Fidel Castro, Kuba och journalistiskt hyckleri

Att inte tala illa om nyligen avlidna personer är en social norm som inte gäller Dagens Nyheter när den avlidne är en ”unperson”. I sin ”nekrolog” över Fidel Castro (29/11) faller Erik Helmerson in i DN:s tradition av outtröttlig Kuba- och Castrokritik. Han kompletterar med förlöjligande av sörjande medmänniskor (exempelvis Jeremy Corbyn, som ”höll på att gå sönder av kärlek till Fidel…”).

Helmerson sammanfattar sina skäl till fördömandet av Castroregimen med att den ”präglats av avrättningar, fängslande av oppositionella, trakasserier av journalister, slumpmässiga gripanden, förföljelse av homosexuella, troende och fackföreningar”. Av rent logiska orsaker måste detta vara lögn. Jag återkommer till det.

Först ett annat citat ur ledaren: ”…få skulle sakna den gamle diktatorn Batista och förneka att det var en välgärning av Castro att välta honom. Undrar bara vilka naturkrafter som förhindrade El Comandante att därefter låta öborna själva avgöra sitt öde.” För att avslöja den ”naturkraften” krävs en snabbtitt på Kubas historia.

Från att ha varit en spansk koloni blev Kuba, efter militärt ingripande av USA, formellt självständigt 1902. I enlighet med Monroedoktrinen blev landet de facto en lydstat till USA. Från 1920-talet utvecklades Kuba framför allt till en semesterö styrd av USA-maffian och präglad av bordeller, spelhålor och knarkarkvartar. (Taubes ”Flickan i Havanna” är sannerligen tagen ur verkligheten.)

Diktatorn Batista tog 1952 makten genom en statskupp och utvecklade ett terrorvälde under vars beskydd maffians sysselsättningar blomstrade. I slutet av 50-talet hade Havanna 270 bordeller. Näringslivet i övrigt gav god utdelning till sina ägare, som huvudsakligen återfanns i USA, men den vanlige kubanen levde ett mycket kärvt liv, som sina jämlikar i övriga Latinamerika.

John F. Kennedy värderade Batistas år vid makten i ett tal 1960: “Fulgencio Batista murdered 20,000 Cubans in seven years … and he turned Democratic Cuba into a complete police state—destroying every individual liberty.” Det betydde naturligtvis inte att Kennedy välkomnade revolutionen, motsatsen skulle i allra högsta grad visa sig.

Efter det misslyckade invasionsförsöket vid Grisbukten 1961, och den svåra prestigeförlust det innebar, gav Kennedy en drakonisk order till sin administration: “Give terrors of the earth to Cuba!” (citerat av Arthur Schlesinger, som var närvarande). Uppdraget gavs till Robert Kennedy och terrorkampanjen döptes till Operation Mongoose. JFK:s order skulle komma att uppfyllas till grym fulländning och Kuba har blivit utsatt för fler terrorattentat än något annat land i världen.

Det fanns gott om CIA-agenter på Kuba som omedelbart började arbeta. Jordbruksanläggningar och industrier bombades, bl.a. ett oljeraffinaderi där 500 personer dödades (ett femtedels 9/11, men våra medier rapporterade inte om terrordåd utförda av CIA). Kubanska ambassader runt om i världen utsattes för bombattentat.

1973 bombades ett kubanskt passagerarplan varvid samtliga 73 passagerare dödades, inklusive hela det kubanska fäktningslandslaget. Dådet kunde knytas till bl.a. CIA-agenterna Orlando Bosch och Luis Posada Carriles, skyldiga också till andra attentat på Kuba. Båda kunde ta sig till USA och leva skyddade och försörjda där (ännu när George W Bush 2001 levererade den högtidliga krigsorsaken före anfallet på Afghanistan: ”Länder som härbärgerar terrorister är lika skyldiga som terroristerna själva”.)

Kuba drabbades av ett utbrott av denguefeber, ett virus som inte existerar på kontinenten och som med största sannolikhet var inplanterat av CIA. Detsamma gällde en afrikansk svininfluensa som tvingade landet att slakta alla grisar på ön (vi som är lite äldre minns att Fidel Castro under en period var märkligt intresserad av grisuppfödning, men vi fick aldrig veta varför).

En lite udda specialitet som CIA sysslade med handlade om fartygsleveranserna med socker till Sovjet, som var Kubas livlina: man impregnerade lasterna med kemikalier som gjorde sockret oätligt. Men CIA hade inte bara enorma resurser, utan också en del pundhuvuden bland agenterna, något som vid ett tillfälle gjorde Kennedy rasande.

Det hände när ett sovjetiskt fartyg fick maskinhaveri och tvingades gå in till Puerto Rico för reparation. Med fartyget serverat på bricka kunde CIA inte motstå frestelsen att förstöra lasten. Men man förbisåg att Puerto Rico räknas som USA:s territorium, och det gav Sovjet tillfälle att avge en officiell protest, vilket förstås tärde på Kennedys prestige.

Som ”belöning” för att Kuba utstått alla USA:s terrorattentat sattes landet upp på USA:s terroristlista 1982, f.ö. samma år som Saddam Hussein togs bort från listan eftersom han skulle användas för att gynna USA:s intressen i Mellanöstern. (Som tack för den belöningen genomförde Saddam några år senare, under västligt beskydd, sin gasning av kurder i Irak.)

Terrorattentaten mot Kuba är kända tack vare att USA har världens säkert förnämsta yttrandefrihet. Gamla CIA-agenter och andra kan vittna om vad de varit med om utan att riskera straff. Ändå är det få som känner till vad som hänt, och det beror på en annan sida av samma yttrandefrihet: censurfriheten. De stora, etablerade medierna har makt att med censur radera bort alltför obekväm information ur allmänhetens medvetande, och därmed ur historien. Säkerligen är det få i vår del av världen som känner till omfattningen av terrorattentaten mot Kuba.

En terroraktivitet som inte kunde döljas var attentatsförsöken mot Fidel Castro, 638 till antalet enligt en brittisk dokumentär. Castro kunde under perioder inte bo två nätter på samma ställe utan fick övernatta oannonserat hos betrodda landsmän. Med åren blev det till sist omöjligt att döda honom, eftersom det hade drabbat USA med politiska kostnader genom alltför stor upprördhet hemma och över hela världen. Men andra försök fortsatte, som att impregnera hans cigarrer med tallium för att få hår och skägg att falla av.

I efterhand kan man förundra sig över västmedias sätt att beskriva USA:s alla försök att mörda ett främmande lands statsöverhuvud som närmast festliga anekdoter, inte som internationella brott.

Om någon idag pekar på USA:s totala blockad som en av orsakerna till Kubas ekonomiska problem, så viftas det mestadels bort i västmedia som en tröttsam undanflykt som man hört alltför många gånger. Men blockaden är kvar och lägger fortfarande samma kvävande hand över Kuba, ännu mer effektivt skadlig sedan Sovjetunionens stöd försvann. Obamas begränsade lättnader är mest symboliska; över blockaden som helhet är det kongressen som styr, och där råder större kubafientlighet.

USA har fortfarande ett helt departement med över tvåtusen anställda som bevakar alla flyg- och fartygsrörelser som kan beröra Kuba. Om ett fartyg t.ex. har en last av stål så håller man reda på om stålet innehåller kubanskt nickel, för att i sådana fall svartlista fartyget från alla USA:s hamnar.

Blockaden är långt ifrån trivial för Kubas livsvillkor. I själva verket måste det vara ett mysterium att landet överhuvudtaget har överlevt under så många år avskurna från omvärlden. När västmakterna utsatte Irak för handelsembargo under 90-talet så ledde det till att en halv miljon barn dog. Och då var blockaden inte lika total som den mot Kuba (det fanns ett Oil for Food Program i Irak).

FN:s generalförsamling röstar varje år i det närmaste enhälligt om att blockaden mot Kuba bör upphöra. Under ett par decennier har det bara varit USA och Israel som regelmässigt röstat emot. I år lade också USA ned sin röst, men det var bara presidentämbetets beslut, något kongressen inte lär instämma i. Att även USA:s allierade röstar mot blockaden beror på att den bryter mot WTO:s stadgar, som det ligger i allas egenintresse att följa (bortsett från USA, som inte behöver följa några stadgar).

För att tas till nåder måste det förföljda Kuba kapitulera och underkasta sig västs självrättfärdiga politiska normer. Och då är det dags att gå tillbaka till Helmersons lista över skälen att fördöma Kuba. Den första punkten gällde avrättningar.

Som vi har sett så lät Batista mörda 20 000 personer av politiska skäl; mordoffren arbetade alltså för att skapa rättfärdiga levnadsvillkor. Till detta hade dåtidens svenska tidningar inte mycket att invända, och definitivt inga upprörda känsloutbrott. Att döda ”kommunister” var vid den här tiden moraliskt indifferent, ungefär likvärdigt med att utrota ohyra.

Om Castroregimens avrättningar skriver Wikipedia: According to Amnesty International, death sentences from 1959–87 numbered 237 of which all but 21 were actually carried out. Other estimates for the total number of political executions range from 4,000 to 33,000.” Alltså allt från 216 till 33 000 avrättade! (Den senare siffran kommer givetvis från de fanatiska exilkubanerna i USA.) En mera politiskt fabricerad statistik är svår att tänka sig, men det kan ju vara välbetänkt att lägga tyngdpunkten av sitt förtroende åt Amnestys håll.

De som avrättades av Castroregimen var torterare och mördare från Batistas dödsskvadroner, och andra tungt belastade kollaboratörer. Rättegångarna var summariska och dödsstraffen exekverades omedelbart. Men en del observatörer har konstaterat att bristerna i procedurer var utan betydelse. Hade inte myndigheterna agerat snabbt så hade folket ändå lynchat sina gamla plågoandar på egen hand.

Fängslandet av oppositionella var Helmersons andra punkt. Det lär vara omkring 150 personer som sitter fängslade idag på den (av väst definierade) grunden. Det har tidigare varit fråga om flera hundra. Men hur har det sett ut i de latinamerikanska länder som vi kallat demokratier? Där har man inte ödslat samma kostnader på fängelser utan rationaliserat hanteringen av oppositionella med hjälp av nackskott, alternativt nedhackande till bitar med machete.

Att vara oppositionell har varit en vanlig dödsorsak i övriga Latinamerika, och har krävt hundratusentals offer. Och det har pågått utan någon större upprördhet i våra medier. Helmersons övriga punkter är närmast patetiska i jämförelse med vad som förkommer i andra diktaturer (diktaturer av ”rätt sort”) som vi behandlar med stort överseende.

Slutsatsen måste bli att Helmerson omöjligt kan vara ärlig om sina skäl att totalt och konsekvent fördöma Kuba. Då skulle han inte kunna vara så överseende med regimer som är mycket värre i alla dessa avseenden. Såvida han inte vore en hycklare i bibelns mening.

Det är förvisso så att rätt att mycket av (det vi kallar) mänskliga rättigheter inte respekteras på Kuba, och det finns ingen demokrati i vår mening. Men en rättighet som finns på Kuba och saknas i vår kapitalistiska värld är rätten till ett människovärde som inte är begränsat till vad individen är värd på en penningstyrd marknad. Det innebär rätt till utbildning, sjukvård och social trygghet även för fattiga människor. Detta är vad vi avskyr, och därav hatet mot Kuba och Castro.

När vi som Helmerson kräver demokrati på Kuba så är det ett exempel på det hyckleri som vår politiska värld är skapad av. Hur såg ”demokrati” ut i Latinamerika 1959 och flera decennier framåt? Ungefär så här: den lokala eliten lotsade fram ett par presidentkandidater ur de egna leden. Propagandaapparaten såg sedan till att den mest USA-vänlige vann valet. När utgången var oviss så fanns andra fingervisningar att tillgå, som att ankra upp enheter ur USA:s flotta utanför det aktuella landets huvudstad.

Men demokrati kan vara att vågspel, eftersom man måste hålla sig till vissa grundläggande spelregler, och det gick inte att hindra att en folkets kandidat med ett medmänskligt program faktiskt valdes vid enstaka tillfällen. Rutinen som då följdes var att USA skickade en economic hitman (googla John Perkins) för att försöka muta presidenten till en förnuftigare politik. Om det inte fungerade så blev nästa steg att störta honom, vid behov med hjälp av den inhemska militären (och med mord).

När rensningen var genomförd tillsattes diktaturer (inte sällan militära och nynazistiska) som aldrig mötte den upprördhet i våra medier som Kuba har gjort. Ett undantag var kuppen i Chile som inträffade under en kort period av upplysning i världen, och för Sveriges del när Olof Palme var politisk ledare. Då visade media tillfälligtvis ett mått av medkännande engagemang för ett folks verkliga behov.

(På senare tid har det skett en sammetsrevolution över större delen av kontinenten. Verkligt folkvalda har kommit till makten, USA:s inflytande har minskats och militärbaser sparkats ut. För första gången på 500 år har kontinenten fått uppleva frigörelse från kolonial dominans. Kubas djärva opposition mot USA har rimligen varit ett föredöme, senare förstärkt av Hugo Chávez ledarskap. Men den utvecklingen har inte fått någon större uppmärksamhet i våra media, kanske helt förväntat?)

Det är inte svårt att förstå varför Kuba inte kan införa den gamla latinamerikanska varianten av ”demokrati”. Med sin överlägsna propagandaapparat och sin ekonomiska makt skulle USA bli ett dödligt hot mot den solidariska och egalitära politik kubanerna har gjort till sin. Skammen ligger hos oss som inte kan tillåta självständiga länder att tillämpa en medmänsklighetens politik utan tvingar dem att försvara sig med ett auktoritärt styre. Vi har inbillats att tro att alla människor vill leva i själlös konsumism, skapad av den ekonomiska makten i dess giriga egenintresse, men vi har så fundamentalt fel!

Helmersons verkliga skäl att fördöma Kuba är uppenbara: regimer som strävar efter att främja den stora massan av människor på bekostnad av den ekonomiska eliten, regimer som strävar att ge alla likvärdig utbildning, likvärdig sjukvård och en dräglig tillvaro, och som överhuvudtaget har jämlikhet och solidaritet som övergripande mål, skall fördömas.

Diktaturer som följer våra direktiv är däremot skyddade från allvarligare kritik, oavsett hur grymma, förtryckande och mordiska de är.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *