När Lena Andersson säger: ”det är mitt!”

Lena Anderssons besynnerliga DN-krönika från i våras har legat som en gåta på skrivbordets hörn, förgäves väntande på en lösning. Var detta något som personen LA verkligen menade? Språket var förvisso hennes, sofistikerat som vanligt, men det substantiva innehållet (i princip: skatt som stöld och staten som hälare) kunde ha kommit från en omedveten mellanstadieelev som sovit sig igenom SO-timmarna.

Efter ett par dagar skrev Roland Paulsen en replik i DN där han ironiskt låtsades förklara att LA:s artikel var ironiskt menad. Det var ett effektivt stilgrepp, och det enda vettiga i ett pinsamt läge. Lena Andersson har återkommit i parallella frågeställningar, men inte skapat någon klarhet om bakgrunden till sina ofattbara förställningar i den första krönikan.

Oavsett LA:s motiv kan man begrunda det hon påstår sig mena när hon likt ett barn talar om sin egendom. En första reflektion är att texten uttrycker en naturrättslig syn på frågan om ägandet. Man kunde tycka att det är en ytterligt föråldrad uppfattning. Föreställningen att vissa rättigheter är för alltid givna (en tro som knappast propagerades av en tillfällighet) härrör från en tid när Gud ansågs ha skapat allt i världen. För dem som ägde det mesta i samhället, inklusive makten att diktera ideologin, var det en effektiv och lönsam tro att Gud också hade givit dem en oförytterlig rätt till sin egendom, en rätt som inte kunde inskränkas av t.ex. demokratiska beslut.

Vi har sett konservatismen gå i barndom på många sätt sedan 1980-talet. Nyliberalismen grep tillbaka på den gamla förkastade och föraktade Manchesterliberalismen; det vara bara namnet som var nytt. Men det var inte svårt att se vilka mäktiga intressen som låg bakom renässansen för den retroideologin. Motiven för att återuppväcka den stendöda naturrätten i egendomsfrågor är lika uppenbara.

Roland Paulsen möter LA:s boll med en klackspark när han påpekar att en procent av jordens befolkning äger lika mycket som resterande 99 procent. Man kan lägga till faktumet att 70 individer äger mer än vad halva jordens befolkning gör. En naturrätt värd namnet skulle inte kunna leda till ett så barockt förhållande. ”Egendom” är alltså en social konstruktion och närmast en synonym för makten att förskaffa sig det vi kallar egendom. Den som tillägnat sig mycket sådan makt ”äger” mycket, alla andra betydligt mindre.

På ett naivt och intuitivt plan kan vi uppfatta äganderätten som naturlig. Min tandborste är min (och ingen annan gör anspråk på den). Men vi vet, om vi reflekterar, att all egendom är villkorad. Om mitt hus ligger på en tomt som behövs för viktigare gemensamma behov så kan det exproprieras. Om jag äger en hyresfastighet så har mina hyresgäster en besittningsrätt som inskränker på hur jag kan förfoga min egendom, om jag äger en strand eller en skog så kan jag inte alltid hindra andra att vistas där, och så vidare.

En avgörande begränsning som gemenskapen via demokratiska procedurer ställer på egendomsägare är skatten. Den är en av det civiliserade samhällets kvarvarande värn för att dämpa effekterna av den rövarkapitalism som blir resultatet i ociviliserade system. Andra medel i det syftet är lagstadgade regleringar och medföljande tillsyn utan vilka barbariet skulle hota runt hörnet. (Därmed inte sagt att all skatt går till vällovliga ändamål; den verkliga makten ser naturligtvis till att en hel del slussas till dem själva, och därmed motverkar den civilisatoriska effekten.)

Lena Anderssons föreställning (om man skall ta henne på allvar) är givetvis ytterligt naiv, och har fler implikationer som det kan vara anledning att komma tillbaka till.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *