månadsarkiv: februari 2017

Propaganda är något Ryssland sysslar med, aldrig vi

Det ligger något förledande godtroget över Anna-Lena Lauréns skriverier om Ryssland och journalistik. Men kan en prisbelönt journalist vara så naivt obildad om sitt eget yrke? Så här skriver hon i en DN-artikel 17-01-28:

”När jag flyttade till Moskva år 2006 var de Kremlstyrda tv-kanalerna kända för sitt propagandistiska nyhetsarbete. Medier som sysslade med rent klassisk nyhetsjournalistik var i själva verket få. De flesta ryska journalister tvingades ta ställning – för eller emot den sittande makten.”

”Till skillnad från hos oss i väst” måste man tolka detta som. Bara vårt monumentala självförhärligande kan leda till sådant självberöm. Det krävs inget genialt tänkande för att se hur ”rent klassisk nyhetsjournalistik” här är det samma som att skriva vad den ekonomiska makten förväntar sig skall skrivas. Den som skriver annat riskerar knappast repressalier från staten, men förlorar sannolikt möjligheten att försörja sig som journalist.

Jag misstänker att man måste förtydliga detta, inte minst för alla som har fått en anständig akademisk utbildning. Att till exempel kunna ta ställning för eller emot det ena eller andra av politiska partier, som i alla väsentliga frågor är identiska, är ingen nämnvärd frihet, inte heller att skriva kritiskt och nedlåtande om aktörer i dessa partier. Sådant har ingen betydelse för de verkliga makthavarna utan tjänar bara som lämpliga distraktioner och skapar illusionen om journalistisk frihet.

De faktiska dissidenterna i väst är de verkligt bildade och intelligenta tänkare som klär av det västerländska samhällets dess förledande kamouflage anlagt för att dölja verkligheten, och som därmed är, om inte ett hot, så i varje fall en irritation för den reella makten. En av de mest framträdande av dessa autentiskt fria tänkare är Noam Chomsky, den mest citerade författaren i vår tid men helt censurerad av de medier som bedriver ”rent klassisk nyhetsjournalistik”. En liten episod i hans historia belyser vilka medel som kan komma till användning mot dissidenter i vår del av världen.

Chomsky och Edward Herman skrev tillsammans en bok 1972 och skulle ge ut den på ett litet förlag specialiserat på akademisk litteratur. I samma veva hade det lilla förlaget blivit uppköpt av bjässen Warner Communications. En hög chef på det stora bolaget hade sett Chomskys namn på en utgivningslista och begärde att få manuskriptet för granskning. Det gick som väntat. Warner beslöt att ingripa och man nöjde sig inte med att stoppa boken utan lade ner hela det lilla förlaget, vilket också drabbade alla dess övriga författare. Så kan våra makthavare agera med censur utan att väcka ens tillstymmelse till uppmärksamhet i media.

Hela den aktuella artikeln av Anna-Lena Laurén är en underbar illustration till vårt självförhärligande och vår hemmablindhet i väst. Här har vi en journalist stationerad i Ryssland, som var och varannan dag skickar hem hårt vinklade och politiskt enögda artiklar vars oförvanskade avsikt är att demonisera Ryssland och Vladimir Putin. Så skrev hon till exempel häromdagen en ”nyhetskrönika” där temat var att ryssarna är ett ljugande folk. Bland exemplen nämnde hon att man inte alltid får kvitton när man handlar, och att en man använde en nödlögn för att inte irritera sin fru! (Att förtala ett helt folk med hjälp av stereotyper anses idag djupt föraktligt. Men handlar det om ryssar och skrivs i Dagens Nyheter så är det helt i sin ordning.)

Tänker vi oss en motsvarighet till Laurén, en rysk korrespondent i Sverige, som publiceras med en obruten ström av förtal mot sitt värdland i Moskvas största tidning, så vet alla vad vi skulle tycka och göra. Han skulle ses som Putins agent och det han skrev skulle klassas som desinformation och propaganda. Ingen skulle vilja ses i hans sällskap.

Men Laurén anser sig betydelsefull nog att i tryck beklaga sig över att ryska medier angriper hennes åsikter och att hon inte tillåts tala med RT:s chef. Är månne nutida västerländsk självrättfärdighet den största i världshistorien?

Västliga mediers självgoda attityd i fråga om Ryssland grundas på föreställningen att man står för den odiskutabla sanningen. Ryssland har anfallit Ukraina och har annekterat Krim med militärt våld (i och för sig ett originellt våld där inte ett enda skott avlossades). Ryssland är därför den aggressiva parten och har alla skyldigheter på sin sida.

Nu är detta inte sant ens i alla detaljer. Så var det lokalbefolkningen som gjorde uppror i Donbass efter en västinspirerad och våldsam statskupp i Kiev. Upproret i Donbass kom olägligt för de ryska ledarna som gjorde klart att Ryssland inte skulle ingripa med reguljär trupp. En lokal upprorsledare reagerade på detta genom att kalla Ryssland för fiende.

Men framför allt när det gäller hela bakgrunden till utvecklingen så framstår västliga mediers och politikers ståndpunkter som synnerligen propagandistiska. Av all viktig kritik som ställer den västliga föreställningen på huvudet räcker det att nämna den respekterade statsvetarprofessorn John Mearsheimer som i den ytterst ansedda tidskriften Foreigh Affairs med goda argument hävdar att hela Ukrainaaffären har orsakats av väst. Och han är långtifrån ensam om att se på frågan med ogrumlad blick.

Grunden för vår självrättfärdighet är med andra ord högst vacklande.