Kategoriarkiv: Dagens Nyheter

Massdöden i Ryssland på 1990-talet: orsakad av kapitalismen och understödd av oss

En stor del av offren för nazistisk eller sovjetisk dödspolitik från 1933 till 1945 och ett drygt decennium framåt ”är idag helt glömda”, skrev Björn Wiman i sin krönika i gårdagens DN, apropå en ”fullkomligt enastående” bok av Timothy Snyder. Definitionen av ”glömd” är väl då inte alldeles konventionell eftersom DN och övriga svenska media regelbundet och rättmätigt har påmint om händelserna genom alla år, och särskilt nu när de tre miljoner ukrainska offren uppmärksammas närmast dagligen.

Totalt glömd och helt undertryckt är däremot en annan ”blodsåker”, mycket närmare i tiden, och en där vi har ett medansvar. I ytterligare en enastående bok inleder två amerikanska medicinhistoriker kapitlet om Ryssland med meningen: ”I början av 1990-talet försvann tio miljoner ryska män.” De flesta av dem visade sig vara unga män i arbetsför ålder. Och de ”försvann” på ett sätt som mycket påminde om de amerikanska indianernas försvinnande efter européernas ”politik” på kontinenten.

Stalins offer i Ukraina och Jeltsins (eller Jeffrey Sachs, eller Anders Åslunds) i Ryssland har många likheter, fast med de grundläggande orsakerna spegelvända. I Stalins fall tvångskollektivisering, i Jeltsins fall tvångsprivatisering, men i båda fallen med dödliga konsekvenser.

Stalins grymma politik mot de självägande bönderna är som sagt väl känd, men händelserna i Ryssland efter 1990 har vi effektivt skärmat av oss från. För den som vågar utsätta sig för risken att bli ideologiskt störd finns nu boken ”Åtstramning till döds” på svenska, skriven av David Stuckler och Sanjay Basu, båda meriterade akademiker.

Författarna visar övertygande att dödsfallen i Ryssland orsakades av en medveten, avsiktlig och målinriktad politik (i likhet med Stalins i Ukraina). Huvudansvarig var givetvis Jeltsin, men han var kraftigt uppbackad av främst en handfull USA-ekonomer, ”förstärkta” av bl.a. Anders Åslund från Sverige. Nyckelpersoner som Jeffrey Sachs har sedermera medgett felbedömningar (dock inte Åslund som tyckte att chockterapin varit alltför mild), men ingen kommer någonsin att ställas till svars för alla döda som deras brutaliteter orsakat.

När ett stort lands halva industrikapacitet likvideras bildlikt talat över en natt, samtidigt som det sociala skyddsnätet lika snabbt vittrar sönder, då skall det till en ekonom för att inte inse de horribla konsekvenser som med nödvändighet följer. Stuckler och Basu visar att dödstalen ökade i de länder där kapitalismen genomfördes med chockterapi, medan de var oförändrade i länder som Vitryssland, Slovenien och Tjeckien, där processen genomfördes gradvis och kontrollerat. I Polen minskade dödsfallen till och med.

En misstänkt som kan förutsättas vara fullt medveten om konsekvenserna av sitt handlande skall juridiskt bedömas som om han handlat med uppsåt. På den grunden borde de ekonomer som orsakat massdöden i Ryssland kunna dömas för brott. Men det kommer, som sagt, aldrig att ske.

Illdåden mot ryska folket under 1990-talet kan räknas till de värsta sociala katastroferna i människans historia. I en framtid kommer vi att dömas för att genom underlåtenhet ha stöttat skändligheterna, på samma sätt som utrotningen av indianerna i Amerika till sist fann sina skyldiga. Efter att i ett par hundra år ha förbisetts och till och med romantiserats, så hann skulden för indianernas utrotning till sist ikapp européerna. Sanningen är obeveklig, men kan ibland ta tid.

Förutom den fördumning vi drar på oss själva genom att förneka verkligheten i Ryssland på 90-talet, så blir vi ur stånd att förstå varför Vladimir Putin har haft majoritetens stöd i sitt land under så många år. Putin var mannen som stoppade folkmordet, tog tillbaka en del av landets rikedomar från samvetslösa oligarker och återinförde någon sorts elementär ordning i Rysslands ekonomi (även om det mesta är kvar att göra).

Men tydligen väljer vi hellre okunnigheten, demoniseringen av Ryssland och ett nytt kallt krig. Frågar vi oss någonsin vem vi tjänar med detta?

Jeltsin hjälten och Putin boven – fem miljoner döda mot… ?

För i dagarna hundra år sedan (6/2) höll Gustaf V det beramade borggårdstalet, som senare visade sig vara skrivet av Sven Hedin. Denne extreme högerman hade föresatt sig att uppamma ett gränslöst rysshat, en metod patenterad av konservativa för att skrämma befolkningen i Sverige till lydnad under makten.

Ryssland var då ett tsardöme – inga kommunister – och det visar att skrämseln var huvudsaken, liksom den fortsatte vara efter 1917. Landet var naturligtvis varken då eller senare något reellt hot mot Sverige. I stället visade det sig bli det nazistiska Tyskland, som Hedin helhjärtat anslöt sig till, som blev det dödliga hotet, och inte bara ett hot utan en dödlig realitet.

Dagens Nyheter har nu tagit upp efter Hedin, och bedriver sedan länge en totalt ensidig propaganda mot Ryssland, nu formulerad som kritik mot Putin. Man får förstå att Ryssland under en kort period av Jeltsins styre, då miljoner människor drevs i döden, kan ha varit en för DN acceptabel period. Men nu skall det gamla spöket upp på scenen igen.

De hart när dagliga utfallen mot Putins Ryssland i DN kan inte rimligen bero på den verkliga omfattningen av förtryck, korruption och andra missförhållanden där. Vi har genom åren haft länder inom den västliga intressesfären med de mest groteska mordiska monster i ledningen utan att det föranlett DN till en bråkdel av motsvarande utfall, om ens några, trots att vår kritik i sådana fall eventuellt skulle kunnat få någon effekt.

Det finns ingen annan slutsats att dra än att DN driver en gammal rysshatskampanj helt i den gamle nazisten Hedin anda, och synbarligen i samma syfte: skrämsel som politiskt instrument.

Folkmord har utövats med olika metoder under hela mänsklighetens grymma historia. En av metoderna, som går ut på att beröva människorna deras existensmöjligheter, tillämpades t.ex. för att utrota 12 miljoner indianer i Amerika, 4 miljoner kulaker i Sovjet och 5 miljoner människor i 1990-talets Ryssland.

Det första av dessa folkmord behandlades länge i väst som ett hjältedåd men är numera inbäddat i skonsam tystnad. Det andra påminns vi ständigt om och är det enda av de tre som går under sin rätta benämning. Det tredje folkmordet är praktiskt taget okänt hos oss redan som händelse, och definitivt som brott.

Indianerna och kulakerna var självmedvetna och stridsvilliga, därför krävdes det ibland vapen eller fångläger för att handskas med dem. Men de flesta eliminerades helt enkelt genom att de fråntogs avgörande möjligheter att existera.

Under den kapitalistiska revolutionen i Ryssland förintades hälften av landets industrikapacitet praktiskt taget över en natt, Inte som någon naturkatastrof utan som en följd av beslut tagna av personer som kan identifieras och namnges. En av de huvudansvariga var en svensk, Anders Åslund (som händelsevis ansåg att omvälvningen inte hade varit tillräckligt radikal och snabb). Resultatet blev att stora delar av befolkningen förlorade möjligheten att försörja sig.

En av de geniala kvaliteterna hos kapitalismen är att det inte alltid krävs våld för att underkuva redan undertryckta. Det räcker ofta med att låta dem skuldbelägga sig själva för sin belägenhet, till och med när världen omkring dem avsiktligt raseras av makthavare. Så gick miljoner ryssar sin undergång till mötes under 90-talet, undergivet och lugnt, ofta genom självdestruktion.

Folkmorden i Ryssland på 30-talet respektive på 90-talet är kongruenta men spegelvända. Det ena följde på en tvångsmässig kollektivisering och det andra på en lika tvångsmässig privatisering. De betraktas däremot av oss som diametralt olika. Men historien är i det långa loppet obeveklig och kommer förr eller senare att ge Boris Jeltsin sin dom.

Mannen som satte stopp för folkmordet heter Vladimir Putin. Vi bryr oss måhända inte om vad som hände i Ryssland då, men offren gör det. Och de som drabbats hårt glömmer inte så fort. Därför är Putin efter alla år fortfarande folkets man, ett ovanligt uthålligt förtroende.

I våra ögon är Putin naturligtvis en odemokratisk och korrumperad rufflare. Å andra sidan delar han de egenskaperna med åtskilliga ledare i länder ”vi” sympatiserar med.  I själva verket finns det i historien en rejäl bunt med ännu värre diktatoriska torterare och mördare som valt att lyda ”rätt” herrar och därför behandlats avsevärt mera överseende av våra medier än Putin.

Inget hindrar naturligtvis att vi rannsakar statschefer i länder vi inte gillar, och avslöjar allt elände de ställer till med. Större moraliskt värde har dock det vi själva kan åstadkomma genom moraliskt agerande. Vad vi kunde ha gjort hade varit att stödja alla de lidande människor som chockades med vårt ekonomiska system under 90-talet.

Om Dagens Nyheter t.ex. kraftfullt hade kritiserat Anders Åslunds människoföraktande ekonomiska idéer, vars förödande konsekvenser varje normalbegåvad individ kunde förutse, så skulle det i någon liten mån ha kunnat bidra till att Ryssland hade sluppit en figur som Putin, inte helt osannolikt.

(Om det här verkar aningslöst, så förstå att det är avsiktligt. Jag inser naturligtvis att Dagens Nyheter skriver det som skall skrivas.)

Medias valmatematik

”Vilket parti skulle du rösta på om det var riksdagsval idag” är frågan som ställs i DN/Ipsos januarimätning som redovisas i DN 31/1. Det får alltså antas gälla en valprognos, men skillnaden mellan de politiska blocken anges trots det till bara 15,2 procentenheter, när differensen räknad i riksdagsmandat snarare pekar mot 24 procentenheter.

Felet ligger i att röster som enligt undersökningen inte kommer att ge mandat (KD, C och övriga) trots allt tas med i kalkylen. Mera korrekt räknat visar mätningen att S ensamt skulle bli större än resterna av alliansen i riksdagen och att de rödgröna skulle få närmare 70 procent fler mandat än landets borgerliga partier tillsammans. Läget tycks mera anmärkningsvärt än media ger sken av.

Rättsskandalen Quick allt djupare ner mot botten

Om det är för att ärerädda personliga vänner eller av vilket annat skäl Yrsa Stenius tar till orda – och bereds plats – på DN:s kultursidor (29/11) om Quickskandalen blir man inte klok på. Hennes argument för att minska skulden hos en havererad rättsapparat och en psykiatri förlorad i vidskepligheter är att Thomas Quick skall ses som huvudansvarig för sitt öde genom att ha ljugit fram en övertygande bild av sig själv som massmördare.

Det originella i Stenius argument är svårt att begripa. Alla falska självanklagelser, av vilka kriminalhistorien är full, bygger definitionsmässigt på lögn. Det lär t.ex. vara omkring 200 personer som tagit på sig mordet på Olof Palme. Rättsapparatens första uppgift är att sortera bort sådana knäppskallar, och det verkar normalt sett inte vara några problem. Tomas Quick var i det fallet inget undantag, och hans eventuella skådespelartalanger skulle för ett normalt öga inte haft någon betydelse för det som istället blev Sveriges genom historien största rättsskandal.

Till att börja med sade han sig ha mördat 37 personer. Redan här borde varningsklockorna närmast ha gett hörselskador. Om ett enda av 37 mord hade visat sig orimligt så hade ett vittnes trovärdighet i normala fall ha varit eliminerat. På det viset hade en ärlig polisutredning börjat, och snabbt avslutats.

I veckans teveprogram säger Sture Bergwall mycket riktigt att han, med någon underförstådd avsikt, planterade en så bisarr självanklagelse att polisen skulle få en viss möjlighet att avslöja honom som lögnare. Han påstod sig vid 14 års ålder ha övertalat en frälsningssoldat i hemtrakten att köra honom 55 mil till Växjö, där mörda en ung pojke, och sedan åka tillbaka hem.

Växjömordet var visserligen preskriberat, men utredarna undersökte ändå fallet och bör ha kommit fram till att Quick omöjligt kunde vara mördaren. Förutom alla detaljer som inte stämde så hade Sture Bergwall, som han då hette, på morddagen befunnit sig i Falun där han konfirmerats tillsammans med en syster. Om denna Quicks avslöjade lögn höll åklagaren helt tyst, när det i ett anständigt rättssamhälle hade inneburit att alla övriga fabuleringar hade förlorat sin trovärdighet och att utredningarna troligen lagts ner.

Rättsapparatens och psykiatrins groteska missgrepp i fallet Thomas Quick är så gigantiska att det stockar sig i hjärnstammen. Om inte den utredning som nu är tillsatt kommer fram till mycket kraftfulla slutsatser så har Sverige som rättssamhälle tagit allvarlig skada. Naturligtvis kan inte heller en charlatan som Göran Lambertz sitta kvar som domare i landets högsta domstol utan att förtroendet för juridiken bryts ner.

En likhet mellan USA och Ryssland – som DN missar

DN har (som vi alla?) en selektiv moral i politiska frÃ¥gor. Som ”supermakt” i den svenska medievärlden förfaller man ibland till arrogant och troligen medveten inkonsekvens, som andra supermakter. Idag fick det bli en kommentar till ledarsidan:

Ukraina är utsatt för ”hårdhänta ryska påtryckningar” för att styra sin ekonomiska politik i enlighet med det stora grannlandets intressen, skriver DN i dagens huvudledare. ”Drakoniska handelsrestriktioner och hot om strypta gasleveranser har använts som påtryckningsmedel”. Men, fortsätter texten: ”Den sortens diplomati för tankarna till en utpressningspolitik som hör hemma på historiens skräphög”.

Om det vore så väl, skulle kubanerna kunna säga, efter att i mer än femtio år ha utsatts för, inte bara hot och utpressning, utan ett fullt genomfört embargo i strid mot internationella konventioner. För en månad sedan verkställde FN:s generalförsamling sin årliga omröstning i frågan, och fördömde denna gång USA:s handlande med röstsiffrorna 188 mot 2 (USA och Israel) och tre nedlagda röster (Mikronesien, Marshallöarna och Palau).

Sedan ett par decennier har denna årliga procedur resulterat i ungefär samma överväldigande majoritet, men vad som kanske är unikt i år är att Dagens Nyheter faktiskt rapporterade om röstresultatet. Annars är denna, och ett stort antal andra resolutioner som USA mer eller mindre ensamt förkastar, mestadels effektivt dolda i det nedtystade skiktet av olämpliga nyheter.

Så vitt jag kan se har DN:s ledarsida inte någon gång under de senaste tio åren funnit anledning att kritiskt kommentera den ”historiens skräphög” på vilken man finner USA:s omänskliga embargo mot Kuba. Inte ens när åtgärderna också har varit riktade mot andra länder som varit oförsynta nog att ha fel sorts ekonomiska förbindelser med Kuba.

Om nu brist på mänskliga rättigheter på Kuba skulle användas som ursäkt för den försummelsen, så vore det dock fullkomligt ologiskt. Sådan omtanke har vi konsekvent lämnat åt sidan när det handlat om Batista och alla andra av kontinentens diktatoriska monster som torterat och slaktat under USA:s (dvs. också vårt) beskydd.

Moral kan inte vara relativ. Moral är definitionsmässigt universell.