Kapitalism som höjden av orättvisa

Hanne Kjöller skrev i en ledare i DN 21/2 under rubriken ”Marxism som höjden av rättvisa” om det stora behovet av ökade löneskillnader, en gammal dammig eternell i den borgerliga buketten. Några ord till Hanne K.:

Man förstår inte om det är avsiktligt eller om du av okunnighet blandar ihop begreppen löneskillnader och förmögenhetsskillnader. De är inte bara olika fenomen, utan saknar dessutom i stort sett samband. Förmögenheter skapas inte via avlöningar, utom i extrema fall.

När du talar om skillnader mellan ”fattiga och rika” så skulle du rimligen mena skillnader i förmögenheter. De samlade tillgångarna är i Sverige, som i andra ”kapitalistiska” ekonomier, gravt snedfördelade, något som har förvärrats ytterligare under den nyliberala perioden sedan 1980-talet. De forskare som du citerar och som kallar detta en orättvis utveckling ligger nog synnerligen nära konsensus hos en massiv majoritet. Förmögenhetsfördelningen (tillgångar minus skulder) ser ut så här i Sverige, i miljarder kronor:

Praktiskt taget all rikedom (86 %) är samlad hos en femtedel av befolkningen, samtidigt som en majoritet av närmare 70 procent av alla svenskar sammantaget saknar nettoförmögenhet.

”Men vad är rättvisa?” undrar du. Ja, om man inte vill studera saken närmare hos John Rawls och andra, så kan man ju fråga ett sexårigt barn, som har ett enkelt och obestridligt svar att ge när brorsan får tio gånger så mycket godis.

Fördelningen är sannolikt ytterligare snedvriden idag, eftersom siffrorna i diagrammet är från 2007. När vår omtänksamma (eller smarta) borgerliga regering avskaffade förmögenhetsskatten så upphörde man lägligt att ge SCB pengar för att statistikföra svenskarnas förmögenheter. Så vi är nu antagligen ensamma bland upplysta länder att inte ha någon aktuell sådan statistik.

Du skriver om ”stora klyftor” men uppehåller dig mest vid löneskillnader. Svenska löner är betydligt mera jämnt fördelade över percentilerna än förmögenheterna, och det är tveksamt om man ens kan tala om klyftor. De 20 procenten högst avlönade har 36 procent av de samlade inkomsterna, medan de 20 procenten lägst avlönade har 18 procent; ingen dramatisk skillnad (Källa).

Däremot har villkoren för sjuka, arbetslösa och andra som är beroende av bidrag rimligen försämrats efter den borgerliga regeringens ”reformer”. Effekterna för utsatta människor av den åtstramningspolitiken tycks det inte ha forskats värst mycket om, i varje fall inte så att det väckt riksmediernas nämnvärda intresse.

En mätbar förändring med lönerna har skett i det översta skiktet. Så har antalet arbetarlöner som ingår i en VD-lön ökat, här som i många andra ”globaliserade” länder. Men den stora förskjutningen som ägt rum under nyliberalismen är den accelererade överföringen av det samlade produktionsresultatet från arbete till kapital. Där finns den tydligt vidgade klyftan, och det är ingen förändring som syns i lönestatistiken.

Om du alltså värnar om att lågavlönade med högskoleutbildning inte skall ”förlora på att utbilda sig”, så är det inte skillnader mellan löner till olika grupper som behöver öka. Först behöver andelen av produktionsresultatet som tillfaller lönearbetarna återgå till den nivå som gällde när kapitalismen ännu fungerade nöjaktigt. För kapitalet skulle det däremot krävas åtstramningar. Mest angeläget är en strypning av den improduktiva (och sannolikt skadliga) finansindustrins hämningslösa utsvävningar och omåttliga vinster – mellan finanskrascherna, som när de inträffar betalas av bl.a. de lågavlönade med högskoleutbildning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *