Om Sveriges grekiska problem

Richard Schwartz skriver den sortens krönikor (i DN) som man med min smak gärna ägnar tid åt. Han väljer ofta ämnen andra än de söndertuggade och bidrar därigenom till nya insikter. För ett tag sedan (26/10) skrev han om Greklands kris (inte fullt så unikt ämne den gången), och det inspirerade till en kommentar:

En naturvetenskaplig metod för att ta reda på vilken faktor i ett system som är den mest oberoende går ut på att avlägsna en faktor i taget och se vad som då händer med hela systemet. Gör man det med den grekiska krisen (som du skrev om i DN 26/10) så kan man i varje fall se hur den förödande situationen lättast hade undvikits. (Metoden kunde lämpligen också tillämpas på Sverige, som vi skall se.)

Grekerna som enskilda individer har självklart ansvar för att inte ha hållit igen på kalaset, men det skulle ha krävt en privat insikt större än den alla organisationer uppvisade. Politikernas skuld är odiskutabel och sträckte sig ända till bedrägeri med bokföringen. Men en enda faktor hade omöjliggjort hela katastrofen, nämligen om finansindustrin hade förhindrats att vräka orimliga lån över Grekland och dess medborgare.

Ovanför bankerna finns dock en nivå till som du också konstaterar när du skriver om de ”lån som europeiska banker lättsinnigt spritt ut över landet, övertygade om att den europiska politiska klassen skulle hjälpa dem ur varje knipa”. Det anses närmast som ett vetenskapligt faktum i den globaliserade ekonomin att banker måste vara privatägda och vinstmaximerande. Men eftersom de samtidigt är för viktiga för att tillåtas kollapsa så måste skattebetalarna bära hela bördan när bankerna väl har skapat de kriser som är oundvikliga i ett system där gränslös girighet får fritt spelrum.

Med den oreglerade finansindustrin får vi räkna med återkommande, och rimligen allt värre, ekonomiska kriser. Och frågan är om inte Sverige håller på att bygga upp för en repris av 90-talets katastrof. Under det senaste decenniet har hushållens bostadsskulder okontrollerat ökat med närmare 400 procent, eller med hela 2 000 000 000 000 kronor. En sådan gigantisk bubbla saknar alla elementära samband med den reella ekonomin, och har därför behövt skapas med de luftpengar som våra banker har rätt att ”producera” från ingenting.

Riksbankschefen tillhör de få som är bekymrade, men så är Stefan Ingves också en av de mindre vanliga ekonomer som inte är betald för att låta bli att tänka. Bankernas egna ”experter” ser (självfallet) inga som helst problem och hänvisar till Sveriges ”goda ekonomi” och bankernas höga kapitaltäckningsgrad på sådär 15 procent (när det egentligen hade krävts 200 procent). De riktigt blåögda tillägger att problemen är obefintliga eftersom huspriserna har ökat lika mycket!

Svenska banker har dubbelt så hög utlåning som inlåning, och ligger med det i ”världstoppen” i den statistiken. Så länge utlåningen skenar, och med den de häpnadsväckande vinsterna, så är allt gott och väl. När alltihop kollapsar vid nästa större störning i världsekonomin så får vanligt folk betala alltihop en gång till.

Spanien ansågs ha en lysande ekonomi strax före 2008-smällen; nu är den ett moras. Detsamma kommer att sägas om Sverige när skuldbubblan brister. Ditt (naturligtvis kloka) resonemang om Greklands kris är högst tillämpligt på svensk ekonomi. Så vems ansvar är det i första hand att en skuldkris håller på att byggas upp? Är det en tillfällighet att så många ekonomer instämmer i bankernas intressemässiga negligering av problemen? Eller att inte ens Finansinspektionen tycks vilja inse situationens fulla allvar? För att inte tala om regeringens medvetna passivitet?

Vi går ut över ett stup på slak lina. Det går alldeles utmärkt så länge det inte börjar blåsa, men fallhöjden ökar för varje steg vi tar.

Men vi hade i varje fall en klok riksbankschef, kan eftervärlden säga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *