månadsarkiv: november 2013

Rättsskandalen Quick allt djupare ner mot botten

Om det är för att ärerädda personliga vänner eller av vilket annat skäl Yrsa Stenius tar till orda – och bereds plats – på DN:s kultursidor (29/11) om Quickskandalen blir man inte klok på. Hennes argument för att minska skulden hos en havererad rättsapparat och en psykiatri förlorad i vidskepligheter är att Thomas Quick skall ses som huvudansvarig för sitt öde genom att ha ljugit fram en övertygande bild av sig själv som massmördare.

Det originella i Stenius argument är svårt att begripa. Alla falska självanklagelser, av vilka kriminalhistorien är full, bygger definitionsmässigt på lögn. Det lär t.ex. vara omkring 200 personer som tagit på sig mordet på Olof Palme. Rättsapparatens första uppgift är att sortera bort sådana knäppskallar, och det verkar normalt sett inte vara några problem. Tomas Quick var i det fallet inget undantag, och hans eventuella skådespelartalanger skulle för ett normalt öga inte haft någon betydelse för det som istället blev Sveriges genom historien största rättsskandal.

Till att börja med sade han sig ha mördat 37 personer. Redan här borde varningsklockorna närmast ha gett hörselskador. Om ett enda av 37 mord hade visat sig orimligt så hade ett vittnes trovärdighet i normala fall ha varit eliminerat. På det viset hade en ärlig polisutredning börjat, och snabbt avslutats.

I veckans teveprogram säger Sture Bergwall mycket riktigt att han, med någon underförstådd avsikt, planterade en så bisarr självanklagelse att polisen skulle få en viss möjlighet att avslöja honom som lögnare. Han påstod sig vid 14 års ålder ha övertalat en frälsningssoldat i hemtrakten att köra honom 55 mil till Växjö, där mörda en ung pojke, och sedan åka tillbaka hem.

Växjömordet var visserligen preskriberat, men utredarna undersökte ändå fallet och bör ha kommit fram till att Quick omöjligt kunde vara mördaren. Förutom alla detaljer som inte stämde så hade Sture Bergwall, som han då hette, på morddagen befunnit sig i Falun där han konfirmerats tillsammans med en syster. Om denna Quicks avslöjade lögn höll åklagaren helt tyst, när det i ett anständigt rättssamhälle hade inneburit att alla övriga fabuleringar hade förlorat sin trovärdighet och att utredningarna troligen lagts ner.

Rättsapparatens och psykiatrins groteska missgrepp i fallet Thomas Quick är så gigantiska att det stockar sig i hjärnstammen. Om inte den utredning som nu är tillsatt kommer fram till mycket kraftfulla slutsatser så har Sverige som rättssamhälle tagit allvarlig skada. Naturligtvis kan inte heller en charlatan som Göran Lambertz sitta kvar som domare i landets högsta domstol utan att förtroendet för juridiken bryts ner.

En likhet mellan USA och Ryssland – som DN missar

DN har (som vi alla?) en selektiv moral i politiska frågor. Som ”supermakt” i den svenska medievärlden förfaller man ibland till arrogant och troligen medveten inkonsekvens, som andra supermakter. Idag fick det bli en kommentar till ledarsidan:

Ukraina är utsatt för ”hårdhänta ryska påtryckningar” för att styra sin ekonomiska politik i enlighet med det stora grannlandets intressen, skriver DN i dagens huvudledare. ”Drakoniska handelsrestriktioner och hot om strypta gasleveranser har använts som påtryckningsmedel”. Men, fortsätter texten: ”Den sortens diplomati för tankarna till en utpressningspolitik som hör hemma på historiens skräphög”.

Om det vore så väl, skulle kubanerna kunna säga, efter att i mer än femtio år ha utsatts för, inte bara hot och utpressning, utan ett fullt genomfört embargo i strid mot internationella konventioner. För en månad sedan verkställde FN:s generalförsamling sin årliga omröstning i frågan, och fördömde denna gång USA:s handlande med röstsiffrorna 188 mot 2 (USA och Israel) och tre nedlagda röster (Mikronesien, Marshallöarna och Palau).

Sedan ett par decennier har denna årliga procedur resulterat i ungefär samma överväldigande majoritet, men vad som kanske är unikt i år är att Dagens Nyheter faktiskt rapporterade om röstresultatet. Annars är denna, och ett stort antal andra resolutioner som USA mer eller mindre ensamt förkastar, mestadels effektivt dolda i det nedtystade skiktet av olämpliga nyheter.

Så vitt jag kan se har DN:s ledarsida inte någon gång under de senaste tio åren funnit anledning att kritiskt kommentera den ”historiens skräphög” på vilken man finner USA:s omänskliga embargo mot Kuba. Inte ens när åtgärderna också har varit riktade mot andra länder som varit oförsynta nog att ha fel sorts ekonomiska förbindelser med Kuba.

Om nu brist på mänskliga rättigheter på Kuba skulle användas som ursäkt för den försummelsen, så vore det dock fullkomligt ologiskt. Sådan omtanke har vi konsekvent lämnat åt sidan när det handlat om Batista och alla andra av kontinentens diktatoriska monster som torterat och slaktat under USA:s (dvs. också vårt) beskydd.

Moral kan inte vara relativ. Moral är definitionsmässigt universell.

Om Sveriges grekiska problem

Richard Schwartz skriver den sortens krönikor (i DN) som man med min smak gärna ägnar tid åt. Han väljer ofta ämnen andra än de söndertuggade och bidrar därigenom till nya insikter. För ett tag sedan (26/10) skrev han om Greklands kris (inte fullt så unikt ämne den gången), och det inspirerade till en kommentar:

En naturvetenskaplig metod för att ta reda på vilken faktor i ett system som är den mest oberoende går ut på att avlägsna en faktor i taget och se vad som då händer med hela systemet. Gör man det med den grekiska krisen (som du skrev om i DN 26/10) så kan man i varje fall se hur den förödande situationen lättast hade undvikits. (Metoden kunde lämpligen också tillämpas på Sverige, som vi skall se.)

Grekerna som enskilda individer har självklart ansvar för att inte ha hållit igen på kalaset, men det skulle ha krävt en privat insikt större än den alla organisationer uppvisade. Politikernas skuld är odiskutabel och sträckte sig ända till bedrägeri med bokföringen. Men en enda faktor hade omöjliggjort hela katastrofen, nämligen om finansindustrin hade förhindrats att vräka orimliga lån över Grekland och dess medborgare.

Ovanför bankerna finns dock en nivå till som du också konstaterar när du skriver om de ”lån som europeiska banker lättsinnigt spritt ut över landet, övertygade om att den europiska politiska klassen skulle hjälpa dem ur varje knipa”. Det anses närmast som ett vetenskapligt faktum i den globaliserade ekonomin att banker måste vara privatägda och vinstmaximerande. Men eftersom de samtidigt är för viktiga för att tillåtas kollapsa så måste skattebetalarna bära hela bördan när bankerna väl har skapat de kriser som är oundvikliga i ett system där gränslös girighet får fritt spelrum.

Med den oreglerade finansindustrin får vi räkna med återkommande, och rimligen allt värre, ekonomiska kriser. Och frågan är om inte Sverige håller på att bygga upp för en repris av 90-talets katastrof. Under det senaste decenniet har hushållens bostadsskulder okontrollerat ökat med närmare 400 procent, eller med hela 2 000 000 000 000 kronor. En sådan gigantisk bubbla saknar alla elementära samband med den reella ekonomin, och har därför behövt skapas med de luftpengar som våra banker har rätt att ”producera” från ingenting.

Riksbankschefen tillhör de få som är bekymrade, men så är Stefan Ingves också en av de mindre vanliga ekonomer som inte är betald för att låta bli att tänka. Bankernas egna ”experter” ser (självfallet) inga som helst problem och hänvisar till Sveriges ”goda ekonomi” och bankernas höga kapitaltäckningsgrad på sådär 15 procent (när det egentligen hade krävts 200 procent). De riktigt blåögda tillägger att problemen är obefintliga eftersom huspriserna har ökat lika mycket!

Svenska banker har dubbelt så hög utlåning som inlåning, och ligger med det i ”världstoppen” i den statistiken. Så länge utlåningen skenar, och med den de häpnadsväckande vinsterna, så är allt gott och väl. När alltihop kollapsar vid nästa större störning i världsekonomin så får vanligt folk betala alltihop en gång till.

Spanien ansågs ha en lysande ekonomi strax före 2008-smällen; nu är den ett moras. Detsamma kommer att sägas om Sverige när skuldbubblan brister. Ditt (naturligtvis kloka) resonemang om Greklands kris är högst tillämpligt på svensk ekonomi. Så vems ansvar är det i första hand att en skuldkris håller på att byggas upp? Är det en tillfällighet att så många ekonomer instämmer i bankernas intressemässiga negligering av problemen? Eller att inte ens Finansinspektionen tycks vilja inse situationens fulla allvar? För att inte tala om regeringens medvetna passivitet?

Vi går ut över ett stup på slak lina. Det går alldeles utmärkt så länge det inte börjar blåsa, men fallhöjden ökar för varje steg vi tar.

Men vi hade i varje fall en klok riksbankschef, kan eftervärlden säga.