månadsarkiv: november 2016

Rysk propaganda fördöms med västpropaganda

Anna-Lena Lodenius publicerades i DN 10/11 med en djupt propagandistisk text där hon fördömde ”det ryska propagandakriget mot väst”. Hon visar med det att den moraliska universalismen inte står högt i kurs i våra anständiga medier, och dessutom att demoniseringen av Ryssland är tillbaka på det första kalla krigets nivå.

Vad hon förbiser är att mediesituationen är en helt annan än då. På kommunisttiden fanns inga alternativa beskrivningar för väst att tillgå, nu finns Internet. Och då visar det sig att RT har en stor publik i världen, bl.a. som den överlägset mest besökta TV-sändande nyhetskanalen på YouTube. Denna stora efterfrågan på alternativ har skapat panik hos mainstream-media och politiker i väst.

Lodenius skriver en hel del om RT, uppenbarligen utan att ens ha besökt dess hemsida (hon skriver två gånger om ”Cross Talking”, ett diskussionsprogram som på RT:s förstasida presenteras i fetstil med sitt rätta namn CrossTalk). Vad man helt objektivt kan säga är att en så propagandistiskt laddad artikel som denna av Lodenius ytterst sällan förekommer hos RT. Hon sprider myter, rykten och rena lögner utan allvarliga försök till verifieringar.

Så påstår hon t.ex. att vittnesmål från RT:s medarbetare ”bekräftar bilden av stenhård politisk styrning”. Det är ett mycket intressant påstående att personligheter med sådan integritet som Ed Schultz och Larry King skulle stå ut med stenhård politisk styrning (från Moskva?). Eller f.ö. resten av RT:s staber som i de engelskspråkiga sändningarna huvudsakligen tycks bestå av amerikanska och europeiska medborgare. Man får leta rätt länge för att hitta någon ryss bland reportrarna (inte ens Sophie Shevardnadze platsar som ryss, född i Georgien, bosatt i Paris från 10-årsåldern och därefter i USA).

Förutom reportrarna är många av personerna som förekommer i program och intervjuer ofta intressanta intellektuella från väst, vars obekväma synpunkter inte tillåts i våra ”fria medier”. I den mån de tillfrågas om ”styrningen” så säger alla (som jag hittills hört) att de inte fått någon enda instruktion om vad som får eller inte får sägas. Detta alltså till skillnad från i västliga mainstream-medier där deras åsikter ofta är mer eller mindre censurerade.

Lodenius demagogi saknar behärskning. Så skriver hon t.ex. att RT:s brittiska kanal ”har fällts flera gånger för partiskhet i skildringen av konflikter i Syrien och Libyen”. Men hon nämner inte med ett ord att dessa ”fällningar” har gjorts av ett självutnämnt ”organ” som tagit till sin uppgift att bekämpa ”rysk propaganda”.

Hon prövar också det demagogiska tricket att demonisera Putin genom att peka på alla kontroversiella typer som gillar honom. Hon ger då bara intryck av att det inte skulle finnas tillräckligt mycket att kritisera i Putins verkliga agerande. (En analogi: G W Bush är inte djupt föraktlig främst därför att han var lierad med allsköns diktatorer i världen, utan därför att han är detta millenniums värsta krigsförbrytare).

En hittills framgångsrik strategi för politisk och ideologisk styrning i västliga ”fria medier” har varit att tysta ner oönskade åsikter och deras bärare. Med utmaningen från ”det ryska informationskriget” byter man nu inriktning och tar en öppen konflikt. Sannolikt är detta kontraproduktivt. Tänkande människor stimuleras att själva ta reda på vad som är sant och falskt, bra eller dåligt.

Tänkande människor har också förmåga att hålla två olika tankar i huvudet på en gång. Att välkomna den kompletterande beskrivning av händelser i världen som just nu kommer från ryska medier, är på inget vis detsamma som att hylla Rysslands och Putins politik.

Ett av de allvarligare exemplen ur Putins syndaregister är kriget i Tjetjenien, som västvärlden från början och hela vägen har behandlat med försiktighet beroende på att USA:s ledare själva just hade inlett det storskaliga dödandet av muslimer i Afghanistan vid samma tid (Kina och Israel var andra länder som passade på att klämma åt sina muslimska minoriteter i den medieskugga USA tillhandahöll).

Den text Anna-Lena Lodenius levererar är en osjälvständig variant på alla andra liknande som vevas i etablerade media i hela västvärlden dagligen. Det är kanske så att nedtystandets strategi inte ansågs fungera längre, nu när ryska medier fått så stort genomslag, men dessa grova karikatyrer på analys har ingen framtid.

Av denna demagogi kommer medvetna människor bara att hjälpas allt längre i en upplyst och progressiv riktning medan de mera omedvetna kommer att lockas ut i den högerextrema öknen (typ: Sanders kontra Trump). Den välkammade och etablerade gruppen av intellektuella och journalister – de orgelpipor som makten blåser i (för att låna Jan Myrdals talande metafor) – kommer att möta en allt magrare framtid. Det är bara att hoppas att de inte dessförinnan har lyckats hetsa fram det sista kriget, det i vilket hela mänskligheten kommer att begravas i radioaktiv aska.