brasan, och någon vändning finns inte i sikte. Bankerna eldar på och öser ut lån som genererar stora vinster, i förvissning om att skattebetalarna tar hand om notan den dagen allt rasar. För varje dag som skuldberget växer kommer raset att bli värre.

Höstar och valår är bra perioder för finanskrascher, som dessutom brukar inträffa när allt ser ut att fungera perfekt och när (nästan) ingen ser några annalkande kriser. En liten störning någonstans i världens ekonomier kan räcka som tändande gnista. Om jag hade ett hus att sälja skulle jag göra det utan minsta dröjsmål.