På Ryssland kan man pröva alla dumma påståenden

När Arsenij Jatsenjuk som regeringschef i Ukraina besökte Angela Merkel i Tyskland i januari 2015 gjorde han ett osannolikt uttalande som i stort sett förbigicks med tystnad i svenska medier. Han påstod att det var Sovjetunionen som hade anfallit Tyskland under andra världskriget, och han gjorde det uppenbarligen i den missriktade tron att han skulle vinna tyska sympatier. Men som exempel på vilka gränslösa dumheter som ostraffat kan sägas om Ryssland står det sig bra.

Låt vara att Ryssland ur geopolitiska och andra synpunkter kan vara en lämplig fiende, för regeringar, tidningar och andra som tydligen inte kan klara sig utan fiender, men varför måste fördumningen drivas så långt? Varför måste all intellektuell hederlighet skyfflas överbord så snart det handlar om Ryssland?

DN:s ledarsida släppte häromdagen fram en ryss (alltid bra med ett ryskt namn på sådana artiklar) som drev tesen att rysk aggression var grundorsaken till konflikterna med väst och till det kalla kriget. Författaren – Vladislav Inozemtsev – når inte upp till Jatsenjuks eminenta nivå, men han gör goda försök. Som till exempel:

”Det fientliga förhållandet mellan Ryssland och väst började mer än hundra år före kalla kriget. På 1820-talet var Ryssland inte bara den största segraren i Napoleonkrigen utan också den mest konservativa kraften i Europa.” Ryssarnas aggression här skall förstås som att man lyckades segra efter att ha blivit överfallna av den franska armén.

Det moderna kalla kriget började efter andra världskriget. Här närmar vi oss Jatsenjuks nivå: ”Åren efter kriget började Moskva destabilisera Grekland, och krävde att få kontrollen över Tripolitanien i Nordafrika – ett krav som ledarna i väst avvisade.” Grekisk och nordafrikansk historia i nyspråk.

I verklig historia hade de grekiska partisanerna egenhändigt kastat ut de nazistiska och fascistiska trupperna ur landet, och borde med sedvanlig logik ha fått någon politisk utdelning. Men den sortens frihetskämpar hade västmakterna ingen avsikt att tolerera utan stödde högerkrafterna i det inbördeskrig som följde. Stalins ”destabilisering” av Grekland bestod i att han respekterade sin överenskommelse med Churchill och drog tillbaka allt stöd till de kommunistiska partisanerna (minst 60 000 människor dödades och högern segrade).

Tripolitanien var en del av det Libyen som hade varit ockuperat av Italien, och som därför var ett ”krigsbyte”. Som sådant skulle landet delas mellan segrarmakterna Sovjet, England och Frankrike. Att den nation som burit den överlägset tyngsta början i världskriget begär att få vara med i det resonemanget är en märklig form av ”aggression” (förhandlingarna slutade med att Libyen istället beviljades självständighet).

”Dagens kalla krig har mycket gemensamt med de två tidigare konfrontationerna. Exempelvis förkastar Ryssland – liksom på 1820-talet och i slutet av 1940-talet – aggressivt de västerländska värderingarna och bedriver opposition mot USA. Det är ju väldigt oförsynt, men frågan är vilka ”västerländska värderingar” som författaren syftar på. Det måste i så fall vara värderingar som sorterar bort alla de ständigt pågående, illegala och omoraliska krig som väst har bedrivit i mer än ett halvt sekel, i vilka de självklara föredömena dödat miljoner och åter miljoner oskyldiga människor, utan åtskillnad för kvinnor och barn.

”Och trots att ingen hotar att angripa Ryssland underblåser man återigen antivästerländska känslor för att avleda uppmärksamheten från inhemska ekonomiska utmaningar och stärka stödet för landets ledare. Ja, vi har naturligtvis missuppfattat detta att militärpakten NATO redan på 1990-talet började avancera allt närmare Ryssland gränser. Och vi har inte behövt besväras överhövan med information om att USA (redan före Ukrainakrisen) sagt upp ABM-avtalet med Ryssland och installerat ABM-missiler (ett förstaslagsvapen) i Europa, riktade mot Ryssland. För vi i väst har ju aldrig haft några onda avsikter, det ligger i själva definitionen av vilka vi är.

”I dag reagerar väst på Rysslands annektering av Krim och ockupationen av Donbassområdet i östra Ukraina.” En stor fråga, så vi får ta en genväg till John Mearsheimers grundliga dissekering i den berömda artikeln i Foreign Affairs (Why the Ukraine crisis is the West’s fault).

”…hela Rysslands historia när det gäller dess förhållande till väst” har enligt denne Inozemtsev präglats av rysk aggression. Vi har hört om Napoleonkriget där Ryssland visade aggressivitet genom att försvara sig mot ett överfall. Karl XII kan vi hoppa över, eftersom han var så obetydlig, men första världskriget, västmakternas anfall under inbördeskriget på 20-talet och så de bestialiska massakrerna under andra världskriget: vad som är genomgående och helt dominerande i den moderna historien är västmakters överfall på Ryssland.

Inozemtsev står för de flesta aktuella moderniteterna i sin artikel: desinformation, fake news och Orwellskt nyspråk.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *