Kategoriarkiv: Dagens Nyheter

Terrordåd eller desperat handling? Svaret är avgörande!

Erik Helmerson skriver en märklig, eller möjligen tankeväckande, ledare i dagens DN. Han bemöter en riksdagsledamot som på Facebook har kritiserat en påstådd nedvärdering av attentatet på Drottninggatan från ”terrordåd” till ”lastbilsdåd”. DN har minsann inte gjort något sådant och Helmerson har Googlat som bevis.

Den mycket viktigare frågan om vilken sorts dåd det faktiskt handlade om verkar vara högst sekundär. Ett mailsvar till Erik H:

Visst är ord är viktiga. Terrordåd eller lastbilsdåd ger två olika bilder av verkligheten. Men antagligen är bara en verklig.

Som läsare av DN.se har jag fått veta att den misstänkte gärningsmannen är muslim (som det finns många av i Sverige) och har ”uttryckt sig positivt om IS”. Men jag också läst att han är en vanlig jobbare med personliga problem och med en väntande utvisning som han tydligen uppfattar som ett personligt hot. Utan tydligare belägg än dessa så beskriver DN hans handling som ett terrordåd (ett ord vars konnotationer är uppenbara).

Muslimsk terrorism sägs ha kommit till Sverige, och medias totalsatsning blir därefter.

Du minns säkert det närmast identiska dådet i Gamla stan 2003 då en bilförare mejade ner folk, med två döda och nitton skadade som följd. Förövaren var en man i 50-årsåldern, eventuellt svensk och från början beskriven som mentalsjuk. Saken försvann tämligen snabbt från tidningssidorna.

Den gången blev det inga nationella upprop, inga blomsterhav och inga ändlösa uppföljningar i alla medier. Skillnaden är tydligen att vi denna gång skall antas ha att göra med muslimsk terrorism. Det blir ju då ytterligt betydelsefullt att det faktiskt handlar om ett medvetet terrordåd med politiska motiv, och inte om en desperat handling av en man som av olika skäl inte mår bra. Någon måste ju vid det här laget veta mer om hur det verkligen ligger till, och media borde ju göra allt för att få fram ett svar på den viktiga frågan.

Ju längre tiden går utan svar på problemet så stärks man i misstanken att media försöker lägga ett glömskans täcke över förhastade slutsatser. Och din ledare idag tjänar möjligen till att fördunkla saken ytterligare.

Propaganda är något Ryssland sysslar med, aldrig vi

Det ligger något förledande godtroget över Anna-Lena Lauréns skriverier om Ryssland och journalistik. Men kan en prisbelönt journalist vara så naivt obildad om sitt eget yrke? Så här skriver hon i en DN-artikel 17-01-28:

”När jag flyttade till Moskva år 2006 var de Kremlstyrda tv-kanalerna kända för sitt propagandistiska nyhetsarbete. Medier som sysslade med rent klassisk nyhetsjournalistik var i själva verket få. De flesta ryska journalister tvingades ta ställning – för eller emot den sittande makten.”

”Till skillnad från hos oss i väst” måste man tolka detta som. Bara vårt monumentala självförhärligande kan leda till sådant självberöm. Det krävs inget genialt tänkande för att se hur ”rent klassisk nyhetsjournalistik” här är det samma som att skriva vad den ekonomiska makten förväntar sig skall skrivas. Den som skriver annat riskerar knappast repressalier från staten, men förlorar sannolikt möjligheten att försörja sig som journalist.

Jag misstänker att man måste förtydliga detta, inte minst för alla som har fått en anständig akademisk utbildning. Att till exempel kunna ta ställning för eller emot det ena eller andra av politiska partier, som i alla väsentliga frågor är identiska, är ingen nämnvärd frihet, inte heller att skriva kritiskt och nedlåtande om aktörer i dessa partier. Sådant har ingen betydelse för de verkliga makthavarna utan tjänar bara som lämpliga distraktioner och skapar illusionen om journalistisk frihet.

De faktiska dissidenterna i väst är de verkligt bildade och intelligenta tänkare som klär av det västerländska samhällets dess förledande kamouflage anlagt för att dölja verkligheten, och som därmed är, om inte ett hot, så i varje fall en irritation för den reella makten. En av de mest framträdande av dessa autentiskt fria tänkare är Noam Chomsky, den mest citerade författaren i vår tid men helt censurerad av de medier som bedriver ”rent klassisk nyhetsjournalistik”. En liten episod i hans historia belyser vilka medel som kan komma till användning mot dissidenter i vår del av världen.

Chomsky och Edward Herman skrev tillsammans en bok 1972 och skulle ge ut den på ett litet förlag specialiserat på akademisk litteratur. I samma veva hade det lilla förlaget blivit uppköpt av bjässen Warner Communications. En hög chef på det stora bolaget hade sett Chomskys namn på en utgivningslista och begärde att få manuskriptet för granskning. Det gick som väntat. Warner beslöt att ingripa och man nöjde sig inte med att stoppa boken utan lade ner hela det lilla förlaget, vilket också drabbade alla dess övriga författare. Så kan våra makthavare agera med censur utan att väcka ens tillstymmelse till uppmärksamhet i media.

Hela den aktuella artikeln av Anna-Lena Laurén är en underbar illustration till vårt självförhärligande och vår hemmablindhet i väst. Här har vi en journalist stationerad i Ryssland, som var och varannan dag skickar hem hårt vinklade och politiskt enögda artiklar vars oförvanskade avsikt är att demonisera Ryssland och Vladimir Putin. Så skrev hon till exempel häromdagen en ”nyhetskrönika” där temat var att ryssarna är ett ljugande folk. Bland exemplen nämnde hon att man inte alltid får kvitton när man handlar, och att en man använde en nödlögn för att inte irritera sin fru! (Att förtala ett helt folk med hjälp av stereotyper anses idag djupt föraktligt. Men handlar det om ryssar och skrivs i Dagens Nyheter så är det helt i sin ordning.)

Tänker vi oss en motsvarighet till Laurén, en rysk korrespondent i Sverige, som publiceras med en obruten ström av förtal mot sitt värdland i Moskvas största tidning, så vet alla vad vi skulle tycka och göra. Han skulle ses som Putins agent och det han skrev skulle klassas som desinformation och propaganda. Ingen skulle vilja ses i hans sällskap.

Men Laurén anser sig betydelsefull nog att i tryck beklaga sig över att ryska medier angriper hennes åsikter och att hon inte tillåts tala med RT:s chef. Är månne nutida västerländsk självrättfärdighet den största i världshistorien?

Västliga mediers självgoda attityd i fråga om Ryssland grundas på föreställningen att man står för den odiskutabla sanningen. Ryssland har anfallit Ukraina och har annekterat Krim med militärt våld (i och för sig ett originellt våld där inte ett enda skott avlossades). Ryssland är därför den aggressiva parten och har alla skyldigheter på sin sida.

Nu är detta inte sant ens i alla detaljer. Så var det lokalbefolkningen som gjorde uppror i Donbass efter en västinspirerad och våldsam statskupp i Kiev. Upproret i Donbass kom olägligt för de ryska ledarna som gjorde klart att Ryssland inte skulle ingripa med reguljär trupp. En lokal upprorsledare reagerade på detta genom att kalla Ryssland för fiende.

Men framför allt när det gäller hela bakgrunden till utvecklingen så framstår västliga mediers och politikers ståndpunkter som synnerligen propagandistiska. Av all viktig kritik som ställer den västliga föreställningen på huvudet räcker det att nämna den respekterade statsvetarprofessorn John Mearsheimer som i den ytterst ansedda tidskriften Foreigh Affairs med goda argument hävdar att hela Ukrainaaffären har orsakats av väst. Och han är långtifrån ensam om att se på frågan med ogrumlad blick.

Grunden för vår självrättfärdighet är med andra ord högst vacklande.

Fidel Castro, Kuba och journalistiskt hyckleri

Att inte tala illa om nyligen avlidna personer är en social norm som inte gäller Dagens Nyheter när den avlidne är en ”unperson”. I sin ”nekrolog” över Fidel Castro (29/11) faller Erik Helmerson in i DN:s tradition av outtröttlig Kuba- och Castrokritik. Han kompletterar med förlöjligande av sörjande medmänniskor (exempelvis Jeremy Corbyn, som ”höll på att gå sönder av kärlek till Fidel…”).

Helmerson sammanfattar sina skäl till fördömandet av Castroregimen med att den ”präglats av avrättningar, fängslande av oppositionella, trakasserier av journalister, slumpmässiga gripanden, förföljelse av homosexuella, troende och fackföreningar”. Av rent logiska orsaker måste detta vara lögn. Jag återkommer till det.

Först ett annat citat ur ledaren: ”…få skulle sakna den gamle diktatorn Batista och förneka att det var en välgärning av Castro att välta honom. Undrar bara vilka naturkrafter som förhindrade El Comandante att därefter låta öborna själva avgöra sitt öde.” För att avslöja den ”naturkraften” krävs en snabbtitt på Kubas historia.

Från att ha varit en spansk koloni blev Kuba, efter militärt ingripande av USA, formellt självständigt 1902. I enlighet med Monroedoktrinen blev landet de facto en lydstat till USA. Från 1920-talet utvecklades Kuba framför allt till en semesterö styrd av USA-maffian och präglad av bordeller, spelhålor och knarkarkvartar. (Taubes ”Flickan i Havanna” är sannerligen tagen ur verkligheten.)

Diktatorn Batista tog 1952 makten genom en statskupp och utvecklade ett terrorvälde under vars beskydd maffians sysselsättningar blomstrade. I slutet av 50-talet hade Havanna 270 bordeller. Näringslivet i övrigt gav god utdelning till sina ägare, som huvudsakligen återfanns i USA, men den vanlige kubanen levde ett mycket kärvt liv, som sina jämlikar i övriga Latinamerika.

John F. Kennedy värderade Batistas år vid makten i ett tal 1960: “Fulgencio Batista murdered 20,000 Cubans in seven years … and he turned Democratic Cuba into a complete police state—destroying every individual liberty.” Det betydde naturligtvis inte att Kennedy välkomnade revolutionen, motsatsen skulle i allra högsta grad visa sig.

Efter det misslyckade invasionsförsöket vid Grisbukten 1961, och den svåra prestigeförlust det innebar, gav Kennedy en drakonisk order till sin administration: “Give terrors of the earth to Cuba!” (citerat av Arthur Schlesinger, som var närvarande). Uppdraget gavs till Robert Kennedy och terrorkampanjen döptes till Operation Mongoose. JFK:s order skulle komma att uppfyllas till grym fulländning och Kuba har blivit utsatt för fler terrorattentat än något annat land i världen.

Det fanns gott om CIA-agenter på Kuba som omedelbart började arbeta. Jordbruksanläggningar och industrier bombades, bl.a. ett oljeraffinaderi där 500 personer dödades (ett femtedels 9/11, men våra medier rapporterade inte om terrordåd utförda av CIA). Kubanska ambassader runt om i världen utsattes för bombattentat.

1973 bombades ett kubanskt passagerarplan varvid samtliga 73 passagerare dödades, inklusive hela det kubanska fäktningslandslaget. Dådet kunde knytas till bl.a. CIA-agenterna Orlando Bosch och Luis Posada Carriles, skyldiga också till andra attentat på Kuba. Båda kunde ta sig till USA och leva skyddade och försörjda där (ännu när George W Bush 2001 levererade den högtidliga krigsorsaken före anfallet på Afghanistan: ”Länder som härbärgerar terrorister är lika skyldiga som terroristerna själva”.)

Kuba drabbades av ett utbrott av denguefeber, ett virus som inte existerar på kontinenten och som med största sannolikhet var inplanterat av CIA. Detsamma gällde en afrikansk svininfluensa som tvingade landet att slakta alla grisar på ön (vi som är lite äldre minns att Fidel Castro under en period var märkligt intresserad av grisuppfödning, men vi fick aldrig veta varför).

En lite udda specialitet som CIA sysslade med handlade om fartygsleveranserna med socker till Sovjet, som var Kubas livlina: man impregnerade lasterna med kemikalier som gjorde sockret oätligt. Men CIA hade inte bara enorma resurser, utan också en del pundhuvuden bland agenterna, något som vid ett tillfälle gjorde Kennedy rasande.

Det hände när ett sovjetiskt fartyg fick maskinhaveri och tvingades gå in till Puerto Rico för reparation. Med fartyget serverat på bricka kunde CIA inte motstå frestelsen att förstöra lasten. Men man förbisåg att Puerto Rico räknas som USA:s territorium, och det gav Sovjet tillfälle att avge en officiell protest, vilket förstås tärde på Kennedys prestige.

Som ”belöning” för att Kuba utstått alla USA:s terrorattentat sattes landet upp på USA:s terroristlista 1982, f.ö. samma år som Saddam Hussein togs bort från listan eftersom han skulle användas för att gynna USA:s intressen i Mellanöstern. (Som tack för den belöningen genomförde Saddam några år senare, under västligt beskydd, sin gasning av kurder i Irak.)

Terrorattentaten mot Kuba är kända tack vare att USA har världens säkert förnämsta yttrandefrihet. Gamla CIA-agenter och andra kan vittna om vad de varit med om utan att riskera straff. Ändå är det få som känner till vad som hänt, och det beror på en annan sida av samma yttrandefrihet: censurfriheten. De stora, etablerade medierna har makt att med censur radera bort alltför obekväm information ur allmänhetens medvetande, och därmed ur historien. Säkerligen är det få i vår del av världen som känner till omfattningen av terrorattentaten mot Kuba.

En terroraktivitet som inte kunde döljas var attentatsförsöken mot Fidel Castro, 638 till antalet enligt en brittisk dokumentär. Castro kunde under perioder inte bo två nätter på samma ställe utan fick övernatta oannonserat hos betrodda landsmän. Med åren blev det till sist omöjligt att döda honom, eftersom det hade drabbat USA med politiska kostnader genom alltför stor upprördhet hemma och över hela världen. Men andra försök fortsatte, som att impregnera hans cigarrer med tallium för att få hår och skägg att falla av.

I efterhand kan man förundra sig över västmedias sätt att beskriva USA:s alla försök att mörda ett främmande lands statsöverhuvud som närmast festliga anekdoter, inte som internationella brott.

Om någon idag pekar på USA:s totala blockad som en av orsakerna till Kubas ekonomiska problem, så viftas det mestadels bort i västmedia som en tröttsam undanflykt som man hört alltför många gånger. Men blockaden är kvar och lägger fortfarande samma kvävande hand över Kuba, ännu mer effektivt skadlig sedan Sovjetunionens stöd försvann. Obamas begränsade lättnader är mest symboliska; över blockaden som helhet är det kongressen som styr, och där råder större kubafientlighet.

USA har fortfarande ett helt departement med över tvåtusen anställda som bevakar alla flyg- och fartygsrörelser som kan beröra Kuba. Om ett fartyg t.ex. har en last av stål så håller man reda på om stålet innehåller kubanskt nickel, för att i sådana fall svartlista fartyget från alla USA:s hamnar.

Blockaden är långt ifrån trivial för Kubas livsvillkor. I själva verket måste det vara ett mysterium att landet överhuvudtaget har överlevt under så många år avskurna från omvärlden. När västmakterna utsatte Irak för handelsembargo under 90-talet så ledde det till att en halv miljon barn dog. Och då var blockaden inte lika total som den mot Kuba (det fanns ett Oil for Food Program i Irak).

FN:s generalförsamling röstar varje år i det närmaste enhälligt om att blockaden mot Kuba bör upphöra. Under ett par decennier har det bara varit USA och Israel som regelmässigt röstat emot. I år lade också USA ned sin röst, men det var bara presidentämbetets beslut, något kongressen inte lär instämma i. Att även USA:s allierade röstar mot blockaden beror på att den bryter mot WTO:s stadgar, som det ligger i allas egenintresse att följa (bortsett från USA, som inte behöver följa några stadgar).

För att tas till nåder måste det förföljda Kuba kapitulera och underkasta sig västs självrättfärdiga politiska normer. Och då är det dags att gå tillbaka till Helmersons lista över skälen att fördöma Kuba. Den första punkten gällde avrättningar.

Som vi har sett så lät Batista mörda 20 000 personer av politiska skäl; mordoffren arbetade alltså för att skapa rättfärdiga levnadsvillkor. Till detta hade dåtidens svenska tidningar inte mycket att invända, och definitivt inga upprörda känsloutbrott. Att döda ”kommunister” var vid den här tiden moraliskt indifferent, ungefär likvärdigt med att utrota ohyra.

Om Castroregimens avrättningar skriver Wikipedia: According to Amnesty International, death sentences from 1959–87 numbered 237 of which all but 21 were actually carried out. Other estimates for the total number of political executions range from 4,000 to 33,000.” Alltså allt från 216 till 33 000 avrättade! (Den senare siffran kommer givetvis från de fanatiska exilkubanerna i USA.) En mera politiskt fabricerad statistik är svår att tänka sig, men det kan ju vara välbetänkt att lägga tyngdpunkten av sitt förtroende åt Amnestys håll.

De som avrättades av Castroregimen var torterare och mördare från Batistas dödsskvadroner, och andra tungt belastade kollaboratörer. Rättegångarna var summariska och dödsstraffen exekverades omedelbart. Men en del observatörer har konstaterat att bristerna i procedurer var utan betydelse. Hade inte myndigheterna agerat snabbt så hade folket ändå lynchat sina gamla plågoandar på egen hand.

Fängslandet av oppositionella var Helmersons andra punkt. Det lär vara omkring 150 personer som sitter fängslade idag på den (av väst definierade) grunden. Det har tidigare varit fråga om flera hundra. Men hur har det sett ut i de latinamerikanska länder som vi kallat demokratier? Där har man inte ödslat samma kostnader på fängelser utan rationaliserat hanteringen av oppositionella med hjälp av nackskott, alternativt nedhackande till bitar med machete.

Att vara oppositionell har varit en vanlig dödsorsak i övriga Latinamerika, och har krävt hundratusentals offer. Och det har pågått utan någon större upprördhet i våra medier. Helmersons övriga punkter är närmast patetiska i jämförelse med vad som förkommer i andra diktaturer (diktaturer av ”rätt sort”) som vi behandlar med stort överseende.

Slutsatsen måste bli att Helmerson omöjligt kan vara ärlig om sina skäl att totalt och konsekvent fördöma Kuba. Då skulle han inte kunna vara så överseende med regimer som är mycket värre i alla dessa avseenden. Såvida han inte vore en hycklare i bibelns mening.

Det är förvisso så att rätt att mycket av (det vi kallar) mänskliga rättigheter inte respekteras på Kuba, och det finns ingen demokrati i vår mening. Men en rättighet som finns på Kuba och saknas i vår kapitalistiska värld är rätten till ett människovärde som inte är begränsat till vad individen är värd på en penningstyrd marknad. Det innebär rätt till utbildning, sjukvård och social trygghet även för fattiga människor. Detta är vad vi avskyr, och därav hatet mot Kuba och Castro.

När vi som Helmerson kräver demokrati på Kuba så är det ett exempel på det hyckleri som vår politiska värld är skapad av. Hur såg ”demokrati” ut i Latinamerika 1959 och flera decennier framåt? Ungefär så här: den lokala eliten lotsade fram ett par presidentkandidater ur de egna leden. Propagandaapparaten såg sedan till att den mest USA-vänlige vann valet. När utgången var oviss så fanns andra fingervisningar att tillgå, som att ankra upp enheter ur USA:s flotta utanför det aktuella landets huvudstad.

Men demokrati kan vara att vågspel, eftersom man måste hålla sig till vissa grundläggande spelregler, och det gick inte att hindra att en folkets kandidat med ett medmänskligt program faktiskt valdes vid enstaka tillfällen. Rutinen som då följdes var att USA skickade en economic hitman (googla John Perkins) för att försöka muta presidenten till en förnuftigare politik. Om det inte fungerade så blev nästa steg att störta honom, vid behov med hjälp av den inhemska militären (och med mord).

När rensningen var genomförd tillsattes diktaturer (inte sällan militära och nynazistiska) som aldrig mötte den upprördhet i våra medier som Kuba har gjort. Ett undantag var kuppen i Chile som inträffade under en kort period av upplysning i världen, och för Sveriges del när Olof Palme var politisk ledare. Då visade media tillfälligtvis ett mått av medkännande engagemang för ett folks verkliga behov.

(På senare tid har det skett en sammetsrevolution över större delen av kontinenten. Verkligt folkvalda har kommit till makten, USA:s inflytande har minskats och militärbaser sparkats ut. För första gången på 500 år har kontinenten fått uppleva frigörelse från kolonial dominans. Kubas djärva opposition mot USA har rimligen varit ett föredöme, senare förstärkt av Hugo Chávez ledarskap. Men den utvecklingen har inte fått någon större uppmärksamhet i våra media, kanske helt förväntat?)

Det är inte svårt att förstå varför Kuba inte kan införa den gamla latinamerikanska varianten av ”demokrati”. Med sin överlägsna propagandaapparat och sin ekonomiska makt skulle USA bli ett dödligt hot mot den solidariska och egalitära politik kubanerna har gjort till sin. Skammen ligger hos oss som inte kan tillåta självständiga länder att tillämpa en medmänsklighetens politik utan tvingar dem att försvara sig med ett auktoritärt styre. Vi har inbillats att tro att alla människor vill leva i själlös konsumism, skapad av den ekonomiska makten i dess giriga egenintresse, men vi har så fundamentalt fel!

Helmersons verkliga skäl att fördöma Kuba är uppenbara: regimer som strävar efter att främja den stora massan av människor på bekostnad av den ekonomiska eliten, regimer som strävar att ge alla likvärdig utbildning, likvärdig sjukvård och en dräglig tillvaro, och som överhuvudtaget har jämlikhet och solidaritet som övergripande mål, skall fördömas.

Diktaturer som följer våra direktiv är däremot skyddade från allvarligare kritik, oavsett hur grymma, förtryckande och mordiska de är.

 

Rysk propaganda fördöms med västpropaganda

Anna-Lena Lodenius publicerades i DN 10/11 med en djupt propagandistisk text där hon fördömde ”det ryska propagandakriget mot väst”. Hon visar med det att den moraliska universalismen inte står högt i kurs i våra anständiga medier, och dessutom att demoniseringen av Ryssland är tillbaka på det första kalla krigets nivå.

Vad hon förbiser är att mediesituationen är en helt annan än då. På kommunisttiden fanns inga alternativa beskrivningar för väst att tillgå, nu finns Internet. Och då visar det sig att RT har en stor publik i världen, bl.a. som den överlägset mest besökta TV-sändande nyhetskanalen på YouTube. Denna stora efterfrågan på alternativ har skapat panik hos mainstream-media och politiker i väst.

Lodenius skriver en hel del om RT, uppenbarligen utan att ens ha besökt dess hemsida (hon skriver två gånger om ”Cross Talking”, ett diskussionsprogram som på RT:s förstasida presenteras i fetstil med sitt rätta namn CrossTalk). Vad man helt objektivt kan säga är att en så propagandistiskt laddad artikel som denna av Lodenius ytterst sällan förekommer hos RT. Hon sprider myter, rykten och rena lögner utan allvarliga försök till verifieringar.

Så påstår hon t.ex. att vittnesmål från RT:s medarbetare ”bekräftar bilden av stenhård politisk styrning”. Det är ett mycket intressant påstående att personligheter med sådan integritet som Ed Schultz och Larry King skulle stå ut med stenhård politisk styrning (från Moskva?). Eller f.ö. resten av RT:s staber som i de engelskspråkiga sändningarna huvudsakligen tycks bestå av amerikanska och europeiska medborgare. Man får leta rätt länge för att hitta någon ryss bland reportrarna (inte ens Sophie Shevardnadze platsar som ryss, född i Georgien, bosatt i Paris från 10-årsåldern och därefter i USA).

Förutom reportrarna är många av personerna som förekommer i program och intervjuer ofta intressanta intellektuella från väst, vars obekväma synpunkter inte tillåts i våra ”fria medier”. I den mån de tillfrågas om ”styrningen” så säger alla (som jag hittills hört) att de inte fått någon enda instruktion om vad som får eller inte får sägas. Detta alltså till skillnad från i västliga mainstream-medier där deras åsikter ofta är mer eller mindre censurerade.

Lodenius demagogi saknar behärskning. Så skriver hon t.ex. att RT:s brittiska kanal ”har fällts flera gånger för partiskhet i skildringen av konflikter i Syrien och Libyen”. Men hon nämner inte med ett ord att dessa ”fällningar” har gjorts av ett självutnämnt ”organ” som tagit till sin uppgift att bekämpa ”rysk propaganda”.

Hon prövar också det demagogiska tricket att demonisera Putin genom att peka på alla kontroversiella typer som gillar honom. Hon ger då bara intryck av att det inte skulle finnas tillräckligt mycket att kritisera i Putins verkliga agerande. (En analogi: G W Bush är inte djupt föraktlig främst därför att han var lierad med allsköns diktatorer i världen, utan därför att han är detta millenniums värsta krigsförbrytare).

En hittills framgångsrik strategi för politisk och ideologisk styrning i västliga ”fria medier” har varit att tysta ner oönskade åsikter och deras bärare. Med utmaningen från ”det ryska informationskriget” byter man nu inriktning och tar en öppen konflikt. Sannolikt är detta kontraproduktivt. Tänkande människor stimuleras att själva ta reda på vad som är sant och falskt, bra eller dåligt.

Tänkande människor har också förmåga att hålla två olika tankar i huvudet på en gång. Att välkomna den kompletterande beskrivning av händelser i världen som just nu kommer från ryska medier, är på inget vis detsamma som att hylla Rysslands och Putins politik.

Ett av de allvarligare exemplen ur Putins syndaregister är kriget i Tjetjenien, som västvärlden från början och hela vägen har behandlat med försiktighet beroende på att USA:s ledare själva just hade inlett det storskaliga dödandet av muslimer i Afghanistan vid samma tid (Kina och Israel var andra länder som passade på att klämma åt sina muslimska minoriteter i den medieskugga USA tillhandahöll).

Den text Anna-Lena Lodenius levererar är en osjälvständig variant på alla andra liknande som vevas i etablerade media i hela västvärlden dagligen. Det är kanske så att nedtystandets strategi inte ansågs fungera längre, nu när ryska medier fått så stort genomslag, men dessa grova karikatyrer på analys har ingen framtid.

Av denna demagogi kommer medvetna människor bara att hjälpas allt längre i en upplyst och progressiv riktning medan de mera omedvetna kommer att lockas ut i den högerextrema öknen (typ: Sanders kontra Trump). Den välkammade och etablerade gruppen av intellektuella och journalister – de orgelpipor som makten blåser i (för att låna Jan Myrdals talande metafor) – kommer att möta en allt magrare framtid. Det är bara att hoppas att de inte dessförinnan har lyckats hetsa fram det sista kriget, det i vilket hela mänskligheten kommer att begravas i radioaktiv aska.

Egendom och relativitet… och Lena Andersson, igen

I en DN-kolumn 23/6 i år (som följde på den beramade artikeln av samma författare 15/4) skriver Lena Andersson: ”Idén att människan är herre över sig själv men inte över andra är demokratins väsen”. De vackra orden låter bra för örat, men om demokratin har någon verklig kärna så är det tvärtom att människor gemensamt fattar beslut som blir bindande för alla. Någon annan väg till folkstyre finns inte; anarki utan gemensamt antagna regler leder utan omvägar till barbari (och rövarkapitalism).

Självägandet är det centrala elementet i självbestämmandet, enlig LA. Därför är det orättfärdigt att staten tar sig rätt att lägga beslag på den enskildes egendomar genom att ta ut skatt. Det är ett sätt att göda den sjuka som grasserar i samhället under mottot: ”någon annan betalar”. LA tycks inte ens acceptera idén bakom försäkringsverksamhet, den att man gemensamt fonderar premier för att kunna ersätta någon i kollektivet som olyckligtvis drabbas av en skada. Också detta tycks LA se som att ”någon annan betalar”.

Efter alla krönikor i DN av Lena Anderssons penna har man vant sig vid texter som inte sällan bjudit på visst filosofiskt djup. Men här trillar det plötsligt fram de mest ytliga, populistiska och – faktiskt – naiva idéer, som hon inte heller tvekar att offentliggöra (om det nu inte handlar om ironi, som Roland Paulsen ironiskt föreslog).

En Lena Andersson i god form skulle åtminstone ha ställt frågan: ”vad är egendom?”. Det gamla socialistiska svaret ”egendom är stöld” skulle förvisso ha varit en fruktbar utgångspunkt, men man kan säkert enas om att rättmätig egendom åtminstone skall vara rättfärdigt förvärvad. Men är egendom som sådan alltid rättfärdigt förvärvad?

En enda titt på världen, där en procent av människorna äger lika mycket som alla andra individer tillsammans, räcker för att förkasta legitimiteten hos egendomsbegreppet. En jämförelse kan göras med feodalherrar som definierade inte bara sitt land utan också sina undersåtar som sin egendom. Mekanismerna som legitimerar sådana absurditeter skapas och upprätthålls av de exklusiva ägarna själva, som genom sin ekonomiska makt också utövar den politiska makten.

De allra flesta får sin egendom via lön för arbete, och den ”rätta” nivån för varje lön uppnås genom de fria marknadskrafternas spel på en fungerande arbetsmarknad, är tanken. Genom denna objektiva mekanism får alla en lön som inte kan vara annat är rättvis och odiskutabel, given som den är av något ekonomerna gärna vill se som en naturlag. Det är bara det att den vackra teorin har gigantiska brister.

Våra fyra storbanker erbjuder ett givande åskådningsexempel. Till sina sammanlagt 74 tusen anställda betalar man totalt en lönesumma på ca. 100 miljarder kronor (2015). Den gemensamma vinsten på 80 miljarder kronor (2014) gör bankerna till börsens mest lönsamma bransch. Sedan har man inte tillräckligt med idéer om hur företagen kan utvecklas, utan ”tvingas” dela ut ungefär tre fjärdedelar av vinsten rakt av till aktieägarna.

Hur legitimeras då att de bankanställda skall arbeta ihop mer än hälften av sina löner en gång till, att skänkas som arbetsfria inkomster till dem som råkar äga aktier i bankerna? I själva verket har den förhärskande ekonomiska skolan stora problem med den saken. Den skolan ser det som legitimt att produktionsfaktorerna – kapital och arbete – ersätts i relation till sina produktiva bidrag – med ränta respektive lön. Men i en ekonomi i jämvikt råder fullkomlig konkurrens, som innebär att alla illegitima ersättningar som kan uppkomma av initiala monopolsituationer eller andra tillfälliga övertag på marknaden, på sikt skall försvinna genom konkurrens.

Alltså blir permanent vinst, som är den reellt existerande kapitalismens grundbult, något som teoretikerna får vrida sig som maskar för att hitta acceptabla berättiganden till. Risktagandet brukar föras fram som ett motiv för vinst. Men kapitalrisken tas av den som lånar ut pengar, och för det får borgenären ersättning i form av ränta. Företagaren som bedriver sin verksamhet i form av aktiebolag löper ingen risk att personligen förlora pengar. Så riskargumentet är svagt, och det har därför försökts alla möjliga andra alternativ.

Som vi såg hade Lena Andersson väldiga problem med att staten stal hennes pengar, men hon tycks inte ha reflekterat över vad företagen obefogat hämtar hur hennes plånbok. Enbart den del av börsbolagens vinster som delades ut till aktieägarna (2015) motsvarar i genomsnitt 45 tusen kronor för varje svenskt hushåll. Ser man till de totala vinsterna och lägger till alla bolag utanför börsen så hamnar vi på samma nivå som skatterna för de flesta människor.

Den avgörande skillnaden anses vara att skatten är ett tvång medan bidragen till företagens vinster är frivilliga. För att se att det inte är alldeles sant kan man igen ta storbankerna. Alla med ett normalt liv är hänvisade till att anlita någon av de fyra stora bankerna för att få tillgång till alla grundläggande banktjänster. Att dessa banker gör så enorma vinster är för övrigt ett belägg för att konkurrensen är satt ur spel och att man tillämpar oligopolprissättning.

Som enskild kund kan man vända sig till någon av nischbankerna för vissa banktjänster, men det går inte att stå helt utanför storbankerna. Frivilligheten är alltså begränsad. Och inte är den särskilt mycket större totalt i samhället. Vi har ju alltid konsumentkooperationen, men det kanske inte är Lena Anderssons alternativ…

När Lena Andersson säger: ”det är mitt!”

Lena Anderssons besynnerliga DN-krönika från i våras har legat som en gåta på skrivbordets hörn, förgäves väntande på en lösning. Var detta något som personen LA verkligen menade? Språket var förvisso hennes, sofistikerat som vanligt, men det substantiva innehållet (i princip: skatt som stöld och staten som hälare) kunde ha kommit från en omedveten mellanstadieelev som sovit sig igenom SO-timmarna.

Efter ett par dagar skrev Roland Paulsen en replik i DN där han ironiskt låtsades förklara att LA:s artikel var ironiskt menad. Det var ett effektivt stilgrepp, och det enda vettiga i ett pinsamt läge. Lena Andersson har återkommit i parallella frågeställningar, men inte skapat någon klarhet om bakgrunden till sina ofattbara förställningar i den första krönikan.

Oavsett LA:s motiv kan man begrunda det hon påstår sig mena när hon likt ett barn talar om sin egendom. En första reflektion är att texten uttrycker en naturrättslig syn på frågan om ägandet. Man kunde tycka att det är en ytterligt föråldrad uppfattning. Föreställningen att vissa rättigheter är för alltid givna (en tro som knappast propagerades av en tillfällighet) härrör från en tid när Gud ansågs ha skapat allt i världen. För dem som ägde det mesta i samhället, inklusive makten att diktera ideologin, var det en effektiv och lönsam tro att Gud också hade givit dem en oförytterlig rätt till sin egendom, en rätt som inte kunde inskränkas av t.ex. demokratiska beslut.

Vi har sett konservatismen gå i barndom på många sätt sedan 1980-talet. Nyliberalismen grep tillbaka på den gamla förkastade och föraktade Manchesterliberalismen; det vara bara namnet som var nytt. Men det var inte svårt att se vilka mäktiga intressen som låg bakom renässansen för den retroideologin. Motiven för att återuppväcka den stendöda naturrätten i egendomsfrågor är lika uppenbara.

Roland Paulsen möter LA:s boll med en klackspark när han påpekar att en procent av jordens befolkning äger lika mycket som resterande 99 procent. Man kan lägga till faktumet att 70 individer äger mer än vad halva jordens befolkning gör. En naturrätt värd namnet skulle inte kunna leda till ett så barockt förhållande. ”Egendom” är alltså en social konstruktion och närmast en synonym för makten att förskaffa sig det vi kallar egendom. Den som tillägnat sig mycket sådan makt ”äger” mycket, alla andra betydligt mindre.

På ett naivt och intuitivt plan kan vi uppfatta äganderätten som naturlig. Min tandborste är min (och ingen annan gör anspråk på den). Men vi vet, om vi reflekterar, att all egendom är villkorad. Om mitt hus ligger på en tomt som behövs för viktigare gemensamma behov så kan det exproprieras. Om jag äger en hyresfastighet så har mina hyresgäster en besittningsrätt som inskränker på hur jag kan förfoga min egendom, om jag äger en strand eller en skog så kan jag inte alltid hindra andra att vistas där, och så vidare.

En avgörande begränsning som gemenskapen via demokratiska procedurer ställer på egendomsägare är skatten. Den är en av det civiliserade samhällets kvarvarande värn för att dämpa effekterna av den rövarkapitalism som blir resultatet i ociviliserade system. Andra medel i det syftet är lagstadgade regleringar och medföljande tillsyn utan vilka barbariet skulle hota runt hörnet. (Därmed inte sagt att all skatt går till vällovliga ändamål; den verkliga makten ser naturligtvis till att en hel del slussas till dem själva, och därmed motverkar den civilisatoriska effekten.)

Lena Anderssons föreställning (om man skall ta henne på allvar) är givetvis ytterligt naiv, och har fler implikationer som det kan vara anledning att komma tillbaka till.

Kapitalism som höjden av orättvisa

Hanne Kjöller skrev i en ledare i DN 21/2 under rubriken ”Marxism som höjden av rättvisa” om det stora behovet av ökade löneskillnader, en gammal dammig eternell i den borgerliga buketten. Några ord till Hanne K.:

Man förstår inte om det är avsiktligt eller om du av okunnighet blandar ihop begreppen löneskillnader och förmögenhetsskillnader. De är inte bara olika fenomen, utan saknar dessutom i stort sett samband. Förmögenheter skapas inte via avlöningar, utom i extrema fall.

När du talar om skillnader mellan ”fattiga och rika” så skulle du rimligen mena skillnader i förmögenheter. De samlade tillgångarna är i Sverige, som i andra ”kapitalistiska” ekonomier, gravt snedfördelade, något som har förvärrats ytterligare under den nyliberala perioden sedan 1980-talet. De forskare som du citerar och som kallar detta en orättvis utveckling ligger nog synnerligen nära konsensus hos en massiv majoritet. Förmögenhetsfördelningen (tillgångar minus skulder) ser ut så här i Sverige, i miljarder kronor:

Praktiskt taget all rikedom (86 %) är samlad hos en femtedel av befolkningen, samtidigt som en majoritet av närmare 70 procent av alla svenskar sammantaget saknar nettoförmögenhet.

”Men vad är rättvisa?” undrar du. Ja, om man inte vill studera saken närmare hos John Rawls och andra, så kan man ju fråga ett sexårigt barn, som har ett enkelt och obestridligt svar att ge när brorsan får tio gånger så mycket godis.

Fördelningen är sannolikt ytterligare snedvriden idag, eftersom siffrorna i diagrammet är från 2007. När vår omtänksamma (eller smarta) borgerliga regering avskaffade förmögenhetsskatten så upphörde man lägligt att ge SCB pengar för att statistikföra svenskarnas förmögenheter. Så vi är nu antagligen ensamma bland upplysta länder att inte ha någon aktuell sådan statistik.

Du skriver om ”stora klyftor” men uppehåller dig mest vid löneskillnader. Svenska löner är betydligt mera jämnt fördelade över percentilerna än förmögenheterna, och det är tveksamt om man ens kan tala om klyftor. De 20 procenten högst avlönade har 36 procent av de samlade inkomsterna, medan de 20 procenten lägst avlönade har 18 procent; ingen dramatisk skillnad (Källa).

Däremot har villkoren för sjuka, arbetslösa och andra som är beroende av bidrag rimligen försämrats efter den borgerliga regeringens ”reformer”. Effekterna för utsatta människor av den åtstramningspolitiken tycks det inte ha forskats värst mycket om, i varje fall inte så att det väckt riksmediernas nämnvärda intresse.

En mätbar förändring med lönerna har skett i det översta skiktet. Så har antalet arbetarlöner som ingår i en VD-lön ökat, här som i många andra ”globaliserade” länder. Men den stora förskjutningen som ägt rum under nyliberalismen är den accelererade överföringen av det samlade produktionsresultatet från arbete till kapital. Där finns den tydligt vidgade klyftan, och det är ingen förändring som syns i lönestatistiken.

Om du alltså värnar om att lågavlönade med högskoleutbildning inte skall ”förlora på att utbilda sig”, så är det inte skillnader mellan löner till olika grupper som behöver öka. Först behöver andelen av produktionsresultatet som tillfaller lönearbetarna återgå till den nivå som gällde när kapitalismen ännu fungerade nöjaktigt. För kapitalet skulle det däremot krävas åtstramningar. Mest angeläget är en strypning av den improduktiva (och sannolikt skadliga) finansindustrins hämningslösa utsvävningar och omåttliga vinster – mellan finanskrascherna, som när de inträffar betalas av bl.a. de lågavlönade med högskoleutbildning.

Rysslands mål i Ukraina – och DN:s

”Vad Ryssland har för mål i Ukraina är svårt att begripa” skriver Johannes Åman i en ledare i Dagens Nyheter (22/1). Ännu svårare att begripa måste vara vad Ukrainas ledare har för mål.

Efter en våldsam och naziinfluerad statskupp i Kiev för ett år sedan demonstrerade kuppregimen genom en ryskfientlig språklag sin öppna aggression mot det egna landets ryskspråkiga medborgare. Med sina erfarenheter av Ukrainsk nazism bara en generation bort gjorde de attackerade en motkupp och proklamerade självständighet. Separatisterna var förvisso beväpnade men uppträdde defensivt. Kriget startade när kuppregimen i Kiev inledde angrepp mot utbrytarna.

De militära framstötarna sammanföll märkligt nära i tiden efter besöken från USA av vicepresidenten, CIA-chefen och allmänna krigshetsare (McCain m.fl.). De första reguljära styrkorna vägrade skjuta på sina landsmän och det var först när rent nazistiska frivilligstyrkor sattes in som det blev fart på dödandet. Då inleddes också den provokativa beskjutningen av civila, som initierade en massflykt av människor i alla riktningar.

DN har så vitt jag vet inte ägnat sig åt att beskriva Ukrainas eventuella krigsmål. Om målet är att besegra alla ryssvänliga människor i Donbass så tvingas man väl utrota eller fördriva större delen av de återstående individerna i området. Och man måste ju fråga sig hur Kiev har tänkt sig att återställa någon form av fredlig samexistens efter att ha dödat så många civila på, som det verkar, rent djävulskap. Det är ett dödfött krigsmål i alla avseenden.

Eller så kanske det handlar om att för västmakternas räkning ställa till med största möjliga problem för Ryssland. Att det är Ryssland som är angripare i Ukraina har blivit till ett omkväde i väst, lika absurt som propagandistiskt. I själva verket var Kreml från början anmärkningsvärt återhållsamt gentemot utbrytarna. När de vanliga propagandisterna yrade om att Ryssland tänkte erövra hela Ukraina så klagade separatisterna på uteblivet stöd från Kreml. De ukrainska angreppen har dock tvingat Ryssland att öka hjälpen till utbrytarna (inklusive leveranser av förnödenheter till drabbade områden).

Utbrytarnas mål är uppenbarligen självstyre för områdena kring Donetsk och Luhansk. Ju längre det målet motarbetas med våld, desto mer kommer kravet antagligen att handla om självständighet.

Rysslands primära mål i Ukraina är inte svårt att begripa och har varit känt i 25 år: att hålla grannlandet utanför militära unioner med västmakterna. Det är helt enkelt motsvarande mål som USA skulle haft om (otänkbara tanke) Ryssland eller Kina skulle försöka ingå en militärallians med ett grannland till supermakten. (Föreställer man sig bara USA i Rysslands nuvarande situation så vet vi att Kiev skulle ha varit bombat sönder och samman vid det här laget.)

Motiven för annekteringen av Krim var fullkomligt uppenbara. Landets enda isfria flottbas riskerade att hamna under NATO:s herravälde, alltså under en militärallians som genom alla sina handlingar förklarat Ryssland som sin huvudfiende. Igen kan man försöka tänka sig USA i samma situation. Krimfrågan har dessutom en enkel lösning som genom prejudikat är fullt godkänd av väst: att under internationell övervakning anordna samma slag av folkomröstning som i Skottland och låta utslaget bli avgörande.

Vad DN har för mål med sin propagandistiska rapportering och åsiktsproduktion i frågan är mera obskyrt än Rysslands mål. Inte bara är urvalet av nyheter tendentiöst, utan rapporteringen dessutom bedrövligt vinklad. Barbariet som nazistförbanden utövar mot civila i Donetsk slätas över, västra Ukrainas starka band med nazismen retuscheras bort, tvåtusen nazister i fackeltåg för att hylla folkmördaren Stepan Banderas

hämta

födelsedag för obetydligt för att nämnas, sextusen högerextremister i demonstration i Kiev i december 2014 med flera skadade likaså, Yatsenjuks påstående hos Merkel att Sovjet anföll Tyskland under andra världskriget för oansenligt att påpeka (tänk Putin säga något lika barockt!), polska ministern som hävdar att Auschwitz befriades av Ukraina, samma sak, och så vidare in absurdum.

Är DN:s mål att hetsa fram ett rysshat, och vad skall det i så fall användas till? Är det för att jämna vägen till nästa världskrig? (I vilket fall lär inte Putin bli bättre av DN:s journalistik.)

Men DN måste nog se sig om över axeln; den tidigare eran av åsiktsmonopol för dominerande tidningar är över. Idag finns inte bara hela internetvärlden, utan också seriösa nyhetskanaler som tar upp sådant som västvärldens mediakonglomerat censurerar bort. För sådana ratade nyheter om Ukraina (ofta med bild- eller ljudbevis) finns idag RT, bland många andra informatörer. Som nyhetskanal på teve var RT 2013 först med att nå en miljard besökare på YouTube. Marknaden talar!

Att Rysslands mål i Ukraina är både elementärt och förståeligt behöver man bara gå till sådana hökar som Henry Kissinger och Zbigniew Brzeziński för att få veta. Båda menar att väst bör garantera att Ukraina aldrig blir medlem i NATO, och att Rysslands grundläggande krav på nationell säkerhet respekteras. Det vore att ta ett stort steg mot fred. Är det just därför DN inte ens vill förorda en väg som två ärkekonservativa (och många andra givetvis) förespråkar? Eller ens vill begripa att Ryssland har det berättigade målet att hålla Ukraina militärt alliansfritt!

DN vill se mera blod – Putin är mera taktisk

Dagens Nyheter svävar då och då ut i hurtig blodtörst. Som igår då en ledarartikel efterlyste ”Lite mer amerikansk hotfullhet, tack!”. Det totala politiska moras som USA skapat genom ett groteskt och komplett omoraliskt anfallskrig mot Irak har fått alla förväntade följder, nu senast framväxten av ISIS. Så det som USA:s våld har skapat bör nu, enligt DN, bekämpas med ännu mera våld. En mail till ledarskribenten:

al-Baghdadi [ISIS ledare] lär ha varit en relativt obemärkt man som fick bevittna USA:s horribla övergrepp och mördande i Falludja, en erfarenhet som gjorde honom till den han nu är. Om vi i vårt västliga självförhärligande och med våra olagliga, omoraliska och blodiga krig fortsätter att skapa tio terrorister för var och en vi dödar så skulle vårt behov av ”amerikansk hotfullhet” aldrig sina.

Nästan all den krigiska oro i världen vi lever med nu har sin yttersta grund i europeisk strävan efter världsherravälde, med rötter flera sekler tillbaka. Våra ättlingar i USA har numera övertagit den ledande rollen i den härskarambitionen. Vi har alltså skapat våra egna fiender och håller ständigt på med att stärka dem. Våld är framgångsrikt bara om man lyckas utrota eller helt kuva sin motståndare, och det kan väst inte hoppas på med dagens fiender. I alla andra fall är krig kontraproduktiva. Obama tvingas nu rota i västmakternas egen blodiga avföring.

Det finns ett självklart och överlägset alternativ till krig som DN av någon suspekt anledning sällan framhåller: massiva humanitära insatser som vinner folken, som i sin tur själva avväpnar terroristerna. Ryssland är nu på väg att ge västmakterna en lektion i taktik med sin stora humanitära konvoj till Donbass. Skall de 7 000 nynazistiska galningarna i den s.k. Ukrainska milisen öppna eld mot lastbilar med Röda Korsets emblem? Se och lär av skicklig taktik vill man säga till västvärldens alla hökar, inklusive DN:s. (Det kanske inte är en tillfällighet att Ryssland har haft historiens främsta schackspelare?)

Jag tillönskar dig ett liv i fred, och att våra barn aldrig skall behöva se ut som barnen på bilderna från Gaza!

Massdöden i Ryssland på 1990-talet: orsakad av kapitalismen och understödd av oss

En stor del av offren för nazistisk eller sovjetisk dödspolitik från 1933 till 1945 och ett drygt decennium framåt ”är idag helt glömda”, skrev Björn Wiman i sin krönika i gårdagens DN, apropå en ”fullkomligt enastående” bok av Timothy Snyder. Definitionen av ”glömd” är väl då inte alldeles konventionell eftersom DN och övriga svenska media regelbundet och rättmätigt har påmint om händelserna genom alla år, och särskilt nu när de tre miljoner ukrainska offren uppmärksammas närmast dagligen.

Totalt glömd och helt undertryckt är däremot en annan ”blodsåker”, mycket närmare i tiden, och en där vi har ett medansvar. I ytterligare en enastående bok inleder två amerikanska medicinhistoriker kapitlet om Ryssland med meningen: ”I början av 1990-talet försvann tio miljoner ryska män.” De flesta av dem visade sig vara unga män i arbetsför ålder. Och de ”försvann” på ett sätt som mycket påminde om de amerikanska indianernas försvinnande efter européernas ”politik” på kontinenten.

Stalins offer i Ukraina och Jeltsins (eller Jeffrey Sachs, eller Anders Åslunds) i Ryssland har många likheter, fast med de grundläggande orsakerna spegelvända. I Stalins fall tvångskollektivisering, i Jeltsins fall tvångsprivatisering, men i båda fallen med dödliga konsekvenser.

Stalins grymma politik mot de självägande bönderna är som sagt väl känd, men händelserna i Ryssland efter 1990 har vi effektivt skärmat av oss från. För den som vågar utsätta sig för risken att bli ideologiskt störd finns nu boken ”Åtstramning till döds” på svenska, skriven av David Stuckler och Sanjay Basu, båda meriterade akademiker.

Författarna visar övertygande att dödsfallen i Ryssland orsakades av en medveten, avsiktlig och målinriktad politik (i likhet med Stalins i Ukraina). Huvudansvarig var givetvis Jeltsin, men han var kraftigt uppbackad av främst en handfull USA-ekonomer, ”förstärkta” av bl.a. Anders Åslund från Sverige. Nyckelpersoner som Jeffrey Sachs har sedermera medgett felbedömningar (dock inte Åslund som tyckte att chockterapin varit alltför mild), men ingen kommer någonsin att ställas till svars för alla döda som deras brutaliteter orsakat.

När ett stort lands halva industrikapacitet likvideras bildlikt talat över en natt, samtidigt som det sociala skyddsnätet lika snabbt vittrar sönder, då skall det till en ekonom för att inte inse de horribla konsekvenser som med nödvändighet följer. Stuckler och Basu visar att dödstalen ökade i de länder där kapitalismen genomfördes med chockterapi, medan de var oförändrade i länder som Vitryssland, Slovenien och Tjeckien, där processen genomfördes gradvis och kontrollerat. I Polen minskade dödsfallen till och med.

En misstänkt som kan förutsättas vara fullt medveten om konsekvenserna av sitt handlande skall juridiskt bedömas som om han handlat med uppsåt. På den grunden borde de ekonomer som orsakat massdöden i Ryssland kunna dömas för brott. Men det kommer, som sagt, aldrig att ske.

Illdåden mot ryska folket under 1990-talet kan räknas till de värsta sociala katastroferna i människans historia. I en framtid kommer vi att dömas för att genom underlåtenhet ha stöttat skändligheterna, på samma sätt som utrotningen av indianerna i Amerika till sist fann sina skyldiga. Efter att i ett par hundra år ha förbisetts och till och med romantiserats, så hann skulden för indianernas utrotning till sist ikapp européerna. Sanningen är obeveklig, men kan ibland ta tid.

Förutom den fördumning vi drar på oss själva genom att förneka verkligheten i Ryssland på 90-talet, så blir vi ur stånd att förstå varför Vladimir Putin har haft majoritetens stöd i sitt land under så många år. Putin var mannen som stoppade folkmordet, tog tillbaka en del av landets rikedomar från samvetslösa oligarker och återinförde någon sorts elementär ordning i Rysslands ekonomi (även om det mesta är kvar att göra).

Men tydligen väljer vi hellre okunnigheten, demoniseringen av Ryssland och ett nytt kallt krig. Frågar vi oss någonsin vem vi tjänar med detta?