månadsarkiv: april 2017

Kunskapsförakt – otillständigt (Trumps) eller omhuldat (postmodernismens)

March for science har skapat intresse runt om i media. Man kan föreställa sig att Trumps vetenskapsförakt ligger bakom både marscherna som sådana och mediaintresset. DN:s kulturchef Björn Wiman skrev häromdagen en krönika med budskapet att kunskapen måste värnas mot ignoranter och deras förakt för vetenskap. Det är ett välkommet nyvaknande efter decennier av kunskapsförnekande postmodernism, där kulturintressen och media haft mer än ett finger med i spelet. Ett mailsvar till Wiman:

Kampen för kunskap och sanning har pågått under människans hela intellektuella historia, länge mot övermäktigt motstånd i form av dogmatiska och förtryckande kyrkor och andra överheter. Under senare decennier har själva förekomsten av sanningar förnekats av ”populister” inom den akademiska världen. Jag tänker givetvis på postmodernisterna (eller något annat på ”post” som de kan välja att kalla sig). Om den nyvakna entusiasmen för verklig kunskap skulle få effekt också gentemot postmodernismen så har Trump i varje fall åstadkommit en god gärning.

Uppropet i din DN-krönika idag kunde varit riktat mot denna fördumningens lära, som står för ett medvetet och seriöst kunskapsförakt (till skillnad från Trumps demagogiskt taktiska). En återkommande föreställning inom post-filosofierna är att inga sanningar existerar utanför språket. Denna absurda grundsats ligger under mycket som postmodernister hittar på, som t.ex. Foucaults påstående att varje godtyckligt narrativ är lika sant som något annat (en sats som han för sent kom på är tillämpbar på sig själv).

För att göra saken totalt grotesk så kallar sig många av dessa sanningsförnekare (och kallas av andra) för ”vänster”, i sin beundran för Nietzsche och Heidegger!

Den perfida förvrängningen av verklighet och sunt förnuft kom att förgifta stora delar de ”mjuka” akademiska ämnena: litteratur, sociologi, psykologi, feminism och flera andra, varav kanske värst av allt: lärarutbildningen. Kulturvärlden, inklusive medierna, slöt i stort sett upp, eller förhöll sig i bästa fall passiva. Därför blev det ingen nämnvärd debatt och inget egentligt ifrågasättande. Företrädarna för den gedigna kunskapen – naturvetarna – deltog som vanligt inte i kulturvärldens grafomaniska utsvävningar.

Jag har stött på ett par remarkabla undantag, det första givetvis Georg Klein. Han redovisar sin uppgörelse med postmodernismen främst i Korpens blick (lämplig litteratur inom varje akademisk grundkurs). Ett annat exempel är Noam Chomsky som har levererat följande mördande replik (parafras): Av det enorma verbiage som postmodernister producerar så är det mesta obegripligt för mig. Det lilla jag förstår är antingen truismer eller fel. En annan som tagit sig an hydran är som vi vet Alan Sokal, som svarat för vad som borde varit dödsstöten för hela charlataneriet.

En blogg att rekommendera skrivs av Tanja Bergkvist, en doktor i matematik som dräpande avslöjar ”fördumningsindustrin”. Bland mycket annat berättar hon om den kvinnliga rektorn för Södertörns högskola, som på allvar menat att fysikutbildningen måste göras mindre faktabaserad, särskilt som kvinnliga studenter har svårt för den delen!

Parasiten i den akademiska kroppen är alltså svårutrotad, även om man kan ana några framsteg. Direkta yttringar i debatten verkar i varje fall ha tunnat ut något. Kanske är det som någon skrev att det inte har någon betydelse vad humanister sysslar med så därför behöver man inte bry sig. Men för den intellektuella hedern har det stor betydelse, så därför vore det ett drömscenario om också kulturredaktioner nu tog upp kampen mot allt kunskapsförakt, både mot den politiskt och den akademiskt populistiska.

Terrordåd eller desperat handling? Svaret är avgörande!

Erik Helmerson skriver en märklig, eller möjligen tankeväckande, ledare i dagens DN. Han bemöter en riksdagsledamot som på Facebook har kritiserat en påstådd nedvärdering av attentatet på Drottninggatan från ”terrordåd” till ”lastbilsdåd”. DN har minsann inte gjort något sådant och Helmerson har Googlat som bevis.

Den mycket viktigare frågan om vilken sorts dåd det faktiskt handlade om verkar vara högst sekundär. Ett mailsvar till Erik H:

Visst är ord är viktiga. Terrordåd eller lastbilsdåd ger två olika bilder av verkligheten. Men antagligen är bara en verklig.

Som läsare av DN.se har jag fått veta att den misstänkte gärningsmannen är muslim (som det finns många av i Sverige) och har ”uttryckt sig positivt om IS”. Men jag också läst att han är en vanlig jobbare med personliga problem och med en väntande utvisning som han tydligen uppfattar som ett personligt hot. Utan tydligare belägg än dessa så beskriver DN hans handling som ett terrordåd (ett ord vars konnotationer är uppenbara).

Muslimsk terrorism sägs ha kommit till Sverige, och medias totalsatsning blir därefter.

Du minns säkert det närmast identiska dådet i Gamla stan 2003 då en bilförare mejade ner folk, med två döda och nitton skadade som följd. Förövaren var en man i 50-årsåldern, eventuellt svensk och från början beskriven som mentalsjuk. Saken försvann tämligen snabbt från tidningssidorna.

Den gången blev det inga nationella upprop, inga blomsterhav och inga ändlösa uppföljningar i alla medier. Skillnaden är tydligen att vi denna gång skall antas ha att göra med muslimsk terrorism. Det blir ju då ytterligt betydelsefullt att det faktiskt handlar om ett medvetet terrordåd med politiska motiv, och inte om en desperat handling av en man som av olika skäl inte mår bra. Någon måste ju vid det här laget veta mer om hur det verkligen ligger till, och media borde ju göra allt för att få fram ett svar på den viktiga frågan.

Ju längre tiden går utan svar på problemet så stärks man i misstanken att media försöker lägga ett glömskans täcke över förhastade slutsatser. Och din ledare idag tjänar möjligen till att fördunkla saken ytterligare.