månadsarkiv: juli 2016

Egendom och relativitet… och Lena Andersson, igen

I en DN-kolumn 23/6 i år (som följde på den beramade artikeln av samma författare 15/4) skriver Lena Andersson: ”Idén att människan är herre över sig själv men inte över andra är demokratins väsen”. De vackra orden låter bra för örat, men om demokratin har någon verklig kärna så är det tvärtom att människor gemensamt fattar beslut som blir bindande för alla. Någon annan väg till folkstyre finns inte; anarki utan gemensamt antagna regler leder utan omvägar till barbari (och rövarkapitalism).

Självägandet är det centrala elementet i självbestämmandet, enlig LA. Därför är det orättfärdigt att staten tar sig rätt att lägga beslag på den enskildes egendomar genom att ta ut skatt. Det är ett sätt att göda den sjuka som grasserar i samhället under mottot: ”någon annan betalar”. LA tycks inte ens acceptera idén bakom försäkringsverksamhet, den att man gemensamt fonderar premier för att kunna ersätta någon i kollektivet som olyckligtvis drabbas av en skada. Också detta tycks LA se som att ”någon annan betalar”.

Efter alla krönikor i DN av Lena Anderssons penna har man vant sig vid texter som inte sällan bjudit pÃ¥ visst filosofiskt djup. Men här trillar det plötsligt fram de mest ytliga, populistiska och – faktiskt – naiva idéer, som hon inte heller tvekar att offentliggöra (om det nu inte handlar om ironi, som Roland Paulsen ironiskt föreslog).

En Lena Andersson i god form skulle åtminstone ha ställt frågan: ”vad är egendom?”. Det gamla socialistiska svaret ”egendom är stöld” skulle förvisso ha varit en fruktbar utgångspunkt, men man kan säkert enas om att rättmätig egendom åtminstone skall vara rättfärdigt förvärvad. Men är egendom som sådan alltid rättfärdigt förvärvad?

En enda titt på världen, där en procent av människorna äger lika mycket som alla andra individer tillsammans, räcker för att förkasta legitimiteten hos egendomsbegreppet. En jämförelse kan göras med feodalherrar som definierade inte bara sitt land utan också sina undersåtar som sin egendom. Mekanismerna som legitimerar sådana absurditeter skapas och upprätthålls av de exklusiva ägarna själva, som genom sin ekonomiska makt också utövar den politiska makten.

De allra flesta får sin egendom via lön för arbete, och den ”rätta” nivån för varje lön uppnås genom de fria marknadskrafternas spel på en fungerande arbetsmarknad, är tanken. Genom denna objektiva mekanism får alla en lön som inte kan vara annat är rättvis och odiskutabel, given som den är av något ekonomerna gärna vill se som en naturlag. Det är bara det att den vackra teorin har gigantiska brister.

Våra fyra storbanker erbjuder ett givande åskådningsexempel. Till sina sammanlagt 74 tusen anställda betalar man totalt en lönesumma på ca. 100 miljarder kronor (2015). Den gemensamma vinsten på 80 miljarder kronor (2014) gör bankerna till börsens mest lönsamma bransch. Sedan har man inte tillräckligt med idéer om hur företagen kan utvecklas, utan ”tvingas” dela ut ungefär tre fjärdedelar av vinsten rakt av till aktieägarna.

Hur legitimeras då att de bankanställda skall arbeta ihop mer än hälften av sina löner en gång till, att skänkas som arbetsfria inkomster till dem som råkar äga aktier i bankerna? I själva verket har den förhärskande ekonomiska skolan stora problem med den saken. Den skolan ser det som legitimt att produktionsfaktorerna – kapital och arbete – ersätts i relation till sina produktiva bidrag – med ränta respektive lön. Men i en ekonomi i jämvikt råder fullkomlig konkurrens, som innebär att alla illegitima ersättningar som kan uppkomma av initiala monopolsituationer eller andra tillfälliga övertag på marknaden, på sikt skall försvinna genom konkurrens.

Alltså blir permanent vinst, som är den reellt existerande kapitalismens grundbult, något som teoretikerna får vrida sig som maskar för att hitta acceptabla berättiganden till. Risktagandet brukar föras fram som ett motiv för vinst. Men kapitalrisken tas av den som lånar ut pengar, och för det får borgenären ersättning i form av ränta. Företagaren som bedriver sin verksamhet i form av aktiebolag löper ingen risk att personligen förlora pengar. Så riskargumentet är svagt, och det har därför försökts alla möjliga andra alternativ.

Som vi såg hade Lena Andersson väldiga problem med att staten stal hennes pengar, men hon tycks inte ha reflekterat över vad företagen obefogat hämtar hur hennes plånbok. Enbart den del av börsbolagens vinster som delades ut till aktieägarna (2015) motsvarar i genomsnitt 45 tusen kronor för varje svenskt hushåll. Ser man till de totala vinsterna och lägger till alla bolag utanför börsen så hamnar vi på samma nivå som skatterna för de flesta människor.

Den avgörande skillnaden anses vara att skatten är ett tvång medan bidragen till företagens vinster är frivilliga. För att se att det inte är alldeles sant kan man igen ta storbankerna. Alla med ett normalt liv är hänvisade till att anlita någon av de fyra stora bankerna för att få tillgång till alla grundläggande banktjänster. Att dessa banker gör så enorma vinster är för övrigt ett belägg för att konkurrensen är satt ur spel och att man tillämpar oligopolprissättning.

Som enskild kund kan man vända sig till någon av nischbankerna för vissa banktjänster, men det går inte att stå helt utanför storbankerna. Frivilligheten är alltså begränsad. Och inte är den särskilt mycket större totalt i samhället. Vi har ju alltid konsumentkooperationen, men det kanske inte är Lena Anderssons alternativ…

När Lena Andersson säger: ”det är mitt!”

Lena Anderssons besynnerliga DN-krönika från i våras har legat som en gåta på skrivbordets hörn, förgäves väntande på en lösning. Var detta något som personen LA verkligen menade? Språket var förvisso hennes, sofistikerat som vanligt, men det substantiva innehållet (i princip: skatt som stöld och staten som hälare) kunde ha kommit från en omedveten mellanstadieelev som sovit sig igenom SO-timmarna.

Efter ett par dagar skrev Roland Paulsen en replik i DN där han ironiskt låtsades förklara att LA:s artikel var ironiskt menad. Det var ett effektivt stilgrepp, och det enda vettiga i ett pinsamt läge. Lena Andersson har återkommit i parallella frågeställningar, men inte skapat någon klarhet om bakgrunden till sina ofattbara förställningar i den första krönikan.

Oavsett LA:s motiv kan man begrunda det hon påstår sig mena när hon likt ett barn talar om sin egendom. En första reflektion är att texten uttrycker en naturrättslig syn på frågan om ägandet. Man kunde tycka att det är en ytterligt föråldrad uppfattning. Föreställningen att vissa rättigheter är för alltid givna (en tro som knappast propagerades av en tillfällighet) härrör från en tid när Gud ansågs ha skapat allt i världen. För dem som ägde det mesta i samhället, inklusive makten att diktera ideologin, var det en effektiv och lönsam tro att Gud också hade givit dem en oförytterlig rätt till sin egendom, en rätt som inte kunde inskränkas av t.ex. demokratiska beslut.

Vi har sett konservatismen gå i barndom på många sätt sedan 1980-talet. Nyliberalismen grep tillbaka på den gamla förkastade och föraktade Manchesterliberalismen; det vara bara namnet som var nytt. Men det var inte svårt att se vilka mäktiga intressen som låg bakom renässansen för den retroideologin. Motiven för att återuppväcka den stendöda naturrätten i egendomsfrågor är lika uppenbara.

Roland Paulsen möter LA:s boll med en klackspark när han påpekar att en procent av jordens befolkning äger lika mycket som resterande 99 procent. Man kan lägga till faktumet att 70 individer äger mer än vad halva jordens befolkning gör. En naturrätt värd namnet skulle inte kunna leda till ett så barockt förhållande. ”Egendom” är alltså en social konstruktion och närmast en synonym för makten att förskaffa sig det vi kallar egendom. Den som tillägnat sig mycket sådan makt ”äger” mycket, alla andra betydligt mindre.

På ett naivt och intuitivt plan kan vi uppfatta äganderätten som naturlig. Min tandborste är min (och ingen annan gör anspråk på den). Men vi vet, om vi reflekterar, att all egendom är villkorad. Om mitt hus ligger på en tomt som behövs för viktigare gemensamma behov så kan det exproprieras. Om jag äger en hyresfastighet så har mina hyresgäster en besittningsrätt som inskränker på hur jag kan förfoga min egendom, om jag äger en strand eller en skog så kan jag inte alltid hindra andra att vistas där, och så vidare.

En avgörande begränsning som gemenskapen via demokratiska procedurer ställer på egendomsägare är skatten. Den är en av det civiliserade samhällets kvarvarande värn för att dämpa effekterna av den rövarkapitalism som blir resultatet i ociviliserade system. Andra medel i det syftet är lagstadgade regleringar och medföljande tillsyn utan vilka barbariet skulle hota runt hörnet. (Därmed inte sagt att all skatt går till vällovliga ändamål; den verkliga makten ser naturligtvis till att en hel del slussas till dem själva, och därmed motverkar den civilisatoriska effekten.)

Lena Anderssons föreställning (om man skall ta henne på allvar) är givetvis ytterligt naiv, och har fler implikationer som det kan vara anledning att komma tillbaka till.