månadsarkiv: februari 2014

Jeltsin hjälten och Putin boven – fem miljoner döda mot… ?

För i dagarna hundra år sedan (6/2) höll Gustaf V det beramade borggårdstalet, som senare visade sig vara skrivet av Sven Hedin. Denne extreme högerman hade föresatt sig att uppamma ett gränslöst rysshat, en metod patenterad av konservativa för att skrämma befolkningen i Sverige till lydnad under makten.

Ryssland var då ett tsardöme – inga kommunister – och det visar att skrämseln var huvudsaken, liksom den fortsatte vara efter 1917. Landet var naturligtvis varken då eller senare något reellt hot mot Sverige. I stället visade det sig bli det nazistiska Tyskland, som Hedin helhjärtat anslöt sig till, som blev det dödliga hotet, och inte bara ett hot utan en dödlig realitet.

Dagens Nyheter har nu tagit upp efter Hedin, och bedriver sedan länge en totalt ensidig propaganda mot Ryssland, nu formulerad som kritik mot Putin. Man får förstå att Ryssland under en kort period av Jeltsins styre, då miljoner människor drevs i döden, kan ha varit en för DN acceptabel period. Men nu skall det gamla spöket upp på scenen igen.

De hart när dagliga utfallen mot Putins Ryssland i DN kan inte rimligen bero på den verkliga omfattningen av förtryck, korruption och andra missförhållanden där. Vi har genom åren haft länder inom den västliga intressesfären med de mest groteska mordiska monster i ledningen utan att det föranlett DN till en bråkdel av motsvarande utfall, om ens några, trots att vår kritik i sådana fall eventuellt skulle kunnat få någon effekt.

Det finns ingen annan slutsats att dra än att DN driver en gammal rysshatskampanj helt i den gamle nazisten Hedin anda, och synbarligen i samma syfte: skrämsel som politiskt instrument.

Folkmord har utövats med olika metoder under hela mänsklighetens grymma historia. En av metoderna, som går ut på att beröva människorna deras existensmöjligheter, tillämpades t.ex. för att utrota 12 miljoner indianer i Amerika, 4 miljoner kulaker i Sovjet och 5 miljoner människor i 1990-talets Ryssland.

Det första av dessa folkmord behandlades länge i väst som ett hjältedåd men är numera inbäddat i skonsam tystnad. Det andra påminns vi ständigt om och är det enda av de tre som går under sin rätta benämning. Det tredje folkmordet är praktiskt taget okänt hos oss redan som händelse, och definitivt som brott.

Indianerna och kulakerna var självmedvetna och stridsvilliga, därför krävdes det ibland vapen eller fångläger för att handskas med dem. Men de flesta eliminerades helt enkelt genom att de fråntogs avgörande möjligheter att existera.

Under den kapitalistiska revolutionen i Ryssland förintades hälften av landets industrikapacitet praktiskt taget över en natt, Inte som någon naturkatastrof utan som en följd av beslut tagna av personer som kan identifieras och namnges. En av de huvudansvariga var en svensk, Anders Åslund (som händelsevis ansåg att omvälvningen inte hade varit tillräckligt radikal och snabb). Resultatet blev att stora delar av befolkningen förlorade möjligheten att försörja sig.

En av de geniala kvaliteterna hos kapitalismen är att det inte alltid krävs våld för att underkuva redan undertryckta. Det räcker ofta med att låta dem skuldbelägga sig själva för sin belägenhet, till och med när världen omkring dem avsiktligt raseras av makthavare. Så gick miljoner ryssar sin undergång till mötes under 90-talet, undergivet och lugnt, ofta genom självdestruktion.

Folkmorden i Ryssland på 30-talet respektive på 90-talet är kongruenta men spegelvända. Det ena följde på en tvångsmässig kollektivisering och det andra på en lika tvångsmässig privatisering. De betraktas däremot av oss som diametralt olika. Men historien är i det långa loppet obeveklig och kommer förr eller senare att ge Boris Jeltsin sin dom.

Mannen som satte stopp för folkmordet heter Vladimir Putin. Vi bryr oss måhända inte om vad som hände i Ryssland då, men offren gör det. Och de som drabbats hårt glömmer inte så fort. Därför är Putin efter alla år fortfarande folkets man, ett ovanligt uthålligt förtroende.

I våra ögon är Putin naturligtvis en odemokratisk och korrumperad rufflare. Å andra sidan delar han de egenskaperna med åtskilliga ledare i länder ”vi” sympatiserar med.  I själva verket finns det i historien en rejäl bunt med ännu värre diktatoriska torterare och mördare som valt att lyda ”rätt” herrar och därför behandlats avsevärt mera överseende av våra medier än Putin.

Inget hindrar naturligtvis att vi rannsakar statschefer i länder vi inte gillar, och avslöjar allt elände de ställer till med. Större moraliskt värde har dock det vi själva kan åstadkomma genom moraliskt agerande. Vad vi kunde ha gjort hade varit att stödja alla de lidande människor som chockades med vårt ekonomiska system under 90-talet.

Om Dagens Nyheter t.ex. kraftfullt hade kritiserat Anders Åslunds människoföraktande ekonomiska idéer, vars förödande konsekvenser varje normalbegåvad individ kunde förutse, så skulle det i någon liten mån ha kunnat bidra till att Ryssland hade sluppit en figur som Putin, inte helt osannolikt.

(Om det här verkar aningslöst, så förstå att det är avsiktligt. Jag inser naturligtvis att Dagens Nyheter skriver det som skall skrivas.)

Medias valmatematik

”Vilket parti skulle du rösta på om det var riksdagsval idag” är frågan som ställs i DN/Ipsos januarimätning som redovisas i DN 31/1. Det får alltså antas gälla en valprognos, men skillnaden mellan de politiska blocken anges trots det till bara 15,2 procentenheter, när differensen räknad i riksdagsmandat snarare pekar mot 24 procentenheter.

Felet ligger i att röster som enligt undersökningen inte kommer att ge mandat (KD, C och övriga) trots allt tas med i kalkylen. Mera korrekt räknat visar mätningen att S ensamt skulle bli större än resterna av alliansen i riksdagen och att de rödgröna skulle få närmare 70 procent fler mandat än landets borgerliga partier tillsammans. Läget tycks mera anmärkningsvärt än media ger sken av.