Oliver Stones intervju med Putin var tydligen för bra!

Anna-Lena Laurén använder än en gång Putin som nåldyna i en nedlåtande krönika i DN, nu med anledning av Oliver Stones fyratimmars intervju med den demoniserade presidenten. Hon måste röra sig i mycket begränsade kretsar i Ryssland, både intellektuellt och geografiskt, för att ha så en så enögd syn på verkligheten och politiken.

Några rader till Laurén:

Oliver Stone får ut många timmar med Putin, ”men nästan ingenting nytt” skriver du i din DN-krönika idag. Men jag tycker inte att du har rätt när du skriver att det mesta ”har vi hört förr”, och som du exemplifierar med:

”CIA-agenter ställde till med revolutionen i Ukraina. Nato omringar Ryssland och tvingar Moskva att reagera. USA behöver Ryssland som fiende. Putin tog över ett konkursfärdigt land och gjorde det framgångsrikt.”

Men vi har inte hört det förr, och definitivt inte i den genomtänkta och analyserande form som framstående amerikanska professorer har formulerat saken. Den fundamentala analysen av Ukrainafrågan gjordes av den respekterade och konservative statsvetarprofessorn John Mearsheimer i den likaledes högt ansedda tidskriften Foreign Affairs. För DN är det en text som inte tycks existera (enda träffen på Mearsheimers namn i samband med Ukraina är en replik av utomstående författare på en debattartikel av en utomstående debattör). Mearsheimer argumenterar övertygande om varför huvudansvaret för situationen i Ukraina vilar på USA och NATO.

En annan respekterad professor som ägnat hela sitt akademiska liv åt att studera Ryssland är Stephen Cohen, likaledes icke-existerande för DN (enda träffen i arkivet är i samma replik som den Mearsheimer förekom i). Cohen är väl en av få som verkligen läste hela avtalsförslaget (ett par tusen sidor) som EU förelade den dåvarande ledningen i Ukraina runt 2013. Han hävdar att EU krävde ett exklusivt avtal som uteslöt Ryssland, medan Ryssland erbjöd ett trepartsavtal inkluderande EU. (Den frågan har förvridits till raka motsatsen i västpropagandan, men man kan fråga hur sannolikt det är att Cohen skulle sätta sin akademiska heder på spel med ett felaktigt påstående som lätt kan kontrolleras.).

Eftersom Ukraina inte radikalt kunde klippa av kontakterna med sin största handelspartner Ryssland, så var det EU som indirekt tvingade fram att avtalet istället skrevs med Ryssland. Det är alltså en helt annan historia än den ”vi hört förr”.

Att USA skulle behöva Ryssland som fiende har vi förstås aldrig hört om i västliga medier. Där låter det på annat sätt. När USA-trupper ägnar sig åt militärmanövrer i främmande länder på andra sidan jordklotet, ett stenkast från ryska gränsen, då handlar det enligt våra medier om försvar. Men när ryssarna svarar med manövrer på sitt eget territorium då är det aggression.

Att borgerliga själar i Sverige, inklusive DN, verkligen arbetar hårt på att göra Ryssland till fiende kan inte ifrågasättas av någon med fungerande hjärna. Och det tycks för de borgerliga ideologerna inte spela någon roll att de är med och bygger upp en spänning som kan komma att lösas ut med ett storkrig. Ett krig som mycket väl skulle kunna bli slutet för mänskligheten.

Du själv [Laurén], som kan följa ryska medier, har säkert hört en del annat förut. Men informationen i våra medier om Ryssland och Putin är osannolikt enkelspårig, demagogisk och propagandistisk. Studera till exempel när Putin uppträder på Valdaikonferensen under tre-fyra timmar och svarar på frågor från utländska journalister. Ur detta väldiga material plockar våra medier bara ut en eller två sidokommentarer (som du gjorde ur Stonefilmerna) som är avsedda att framställa Putin i löjlig dager.

Det är ju inte så att Putin är extremt underhållande, men för att vara politiker är han ett under av saklighet i jämförelse med våra schablon- och floskelautomater. Och för de förståsigpåare i väst som (utan att ha en aning) ständigt och med säkerhet ”vet” hur Putin tänker och vad han avser så finns ett gediget material på nätet där man istället kan höra det direkt från hästen mun. Och det är mestadels något helt annat, och ibland dessutom tänkvärt.

Att Putin tog över ett Ryssland som hade pressats ner till botten av träsket under 90-talet är något du säkerligen vet mer om än de flesta. Du måste ju ha träffat många av offren för en av de värsta sociala katastroferna i fredstid som något industriland har genomlidit (och som krafter i väst var starkt medskyldiga till). Långt om länge – efter 30 år – sände SVT en dokumentär som övertygande och gripande visade vad som hände under denna skräckperiod. (Dokumentären sändes lite undanskymt i Kunskapskanalen, och jag har inte sett något omnämnande av den i DN.)

Du är för ung för att ha upplevt det första kalla krigets djupaste fas. För oss som inte har den glädjen (av att vara tillräckligt unga) så är dagens propaganda en beklämmande upprepning av exakt samma mekanismer som kom till användning då. Att demonisera andra länder och andra politiker är den enklaste sak i världen. Tekniken har använts inför alla krig, och den har fungerat skrämmande väl.

Sovjetunionen var naturligtvis aldrig ett hot mot något land utanför Warszawapakten (Afghanistan kunde beskrivas som en R2P-operation till hjälp för en laglig regering), men var oumbärligt som förevändning för väst i kampen mot folkliga befrielserörelser och mot andra ”alltför demokratiska” regimer och folk. Och metodiken för att förtala Ryssland och bygga upp en ny rysskräck är närmast punkt för punkt identisk med den som förekom då. På den tiden fanns i stort sett ingen möjlighet att få alternativ information, till skillnad från idag. Det förhållandet att resultatet ändå blir detsamma är en bekräftelse på Herman & Chomskys beskrivning av makten hos den ”propaganda model” som styr verklighetsbilden hos oss.

Den ryska staten, liksom de flesta stater, kan kritiseras för förkastligt agerande av många orsaker, och jag är inte ute efter att urskulda Ryssland. Men vi lär av den moraliska universalismens axiom att vi skall ställa samma krav på oss själva som vi ställer på andra. Vi bör alltså alltid börja med att rannsaka vårt eget beteende. I den aktuella frågan menar jag att vi skall ha kravet på oss själva att inte hetsa fram ett rysshat som kan leda till något ohyggligt bortom alla gränser. Alldeles särskilt som den hetsen bygger på en ideologiskt betingad fördumningsprocess där media bidrar med en avsiktlig förvrängning av verkligheten.

På Ryssland kan man pröva alla dumma påståenden

När Arsenij Jatsenjuk som regeringschef i Ukraina besökte Angela Merkel i Tyskland i januari 2015 gjorde han ett osannolikt uttalande som i stort sett förbigicks med tystnad i svenska medier. Han påstod att det var Sovjetunionen som hade anfallit Tyskland under andra världskriget, och han gjorde det uppenbarligen i den missriktade tron att han skulle vinna tyska sympatier. Men som exempel på vilka gränslösa dumheter som ostraffat kan sägas om Ryssland står det sig bra.

Låt vara att Ryssland ur geopolitiska och andra synpunkter kan vara en lämplig fiende, för regeringar, tidningar och andra som tydligen inte kan klara sig utan fiender, men varför måste fördumningen drivas så långt? Varför måste all intellektuell hederlighet skyfflas överbord så snart det handlar om Ryssland?

DN:s ledarsida släppte häromdagen fram en ryss (alltid bra med ett ryskt namn på sådana artiklar) som drev tesen att rysk aggression var grundorsaken till konflikterna med väst och till det kalla kriget. Författaren – Vladislav Inozemtsev – når inte upp till Jatsenjuks eminenta nivå, men han gör goda försök. Som till exempel:

”Det fientliga förhållandet mellan Ryssland och väst började mer än hundra år före kalla kriget. På 1820-talet var Ryssland inte bara den största segraren i Napoleonkrigen utan också den mest konservativa kraften i Europa.” Ryssarnas aggression här skall förstås som att man lyckades segra efter att ha blivit överfallna av den franska armén.

Det moderna kalla kriget började efter andra världskriget. Här närmar vi oss Jatsenjuks nivå: ”Åren efter kriget började Moskva destabilisera Grekland, och krävde att få kontrollen över Tripolitanien i Nordafrika – ett krav som ledarna i väst avvisade.” Grekisk och nordafrikansk historia i nyspråk.

I verklig historia hade de grekiska partisanerna egenhändigt kastat ut de nazistiska och fascistiska trupperna ur landet, och borde med sedvanlig logik ha fått någon politisk utdelning. Men den sortens frihetskämpar hade västmakterna ingen avsikt att tolerera utan stödde högerkrafterna i det inbördeskrig som följde. Stalins ”destabilisering” av Grekland bestod i att han respekterade sin överenskommelse med Churchill och drog tillbaka allt stöd till de kommunistiska partisanerna (minst 60 000 människor dödades och högern segrade).

Tripolitanien var en del av det Libyen som hade varit ockuperat av Italien, och som därför var ett ”krigsbyte”. Som sådant skulle landet delas mellan segrarmakterna Sovjet, England och Frankrike. Att den nation som burit den överlägset tyngsta början i världskriget begär att få vara med i det resonemanget är en märklig form av ”aggression” (förhandlingarna slutade med att Libyen istället beviljades självständighet).

”Dagens kalla krig har mycket gemensamt med de två tidigare konfrontationerna. Exempelvis förkastar Ryssland – liksom på 1820-talet och i slutet av 1940-talet – aggressivt de västerländska värderingarna och bedriver opposition mot USA. Det är ju väldigt oförsynt, men frågan är vilka ”västerländska värderingar” som författaren syftar på. Det måste i så fall vara värderingar som sorterar bort alla de ständigt pågående, illegala och omoraliska krig som väst har bedrivit i mer än ett halvt sekel, i vilka de självklara föredömena dödat miljoner och åter miljoner oskyldiga människor, utan åtskillnad för kvinnor och barn.

”Och trots att ingen hotar att angripa Ryssland underblåser man återigen antivästerländska känslor för att avleda uppmärksamheten från inhemska ekonomiska utmaningar och stärka stödet för landets ledare. Ja, vi har naturligtvis missuppfattat detta att militärpakten NATO redan på 1990-talet började avancera allt närmare Ryssland gränser. Och vi har inte behövt besväras överhövan med information om att USA (redan före Ukrainakrisen) sagt upp ABM-avtalet med Ryssland och installerat ABM-missiler (ett förstaslagsvapen) i Europa, riktade mot Ryssland. För vi i väst har ju aldrig haft några onda avsikter, det ligger i själva definitionen av vilka vi är.

”I dag reagerar väst på Rysslands annektering av Krim och ockupationen av Donbassområdet i östra Ukraina.” En stor fråga, så vi får ta en genväg till John Mearsheimers grundliga dissekering i den berömda artikeln i Foreign Affairs (Why the Ukraine crisis is the West’s fault).

”…hela Rysslands historia när det gäller dess förhållande till väst” har enligt denne Inozemtsev präglats av rysk aggression. Vi har hört om Napoleonkriget där Ryssland visade aggressivitet genom att försvara sig mot ett överfall. Karl XII kan vi hoppa över, eftersom han var så obetydlig, men första världskriget, västmakternas anfall under inbördeskriget på 20-talet och så de bestialiska massakrerna under andra världskriget: vad som är genomgående och helt dominerande i den moderna historien är västmakters överfall på Ryssland.

Inozemtsev står för de flesta aktuella moderniteterna i sin artikel: desinformation, fake news och Orwellskt nyspråk.

Kunskapsförakt – otillständigt (Trumps) eller omhuldat (postmodernismens)

March for science har skapat intresse runt om i media. Man kan föreställa sig att Trumps vetenskapsförakt ligger bakom både marscherna som sådana och mediaintresset. DN:s kulturchef Björn Wiman skrev häromdagen en krönika med budskapet att kunskapen måste värnas mot ignoranter och deras förakt för vetenskap. Det är ett välkommet nyvaknande efter decennier av kunskapsförnekande postmodernism, där kulturintressen och media haft mer än ett finger med i spelet. Ett mailsvar till Wiman:

Kampen för kunskap och sanning har pågått under människans hela intellektuella historia, länge mot övermäktigt motstånd i form av dogmatiska och förtryckande kyrkor och andra överheter. Under senare decennier har själva förekomsten av sanningar förnekats av ”populister” inom den akademiska världen. Jag tänker givetvis på postmodernisterna (eller något annat på ”post” som de kan välja att kalla sig). Om den nyvakna entusiasmen för verklig kunskap skulle få effekt också gentemot postmodernismen så har Trump i varje fall åstadkommit en god gärning.

Uppropet i din DN-krönika idag kunde varit riktat mot denna fördumningens lära, som står för ett medvetet och seriöst kunskapsförakt (till skillnad från Trumps demagogiskt taktiska). En återkommande föreställning inom post-filosofierna är att inga sanningar existerar utanför språket. Denna absurda grundsats ligger under mycket som postmodernister hittar på, som t.ex. Foucaults påstående att varje godtyckligt narrativ är lika sant som något annat (en sats som han för sent kom på är tillämpbar på sig själv).

För att göra saken totalt grotesk så kallar sig många av dessa sanningsförnekare (och kallas av andra) för ”vänster”, i sin beundran för Nietzsche och Heidegger!

Den perfida förvrängningen av verklighet och sunt förnuft kom att förgifta stora delar de ”mjuka” akademiska ämnena: litteratur, sociologi, psykologi, feminism och flera andra, varav kanske värst av allt: lärarutbildningen. Kulturvärlden, inklusive medierna, slöt i stort sett upp, eller förhöll sig i bästa fall passiva. Därför blev det ingen nämnvärd debatt och inget egentligt ifrågasättande. Företrädarna för den gedigna kunskapen – naturvetarna – deltog som vanligt inte i kulturvärldens grafomaniska utsvävningar.

Jag har stött på ett par remarkabla undantag, det första givetvis Georg Klein. Han redovisar sin uppgörelse med postmodernismen främst i Korpens blick (lämplig litteratur inom varje akademisk grundkurs). Ett annat exempel är Noam Chomsky som har levererat följande mördande replik (parafras): Av det enorma verbiage som postmodernister producerar så är det mesta obegripligt för mig. Det lilla jag förstår är antingen truismer eller fel. En annan som tagit sig an hydran är som vi vet Alan Sokal, som svarat för vad som borde varit dödsstöten för hela charlataneriet.

En blogg att rekommendera skrivs av Tanja Bergkvist, en doktor i matematik som dräpande avslöjar ”fördumningsindustrin”. Bland mycket annat berättar hon om den kvinnliga rektorn för Södertörns högskola, som på allvar menat att fysikutbildningen måste göras mindre faktabaserad, särskilt som kvinnliga studenter har svårt för den delen!

Parasiten i den akademiska kroppen är alltså svårutrotad, även om man kan ana några framsteg. Direkta yttringar i debatten verkar i varje fall ha tunnat ut något. Kanske är det som någon skrev att det inte har någon betydelse vad humanister sysslar med så därför behöver man inte bry sig. Men för den intellektuella hedern har det stor betydelse, så därför vore det ett drömscenario om också kulturredaktioner nu tog upp kampen mot allt kunskapsförakt, både mot den politiskt och den akademiskt populistiska.

Terrordåd eller desperat handling? Svaret är avgörande!

Erik Helmerson skriver en märklig, eller möjligen tankeväckande, ledare i dagens DN. Han bemöter en riksdagsledamot som på Facebook har kritiserat en påstådd nedvärdering av attentatet på Drottninggatan från ”terrordåd” till ”lastbilsdåd”. DN har minsann inte gjort något sådant och Helmerson har Googlat som bevis.

Den mycket viktigare frågan om vilken sorts dåd det faktiskt handlade om verkar vara högst sekundär. Ett mailsvar till Erik H:

Visst är ord är viktiga. Terrordåd eller lastbilsdåd ger två olika bilder av verkligheten. Men antagligen är bara en verklig.

Som läsare av DN.se har jag fått veta att den misstänkte gärningsmannen är muslim (som det finns många av i Sverige) och har ”uttryckt sig positivt om IS”. Men jag också läst att han är en vanlig jobbare med personliga problem och med en väntande utvisning som han tydligen uppfattar som ett personligt hot. Utan tydligare belägg än dessa så beskriver DN hans handling som ett terrordåd (ett ord vars konnotationer är uppenbara).

Muslimsk terrorism sägs ha kommit till Sverige, och medias totalsatsning blir därefter.

Du minns säkert det närmast identiska dådet i Gamla stan 2003 då en bilförare mejade ner folk, med två döda och nitton skadade som följd. Förövaren var en man i 50-årsåldern, eventuellt svensk och från början beskriven som mentalsjuk. Saken försvann tämligen snabbt från tidningssidorna.

Den gången blev det inga nationella upprop, inga blomsterhav och inga ändlösa uppföljningar i alla medier. Skillnaden är tydligen att vi denna gång skall antas ha att göra med muslimsk terrorism. Det blir ju då ytterligt betydelsefullt att det faktiskt handlar om ett medvetet terrordåd med politiska motiv, och inte om en desperat handling av en man som av olika skäl inte mår bra. Någon måste ju vid det här laget veta mer om hur det verkligen ligger till, och media borde ju göra allt för att få fram ett svar på den viktiga frågan.

Ju längre tiden går utan svar på problemet så stärks man i misstanken att media försöker lägga ett glömskans täcke över förhastade slutsatser. Och din ledare idag tjänar möjligen till att fördunkla saken ytterligare.

Propaganda är något Ryssland sysslar med, aldrig vi

Det ligger något förledande godtroget över Anna-Lena Lauréns skriverier om Ryssland och journalistik. Men kan en prisbelönt journalist vara så naivt obildad om sitt eget yrke? Så här skriver hon i en DN-artikel 17-01-28:

”När jag flyttade till Moskva år 2006 var de Kremlstyrda tv-kanalerna kända för sitt propagandistiska nyhetsarbete. Medier som sysslade med rent klassisk nyhetsjournalistik var i själva verket få. De flesta ryska journalister tvingades ta ställning – för eller emot den sittande makten.”

”Till skillnad från hos oss i väst” måste man tolka detta som. Bara vårt monumentala självförhärligande kan leda till sådant självberöm. Det krävs inget genialt tänkande för att se hur ”rent klassisk nyhetsjournalistik” här är det samma som att skriva vad den ekonomiska makten förväntar sig skall skrivas. Den som skriver annat riskerar knappast repressalier från staten, men förlorar sannolikt möjligheten att försörja sig som journalist.

Jag misstänker att man måste förtydliga detta, inte minst för alla som har fått en anständig akademisk utbildning. Att till exempel kunna ta ställning för eller emot det ena eller andra av politiska partier, som i alla väsentliga frågor är identiska, är ingen nämnvärd frihet, inte heller att skriva kritiskt och nedlåtande om aktörer i dessa partier. Sådant har ingen betydelse för de verkliga makthavarna utan tjänar bara som lämpliga distraktioner och skapar illusionen om journalistisk frihet.

De faktiska dissidenterna i väst är de verkligt bildade och intelligenta tänkare som klär av det västerländska samhällets dess förledande kamouflage anlagt för att dölja verkligheten, och som därmed är, om inte ett hot, så i varje fall en irritation för den reella makten. En av de mest framträdande av dessa autentiskt fria tänkare är Noam Chomsky, den mest citerade författaren i vår tid men helt censurerad av de medier som bedriver ”rent klassisk nyhetsjournalistik”. En liten episod i hans historia belyser vilka medel som kan komma till användning mot dissidenter i vår del av världen.

Chomsky och Edward Herman skrev tillsammans en bok 1972 och skulle ge ut den på ett litet förlag specialiserat på akademisk litteratur. I samma veva hade det lilla förlaget blivit uppköpt av bjässen Warner Communications. En hög chef på det stora bolaget hade sett Chomskys namn på en utgivningslista och begärde att få manuskriptet för granskning. Det gick som väntat. Warner beslöt att ingripa och man nöjde sig inte med att stoppa boken utan lade ner hela det lilla förlaget, vilket också drabbade alla dess övriga författare. Så kan våra makthavare agera med censur utan att väcka ens tillstymmelse till uppmärksamhet i media.

Hela den aktuella artikeln av Anna-Lena Laurén är en underbar illustration till vårt självförhärligande och vår hemmablindhet i väst. Här har vi en journalist stationerad i Ryssland, som var och varannan dag skickar hem hårt vinklade och politiskt enögda artiklar vars oförvanskade avsikt är att demonisera Ryssland och Vladimir Putin. Så skrev hon till exempel häromdagen en ”nyhetskrönika” där temat var att ryssarna är ett ljugande folk. Bland exemplen nämnde hon att man inte alltid får kvitton när man handlar, och att en man använde en nödlögn för att inte irritera sin fru! (Att förtala ett helt folk med hjälp av stereotyper anses idag djupt föraktligt. Men handlar det om ryssar och skrivs i Dagens Nyheter så är det helt i sin ordning.)

Tänker vi oss en motsvarighet till Laurén, en rysk korrespondent i Sverige, som publiceras med en obruten ström av förtal mot sitt värdland i Moskvas största tidning, så vet alla vad vi skulle tycka och göra. Han skulle ses som Putins agent och det han skrev skulle klassas som desinformation och propaganda. Ingen skulle vilja ses i hans sällskap.

Men Laurén anser sig betydelsefull nog att i tryck beklaga sig över att ryska medier angriper hennes åsikter och att hon inte tillåts tala med RT:s chef. Är månne nutida västerländsk självrättfärdighet den största i världshistorien?

Västliga mediers självgoda attityd i fråga om Ryssland grundas på föreställningen att man står för den odiskutabla sanningen. Ryssland har anfallit Ukraina och har annekterat Krim med militärt våld (i och för sig ett originellt våld där inte ett enda skott avlossades). Ryssland är därför den aggressiva parten och har alla skyldigheter på sin sida.

Nu är detta inte sant ens i alla detaljer. Så var det lokalbefolkningen som gjorde uppror i Donbass efter en västinspirerad och våldsam statskupp i Kiev. Upproret i Donbass kom olägligt för de ryska ledarna som gjorde klart att Ryssland inte skulle ingripa med reguljär trupp. En lokal upprorsledare reagerade på detta genom att kalla Ryssland för fiende.

Men framför allt när det gäller hela bakgrunden till utvecklingen så framstår västliga mediers och politikers ståndpunkter som synnerligen propagandistiska. Av all viktig kritik som ställer den västliga föreställningen på huvudet räcker det att nämna den respekterade statsvetarprofessorn John Mearsheimer som i den ytterst ansedda tidskriften Foreigh Affairs med goda argument hävdar att hela Ukrainaaffären har orsakats av väst. Och han är långtifrån ensam om att se på frågan med ogrumlad blick.

Grunden för vår självrättfärdighet är med andra ord högst vacklande.

Fidel Castro, Kuba och journalistiskt hyckleri

Att inte tala illa om nyligen avlidna personer är en social norm som inte gäller Dagens Nyheter när den avlidne är en ”unperson”. I sin ”nekrolog” över Fidel Castro (29/11) faller Erik Helmerson in i DN:s tradition av outtröttlig Kuba- och Castrokritik. Han kompletterar med förlöjligande av sörjande medmänniskor (exempelvis Jeremy Corbyn, som ”höll på att gå sönder av kärlek till Fidel…”).

Helmerson sammanfattar sina skäl till fördömandet av Castroregimen med att den ”präglats av avrättningar, fängslande av oppositionella, trakasserier av journalister, slumpmässiga gripanden, förföljelse av homosexuella, troende och fackföreningar”. Av rent logiska orsaker måste detta vara lögn. Jag återkommer till det.

Först ett annat citat ur ledaren: ”…få skulle sakna den gamle diktatorn Batista och förneka att det var en välgärning av Castro att välta honom. Undrar bara vilka naturkrafter som förhindrade El Comandante att därefter låta öborna själva avgöra sitt öde.” För att avslöja den ”naturkraften” krävs en snabbtitt på Kubas historia.

Från att ha varit en spansk koloni blev Kuba, efter militärt ingripande av USA, formellt självständigt 1902. I enlighet med Monroedoktrinen blev landet de facto en lydstat till USA. Från 1920-talet utvecklades Kuba framför allt till en semesterö styrd av USA-maffian och präglad av bordeller, spelhålor och knarkarkvartar. (Taubes ”Flickan i Havanna” är sannerligen tagen ur verkligheten.)

Diktatorn Batista tog 1952 makten genom en statskupp och utvecklade ett terrorvälde under vars beskydd maffians sysselsättningar blomstrade. I slutet av 50-talet hade Havanna 270 bordeller. Näringslivet i övrigt gav god utdelning till sina ägare, som huvudsakligen återfanns i USA, men den vanlige kubanen levde ett mycket kärvt liv, som sina jämlikar i övriga Latinamerika.

John F. Kennedy värderade Batistas Ã¥r vid makten i ett tal 1960: “Fulgencio Batista murdered 20,000 Cubans in seven years … and he turned Democratic Cuba into a complete police state—destroying every individual liberty.” Det betydde naturligtvis inte att Kennedy välkomnade revolutionen, motsatsen skulle i allra högsta grad visa sig.

Efter det misslyckade invasionsförsöket vid Grisbukten 1961, och den svåra prestigeförlust det innebar, gav Kennedy en drakonisk order till sin administration: “Give terrors of the earth to Cuba!” (citerat av Arthur Schlesinger, som var närvarande). Uppdraget gavs till Robert Kennedy och terrorkampanjen döptes till Operation Mongoose. JFK:s order skulle komma att uppfyllas till grym fulländning och Kuba har blivit utsatt för fler terrorattentat än något annat land i världen.

Det fanns gott om CIA-agenter på Kuba som omedelbart började arbeta. Jordbruksanläggningar och industrier bombades, bl.a. ett oljeraffinaderi där 500 personer dödades (ett femtedels 9/11, men våra medier rapporterade inte om terrordåd utförda av CIA). Kubanska ambassader runt om i världen utsattes för bombattentat.

1973 bombades ett kubanskt passagerarplan varvid samtliga 73 passagerare dödades, inklusive hela det kubanska fäktningslandslaget. Dådet kunde knytas till bl.a. CIA-agenterna Orlando Bosch och Luis Posada Carriles, skyldiga också till andra attentat på Kuba. Båda kunde ta sig till USA och leva skyddade och försörjda där (ännu när George W Bush 2001 levererade den högtidliga krigsorsaken före anfallet på Afghanistan: ”Länder som härbärgerar terrorister är lika skyldiga som terroristerna själva”.)

Kuba drabbades av ett utbrott av denguefeber, ett virus som inte existerar på kontinenten och som med största sannolikhet var inplanterat av CIA. Detsamma gällde en afrikansk svininfluensa som tvingade landet att slakta alla grisar på ön (vi som är lite äldre minns att Fidel Castro under en period var märkligt intresserad av grisuppfödning, men vi fick aldrig veta varför).

En lite udda specialitet som CIA sysslade med handlade om fartygsleveranserna med socker till Sovjet, som var Kubas livlina: man impregnerade lasterna med kemikalier som gjorde sockret oätligt. Men CIA hade inte bara enorma resurser, utan också en del pundhuvuden bland agenterna, något som vid ett tillfälle gjorde Kennedy rasande.

Det hände när ett sovjetiskt fartyg fick maskinhaveri och tvingades gå in till Puerto Rico för reparation. Med fartyget serverat på bricka kunde CIA inte motstå frestelsen att förstöra lasten. Men man förbisåg att Puerto Rico räknas som USA:s territorium, och det gav Sovjet tillfälle att avge en officiell protest, vilket förstås tärde på Kennedys prestige.

Som ”belöning” för att Kuba utstått alla USA:s terrorattentat sattes landet upp på USA:s terroristlista 1982, f.ö. samma år som Saddam Hussein togs bort från listan eftersom han skulle användas för att gynna USA:s intressen i Mellanöstern. (Som tack för den belöningen genomförde Saddam några år senare, under västligt beskydd, sin gasning av kurder i Irak.)

Terrorattentaten mot Kuba är kända tack vare att USA har världens säkert förnämsta yttrandefrihet. Gamla CIA-agenter och andra kan vittna om vad de varit med om utan att riskera straff. Ändå är det få som känner till vad som hänt, och det beror på en annan sida av samma yttrandefrihet: censurfriheten. De stora, etablerade medierna har makt att med censur radera bort alltför obekväm information ur allmänhetens medvetande, och därmed ur historien. Säkerligen är det få i vår del av världen som känner till omfattningen av terrorattentaten mot Kuba.

En terroraktivitet som inte kunde döljas var attentatsförsöken mot Fidel Castro, 638 till antalet enligt en brittisk dokumentär. Castro kunde under perioder inte bo två nätter på samma ställe utan fick övernatta oannonserat hos betrodda landsmän. Med åren blev det till sist omöjligt att döda honom, eftersom det hade drabbat USA med politiska kostnader genom alltför stor upprördhet hemma och över hela världen. Men andra försök fortsatte, som att impregnera hans cigarrer med tallium för att få hår och skägg att falla av.

I efterhand kan man förundra sig över västmedias sätt att beskriva USA:s alla försök att mörda ett främmande lands statsöverhuvud som närmast festliga anekdoter, inte som internationella brott.

Om någon idag pekar på USA:s totala blockad som en av orsakerna till Kubas ekonomiska problem, så viftas det mestadels bort i västmedia som en tröttsam undanflykt som man hört alltför många gånger. Men blockaden är kvar och lägger fortfarande samma kvävande hand över Kuba, ännu mer effektivt skadlig sedan Sovjetunionens stöd försvann. Obamas begränsade lättnader är mest symboliska; över blockaden som helhet är det kongressen som styr, och där råder större kubafientlighet.

USA har fortfarande ett helt departement med över tvåtusen anställda som bevakar alla flyg- och fartygsrörelser som kan beröra Kuba. Om ett fartyg t.ex. har en last av stål så håller man reda på om stålet innehåller kubanskt nickel, för att i sådana fall svartlista fartyget från alla USA:s hamnar.

Blockaden är långt ifrån trivial för Kubas livsvillkor. I själva verket måste det vara ett mysterium att landet överhuvudtaget har överlevt under så många år avskurna från omvärlden. När västmakterna utsatte Irak för handelsembargo under 90-talet så ledde det till att en halv miljon barn dog. Och då var blockaden inte lika total som den mot Kuba (det fanns ett Oil for Food Program i Irak).

FN:s generalförsamling röstar varje år i det närmaste enhälligt om att blockaden mot Kuba bör upphöra. Under ett par decennier har det bara varit USA och Israel som regelmässigt röstat emot. I år lade också USA ned sin röst, men det var bara presidentämbetets beslut, något kongressen inte lär instämma i. Att även USA:s allierade röstar mot blockaden beror på att den bryter mot WTO:s stadgar, som det ligger i allas egenintresse att följa (bortsett från USA, som inte behöver följa några stadgar).

För att tas till nåder måste det förföljda Kuba kapitulera och underkasta sig västs självrättfärdiga politiska normer. Och då är det dags att gå tillbaka till Helmersons lista över skälen att fördöma Kuba. Den första punkten gällde avrättningar.

Som vi har sett så lät Batista mörda 20 000 personer av politiska skäl; mordoffren arbetade alltså för att skapa rättfärdiga levnadsvillkor. Till detta hade dåtidens svenska tidningar inte mycket att invända, och definitivt inga upprörda känsloutbrott. Att döda ”kommunister” var vid den här tiden moraliskt indifferent, ungefär likvärdigt med att utrota ohyra.

Om Castroregimens avrättningar skriver Wikipedia: ”According to Amnesty International, death sentences from 1959–87 numbered 237 of which all but 21 were actually carried out. Other estimates for the total number of political executions range from 4,000 to 33,000.” Alltså allt från 216 till 33 000 avrättade! (Den senare siffran kommer givetvis från de fanatiska exilkubanerna i USA.) En mera politiskt fabricerad statistik är svår att tänka sig, men det kan ju vara välbetänkt att lägga tyngdpunkten av sitt förtroende åt Amnestys håll.

De som avrättades av Castroregimen var torterare och mördare från Batistas dödsskvadroner, och andra tungt belastade kollaboratörer. Rättegångarna var summariska och dödsstraffen exekverades omedelbart. Men en del observatörer har konstaterat att bristerna i procedurer var utan betydelse. Hade inte myndigheterna agerat snabbt så hade folket ändå lynchat sina gamla plågoandar på egen hand.

Fängslandet av oppositionella var Helmersons andra punkt. Det lär vara omkring 150 personer som sitter fängslade idag på den (av väst definierade) grunden. Det har tidigare varit fråga om flera hundra. Men hur har det sett ut i de latinamerikanska länder som vi kallat demokratier? Där har man inte ödslat samma kostnader på fängelser utan rationaliserat hanteringen av oppositionella med hjälp av nackskott, alternativt nedhackande till bitar med machete.

Att vara oppositionell har varit en vanlig dödsorsak i övriga Latinamerika, och har krävt hundratusentals offer. Och det har pågått utan någon större upprördhet i våra medier. Helmersons övriga punkter är närmast patetiska i jämförelse med vad som förkommer i andra diktaturer (diktaturer av ”rätt sort”) som vi behandlar med stort överseende.

Slutsatsen måste bli att Helmerson omöjligt kan vara ärlig om sina skäl att totalt och konsekvent fördöma Kuba. Då skulle han inte kunna vara så överseende med regimer som är mycket värre i alla dessa avseenden. Såvida han inte vore en hycklare i bibelns mening.

Det är förvisso så att rätt att mycket av (det vi kallar) mänskliga rättigheter inte respekteras på Kuba, och det finns ingen demokrati i vår mening. Men en rättighet som finns på Kuba och saknas i vår kapitalistiska värld är rätten till ett människovärde som inte är begränsat till vad individen är värd på en penningstyrd marknad. Det innebär rätt till utbildning, sjukvård och social trygghet även för fattiga människor. Detta är vad vi avskyr, och därav hatet mot Kuba och Castro.

När vi som Helmerson kräver demokrati på Kuba så är det ett exempel på det hyckleri som vår politiska värld är skapad av. Hur såg ”demokrati” ut i Latinamerika 1959 och flera decennier framåt? Ungefär så här: den lokala eliten lotsade fram ett par presidentkandidater ur de egna leden. Propagandaapparaten såg sedan till att den mest USA-vänlige vann valet. När utgången var oviss så fanns andra fingervisningar att tillgå, som att ankra upp enheter ur USA:s flotta utanför det aktuella landets huvudstad.

Men demokrati kan vara att vågspel, eftersom man måste hålla sig till vissa grundläggande spelregler, och det gick inte att hindra att en folkets kandidat med ett medmänskligt program faktiskt valdes vid enstaka tillfällen. Rutinen som då följdes var att USA skickade en economic hitman (googla John Perkins) för att försöka muta presidenten till en förnuftigare politik. Om det inte fungerade så blev nästa steg att störta honom, vid behov med hjälp av den inhemska militären (och med mord).

När rensningen var genomförd tillsattes diktaturer (inte sällan militära och nynazistiska) som aldrig mötte den upprördhet i våra medier som Kuba har gjort. Ett undantag var kuppen i Chile som inträffade under en kort period av upplysning i världen, och för Sveriges del när Olof Palme var politisk ledare. Då visade media tillfälligtvis ett mått av medkännande engagemang för ett folks verkliga behov.

(På senare tid har det skett en sammetsrevolution över större delen av kontinenten. Verkligt folkvalda har kommit till makten, USA:s inflytande har minskats och militärbaser sparkats ut. För första gången på 500 år har kontinenten fått uppleva frigörelse från kolonial dominans. Kubas djärva opposition mot USA har rimligen varit ett föredöme, senare förstärkt av Hugo Chávez ledarskap. Men den utvecklingen har inte fått någon större uppmärksamhet i våra media, kanske helt förväntat?)

Det är inte svårt att förstå varför Kuba inte kan införa den gamla latinamerikanska varianten av ”demokrati”. Med sin överlägsna propagandaapparat och sin ekonomiska makt skulle USA bli ett dödligt hot mot den solidariska och egalitära politik kubanerna har gjort till sin. Skammen ligger hos oss som inte kan tillåta självständiga länder att tillämpa en medmänsklighetens politik utan tvingar dem att försvara sig med ett auktoritärt styre. Vi har inbillats att tro att alla människor vill leva i själlös konsumism, skapad av den ekonomiska makten i dess giriga egenintresse, men vi har så fundamentalt fel!

Helmersons verkliga skäl att fördöma Kuba är uppenbara: regimer som strävar efter att främja den stora massan av människor på bekostnad av den ekonomiska eliten, regimer som strävar att ge alla likvärdig utbildning, likvärdig sjukvård och en dräglig tillvaro, och som överhuvudtaget har jämlikhet och solidaritet som övergripande mål, skall fördömas.

Diktaturer som följer våra direktiv är däremot skyddade från allvarligare kritik, oavsett hur grymma, förtryckande och mordiska de är.

 

Rysk propaganda fördöms med västpropaganda

Anna-Lena Lodenius publicerades i DN 10/11 med en djupt propagandistisk text där hon fördömde ”det ryska propagandakriget mot väst”. Hon visar med det att den moraliska universalismen inte står högt i kurs i våra anständiga medier, och dessutom att demoniseringen av Ryssland är tillbaka på det första kalla krigets nivå.

Vad hon förbiser är att mediesituationen är en helt annan än då. På kommunisttiden fanns inga alternativa beskrivningar för väst att tillgå, nu finns Internet. Och då visar det sig att RT har en stor publik i världen, bl.a. som den överlägset mest besökta TV-sändande nyhetskanalen på YouTube. Denna stora efterfrågan på alternativ har skapat panik hos mainstream-media och politiker i väst.

Lodenius skriver en hel del om RT, uppenbarligen utan att ens ha besökt dess hemsida (hon skriver två gånger om ”Cross Talking”, ett diskussionsprogram som på RT:s förstasida presenteras i fetstil med sitt rätta namn CrossTalk). Vad man helt objektivt kan säga är att en så propagandistiskt laddad artikel som denna av Lodenius ytterst sällan förekommer hos RT. Hon sprider myter, rykten och rena lögner utan allvarliga försök till verifieringar.

Så påstår hon t.ex. att vittnesmål från RT:s medarbetare ”bekräftar bilden av stenhård politisk styrning”. Det är ett mycket intressant påstående att personligheter med sådan integritet som Ed Schultz och Larry King skulle stå ut med stenhård politisk styrning (från Moskva?). Eller f.ö. resten av RT:s staber som i de engelskspråkiga sändningarna huvudsakligen tycks bestå av amerikanska och europeiska medborgare. Man får leta rätt länge för att hitta någon ryss bland reportrarna (inte ens Sophie Shevardnadze platsar som ryss, född i Georgien, bosatt i Paris från 10-årsåldern och därefter i USA).

Förutom reportrarna är många av personerna som förekommer i program och intervjuer ofta intressanta intellektuella från väst, vars obekväma synpunkter inte tillåts i våra ”fria medier”. I den mån de tillfrågas om ”styrningen” så säger alla (som jag hittills hört) att de inte fått någon enda instruktion om vad som får eller inte får sägas. Detta alltså till skillnad från i västliga mainstream-medier där deras åsikter ofta är mer eller mindre censurerade.

Lodenius demagogi saknar behärskning. Så skriver hon t.ex. att RT:s brittiska kanal ”har fällts flera gånger för partiskhet i skildringen av konflikter i Syrien och Libyen”. Men hon nämner inte med ett ord att dessa ”fällningar” har gjorts av ett självutnämnt ”organ” som tagit till sin uppgift att bekämpa ”rysk propaganda”.

Hon prövar också det demagogiska tricket att demonisera Putin genom att peka på alla kontroversiella typer som gillar honom. Hon ger då bara intryck av att det inte skulle finnas tillräckligt mycket att kritisera i Putins verkliga agerande. (En analogi: G W Bush är inte djupt föraktlig främst därför att han var lierad med allsköns diktatorer i världen, utan därför att han är detta millenniums värsta krigsförbrytare).

En hittills framgångsrik strategi för politisk och ideologisk styrning i västliga ”fria medier” har varit att tysta ner oönskade åsikter och deras bärare. Med utmaningen från ”det ryska informationskriget” byter man nu inriktning och tar en öppen konflikt. Sannolikt är detta kontraproduktivt. Tänkande människor stimuleras att själva ta reda på vad som är sant och falskt, bra eller dåligt.

Tänkande människor har också förmåga att hålla två olika tankar i huvudet på en gång. Att välkomna den kompletterande beskrivning av händelser i världen som just nu kommer från ryska medier, är på inget vis detsamma som att hylla Rysslands och Putins politik.

Ett av de allvarligare exemplen ur Putins syndaregister är kriget i Tjetjenien, som västvärlden från början och hela vägen har behandlat med försiktighet beroende på att USA:s ledare själva just hade inlett det storskaliga dödandet av muslimer i Afghanistan vid samma tid (Kina och Israel var andra länder som passade på att klämma åt sina muslimska minoriteter i den medieskugga USA tillhandahöll).

Den text Anna-Lena Lodenius levererar är en osjälvständig variant på alla andra liknande som vevas i etablerade media i hela västvärlden dagligen. Det är kanske så att nedtystandets strategi inte ansågs fungera längre, nu när ryska medier fått så stort genomslag, men dessa grova karikatyrer på analys har ingen framtid.

Av denna demagogi kommer medvetna människor bara att hjälpas allt längre i en upplyst och progressiv riktning medan de mera omedvetna kommer att lockas ut i den högerextrema öknen (typ: Sanders kontra Trump). Den välkammade och etablerade gruppen av intellektuella och journalister – de orgelpipor som makten blåser i (för att låna Jan Myrdals talande metafor) – kommer att möta en allt magrare framtid. Det är bara att hoppas att de inte dessförinnan har lyckats hetsa fram det sista kriget, det i vilket hela mänskligheten kommer att begravas i radioaktiv aska.

Egendom och relativitet… och Lena Andersson, igen

I en DN-kolumn 23/6 i år (som följde på den beramade artikeln av samma författare 15/4) skriver Lena Andersson: ”Idén att människan är herre över sig själv men inte över andra är demokratins väsen”. De vackra orden låter bra för örat, men om demokratin har någon verklig kärna så är det tvärtom att människor gemensamt fattar beslut som blir bindande för alla. Någon annan väg till folkstyre finns inte; anarki utan gemensamt antagna regler leder utan omvägar till barbari (och rövarkapitalism).

Självägandet är det centrala elementet i självbestämmandet, enlig LA. Därför är det orättfärdigt att staten tar sig rätt att lägga beslag på den enskildes egendomar genom att ta ut skatt. Det är ett sätt att göda den sjuka som grasserar i samhället under mottot: ”någon annan betalar”. LA tycks inte ens acceptera idén bakom försäkringsverksamhet, den att man gemensamt fonderar premier för att kunna ersätta någon i kollektivet som olyckligtvis drabbas av en skada. Också detta tycks LA se som att ”någon annan betalar”.

Efter alla krönikor i DN av Lena Anderssons penna har man vant sig vid texter som inte sällan bjudit pÃ¥ visst filosofiskt djup. Men här trillar det plötsligt fram de mest ytliga, populistiska och – faktiskt – naiva idéer, som hon inte heller tvekar att offentliggöra (om det nu inte handlar om ironi, som Roland Paulsen ironiskt föreslog).

En Lena Andersson i god form skulle åtminstone ha ställt frågan: ”vad är egendom?”. Det gamla socialistiska svaret ”egendom är stöld” skulle förvisso ha varit en fruktbar utgångspunkt, men man kan säkert enas om att rättmätig egendom åtminstone skall vara rättfärdigt förvärvad. Men är egendom som sådan alltid rättfärdigt förvärvad?

En enda titt på världen, där en procent av människorna äger lika mycket som alla andra individer tillsammans, räcker för att förkasta legitimiteten hos egendomsbegreppet. En jämförelse kan göras med feodalherrar som definierade inte bara sitt land utan också sina undersåtar som sin egendom. Mekanismerna som legitimerar sådana absurditeter skapas och upprätthålls av de exklusiva ägarna själva, som genom sin ekonomiska makt också utövar den politiska makten.

De allra flesta får sin egendom via lön för arbete, och den ”rätta” nivån för varje lön uppnås genom de fria marknadskrafternas spel på en fungerande arbetsmarknad, är tanken. Genom denna objektiva mekanism får alla en lön som inte kan vara annat är rättvis och odiskutabel, given som den är av något ekonomerna gärna vill se som en naturlag. Det är bara det att den vackra teorin har gigantiska brister.

Våra fyra storbanker erbjuder ett givande åskådningsexempel. Till sina sammanlagt 74 tusen anställda betalar man totalt en lönesumma på ca. 100 miljarder kronor (2015). Den gemensamma vinsten på 80 miljarder kronor (2014) gör bankerna till börsens mest lönsamma bransch. Sedan har man inte tillräckligt med idéer om hur företagen kan utvecklas, utan ”tvingas” dela ut ungefär tre fjärdedelar av vinsten rakt av till aktieägarna.

Hur legitimeras då att de bankanställda skall arbeta ihop mer än hälften av sina löner en gång till, att skänkas som arbetsfria inkomster till dem som råkar äga aktier i bankerna? I själva verket har den förhärskande ekonomiska skolan stora problem med den saken. Den skolan ser det som legitimt att produktionsfaktorerna – kapital och arbete – ersätts i relation till sina produktiva bidrag – med ränta respektive lön. Men i en ekonomi i jämvikt råder fullkomlig konkurrens, som innebär att alla illegitima ersättningar som kan uppkomma av initiala monopolsituationer eller andra tillfälliga övertag på marknaden, på sikt skall försvinna genom konkurrens.

Alltså blir permanent vinst, som är den reellt existerande kapitalismens grundbult, något som teoretikerna får vrida sig som maskar för att hitta acceptabla berättiganden till. Risktagandet brukar föras fram som ett motiv för vinst. Men kapitalrisken tas av den som lånar ut pengar, och för det får borgenären ersättning i form av ränta. Företagaren som bedriver sin verksamhet i form av aktiebolag löper ingen risk att personligen förlora pengar. Så riskargumentet är svagt, och det har därför försökts alla möjliga andra alternativ.

Som vi såg hade Lena Andersson väldiga problem med att staten stal hennes pengar, men hon tycks inte ha reflekterat över vad företagen obefogat hämtar hur hennes plånbok. Enbart den del av börsbolagens vinster som delades ut till aktieägarna (2015) motsvarar i genomsnitt 45 tusen kronor för varje svenskt hushåll. Ser man till de totala vinsterna och lägger till alla bolag utanför börsen så hamnar vi på samma nivå som skatterna för de flesta människor.

Den avgörande skillnaden anses vara att skatten är ett tvång medan bidragen till företagens vinster är frivilliga. För att se att det inte är alldeles sant kan man igen ta storbankerna. Alla med ett normalt liv är hänvisade till att anlita någon av de fyra stora bankerna för att få tillgång till alla grundläggande banktjänster. Att dessa banker gör så enorma vinster är för övrigt ett belägg för att konkurrensen är satt ur spel och att man tillämpar oligopolprissättning.

Som enskild kund kan man vända sig till någon av nischbankerna för vissa banktjänster, men det går inte att stå helt utanför storbankerna. Frivilligheten är alltså begränsad. Och inte är den särskilt mycket större totalt i samhället. Vi har ju alltid konsumentkooperationen, men det kanske inte är Lena Anderssons alternativ…

När Lena Andersson säger: ”det är mitt!”

Lena Anderssons besynnerliga DN-krönika från i våras har legat som en gåta på skrivbordets hörn, förgäves väntande på en lösning. Var detta något som personen LA verkligen menade? Språket var förvisso hennes, sofistikerat som vanligt, men det substantiva innehållet (i princip: skatt som stöld och staten som hälare) kunde ha kommit från en omedveten mellanstadieelev som sovit sig igenom SO-timmarna.

Efter ett par dagar skrev Roland Paulsen en replik i DN där han ironiskt låtsades förklara att LA:s artikel var ironiskt menad. Det var ett effektivt stilgrepp, och det enda vettiga i ett pinsamt läge. Lena Andersson har återkommit i parallella frågeställningar, men inte skapat någon klarhet om bakgrunden till sina ofattbara förställningar i den första krönikan.

Oavsett LA:s motiv kan man begrunda det hon påstår sig mena när hon likt ett barn talar om sin egendom. En första reflektion är att texten uttrycker en naturrättslig syn på frågan om ägandet. Man kunde tycka att det är en ytterligt föråldrad uppfattning. Föreställningen att vissa rättigheter är för alltid givna (en tro som knappast propagerades av en tillfällighet) härrör från en tid när Gud ansågs ha skapat allt i världen. För dem som ägde det mesta i samhället, inklusive makten att diktera ideologin, var det en effektiv och lönsam tro att Gud också hade givit dem en oförytterlig rätt till sin egendom, en rätt som inte kunde inskränkas av t.ex. demokratiska beslut.

Vi har sett konservatismen gå i barndom på många sätt sedan 1980-talet. Nyliberalismen grep tillbaka på den gamla förkastade och föraktade Manchesterliberalismen; det vara bara namnet som var nytt. Men det var inte svårt att se vilka mäktiga intressen som låg bakom renässansen för den retroideologin. Motiven för att återuppväcka den stendöda naturrätten i egendomsfrågor är lika uppenbara.

Roland Paulsen möter LA:s boll med en klackspark när han påpekar att en procent av jordens befolkning äger lika mycket som resterande 99 procent. Man kan lägga till faktumet att 70 individer äger mer än vad halva jordens befolkning gör. En naturrätt värd namnet skulle inte kunna leda till ett så barockt förhållande. ”Egendom” är alltså en social konstruktion och närmast en synonym för makten att förskaffa sig det vi kallar egendom. Den som tillägnat sig mycket sådan makt ”äger” mycket, alla andra betydligt mindre.

På ett naivt och intuitivt plan kan vi uppfatta äganderätten som naturlig. Min tandborste är min (och ingen annan gör anspråk på den). Men vi vet, om vi reflekterar, att all egendom är villkorad. Om mitt hus ligger på en tomt som behövs för viktigare gemensamma behov så kan det exproprieras. Om jag äger en hyresfastighet så har mina hyresgäster en besittningsrätt som inskränker på hur jag kan förfoga min egendom, om jag äger en strand eller en skog så kan jag inte alltid hindra andra att vistas där, och så vidare.

En avgörande begränsning som gemenskapen via demokratiska procedurer ställer på egendomsägare är skatten. Den är en av det civiliserade samhällets kvarvarande värn för att dämpa effekterna av den rövarkapitalism som blir resultatet i ociviliserade system. Andra medel i det syftet är lagstadgade regleringar och medföljande tillsyn utan vilka barbariet skulle hota runt hörnet. (Därmed inte sagt att all skatt går till vällovliga ändamål; den verkliga makten ser naturligtvis till att en hel del slussas till dem själva, och därmed motverkar den civilisatoriska effekten.)

Lena Anderssons föreställning (om man skall ta henne på allvar) är givetvis ytterligt naiv, och har fler implikationer som det kan vara anledning att komma tillbaka till.

Tjernobyl Р30 ̴r av myter

Om tre dagar har det gått 30 år sedan reaktor fyra i Tjernobyls kärnkraftverk drabbades av en serie explosioner, orsakade av  felgrepp under en testkörning. Vad världen sedan fick uppleva var en gigantisk flod av desinformation som dränkte all elementär kunskap om olyckans konsekvenser och om effekterna av radioaktiv strålning. En dag kommer man att fråga sig hur massmedier i hela världen så unisont kunde sprida massiva myter och fördomar, när verkliga insikter som visade i rakt motsatt riktning var så lätt tillgängliga.

En framstående kolportör av okunskapen är förra årets Nobelpristagare i litteratur. Min betraktelse utgår från hennes häpnadsväckande bok om Tjernobylolyckan.

Barnen ser så undrande ut när de ligger för döden, säger en läkare i Bön för Tjernobyl, Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs själskramande bok om den händelse hon beskriver som 1900-talets viktigaste, av större betydelse än seklets alla krig och revolutioner. Tjernobyl, menar hon, står som inledningen till en ny historisk epok, en där det inte bara handlar om kunskap utan också om för-kunskap, om människan som har råkat i konflikt med sina tidigare föreställningar om sig själv och världen.

Bön för Tjernobyl är en bok om döden och särskilt om en av de mest skrämmande av förgängelser: strålningsdöden. Djupt gripande blir det när Aleksijevitj ger röst åt Ljudmila, hustrun till en av de räddningsarbetare som deltog i det inledande skedet och utsattes för en dödlig stråldos. ”Han är ingen människa längre utan en reaktor” varnar en läkare när hon vill hålla om sin dödssjuke man. Strålningen från väggarna i hans sjukrum var så kraftig att dosimeterskalan inte räckte till. Många av sjukhusets anställda blev själva sjuka efter en tid, och dog.

Boken låter människor som upplevt katastrofen ur olika perspektiv tala direkt ur hjärtat, personligt och djupt omskakande. I deras berättelser uppträder sjukdomar och död i en ändlös rad: svarta fläckar på kroppen, skalliga barn, missbildningar, nervösa rubbningar, ”atomsolbränna”… En man fick blodcancer efter två månader, en 12-årig pojke likaså, därför att hans pappa hade arbetat i Tjernobyl. ”Över den ramponerade reaktorns tak passerade tretusensexhundra soldater… De var unga pojkar… De ligger också för döden nu.”

Som en pendang till dödens kaos står de sovjetiska myndigheternas totala förvirring och människoförakt, så som situationen beskrivs av de intervjuade. Arbetare och soldater skickas in på uppdrag där strålningsintensiteten är långt över tillåtna värden, och ingen tycks veta vad som egentligen sker och ännu mindre vad som borde göras. Människor hänvisas till folkliga myter som att brännvin skulle skydda mot strålning, en profylax som man förlitar sig på i övermått.

Aleksijevitj refererar till oberoende ryska miljöaktivister som menar att 1,5 miljoner människor har avlidit av följderna efter Tjernobyl. Cancerfrekvensen i Vitryssland skall ha ökat sjuttiofyrafaldigt. ”Bland faktorerna bakom folkminskningen är strålning den främsta.”

Allt detta är överväldigande. Så mycket att efter 400 tunga sidor läsaren drabbas av en viss utmattning. Med andra ord är författarens prestation imponerande. Det är bara en sak att tillägga: det mesta som påstås om strålningens effekter i boken är helt enkelt totalt felaktigt!

I en intervju med sig själv säger författaren att hon arbetat med texten i närmare tjugo år. Om hon hade ägnat ett par timmar åt att läsa en sammanfattning av den mest auktoritativa och genomgripande studie som genomförts av hela Tjernobylproblematiken så hade hon kanske kortat av arbetet. Denna den mest grundläggande av undersökningar genomfördes i FN:s regi av hundrafyrtio av världens främsta experter från ett tjugotal länder, och har följts upp med regelbundet återkommande studier, som alla har bekräftat det ursprungliga resultatet. (En internetsökning på UNSCEAR 2000 leder direkt till lättlästa sammandrag på engelska.)

Expertstudiens centrala slutsatser om strålningens effekter kan sammanfattas i några meningar. Samtliga de 134 personer som blev akut strålsjuka på grund av Tjernobylolyckan var kraftverkspersonal eller brandmän som deltog under det första dygnets räddningsoperationer. 28 av dem dog inom tre veckor. Fram till 2008 hade ytterligare 34 personer i den gruppen avlidit av orsaker som i en del av fallen hade med efterverkningar av strålningen att göra. Av de som blev akut strålsjuka är med andra ord drygt hälften ännu i livet.

Ett tusental personer, många barn, diagnosticerades med cellförändringar av cancertyp i sköldkörteln, varav en del sannolikt var latenta fenomen, oberoende av olyckan, och som upptäcktes främst genom den omfattande scanning som genomfördes. Det handlar om en cancerform som kan opereras och inte är dödlig.

Utöver dessa fall har inga människor fÃ¥tt cancer eller dött av strÃ¥lning orsakad av Tjernobylolyckan. Med rapportens egna ord: ”There is no scientific evidence of increases in overall cancer incidence or mortality or in non-malignant disorders that could be related to radiation exposure.”

Barnen som låg undrande inför sin strålningsdöd har aldrig funnits, de tusentals unga pojkar som passerade över reaktortaket har inte dött av strålning, påståendet om en sjuttiofyrafaldig ökning av cancerfall är en ren bluff, och så vidare. Aleksijevitjs bok är en lång uppräkning av mer eller mindre absurda myter och fantasterier som hon uppenbarligen instämmer i, men möjligen försöker undvika ansvaret för genom att lägga i munnen på andra.

Som fallet med den ”strÃ¥lande” räddningsarbetaren: En människa som blir utsatt för extern joniserande strÃ¥lning blir inte själv radioaktiv, och isotoper som sprids utanför en havererad reaktor (bl.a. cesium-137) sitter pÃ¥ partiklar som kan borstas bort. Det som kan finnas kvar i kroppen – t.ex. jod-131 som fÃ¥ngas upp av sköldkörteln och har en halveringstid pÃ¥ 8 timmar – räcker inte för att göra en människa till en ”reaktor”. Inga av de strÃ¥lskadade frÃ¥n Tjernobyl kunde göra sjukhusväggar radioaktiva, än mindre orsaka sjukhuspersonalens död. Aleksijevitj kränker sitt intervjuoffer, som i sin oskyldiga okunnighet bara förmedlar bisarra men förhärskande myter som författaren har föresatt sig att underblÃ¥sa.

Den ignorans som Aleksijevitj delar med så många bygger på en till absurditet överdriven föreställning om strålningens farlighet. Människor blir inte sjuka, och ännu mindre döende, av de strålningsdoser som allmänheten utsattes för efter olyckan. Hade det varit sant så skulle det funnits miljontals sådana offer i världen, av det enkla skälet att det finns lika stark radioaktiv strålning av rent naturliga orsaker på mängder av andra platser på jorden.

Hade den ”förbjudna” staden Pripjat behövt utrymmas så skulle också Bohuslän behöva utrymmas, därför att strålningsdosen man får är densamma på båda ställena. Strålningen i Bohuslän skulle möjligen vara värre eftersom den förekommer i radioaktiva gaser som tränger in i bostäderna och ner i människors lungor. Det har varit så under alla sekler som landskapet varit bebott, men bohuslänningar är ändå inte mer sjuka än andra svenskar.

Påståenden från miljöorganisationer om miljontals cancerfall på längre sikt efter Tjernobyl är en konstruktion som bygger på en teoretisk modell (LNT) som innebär att riskerna förutsätts vara linjärt proportionella mot stråldoserna, och inte blir noll förrän exponeringen är noll. Ett tillspetsat exempel visar hur extremt det linjära antagandet som sådant är:

Om en grupp av människor sätter i sig vardera en liten tesked rent koffein (omkring 0,2 gram) så dör ungefär hälften av gruppen tämligen akut. Vore LNT-modellen tillämpbar på koffein så skulle var hundrade människa dö av två koppar starkt kaffe, alltså tiotusentals varje dag enbart i Sverige. Men vi räddas av att farligheten hos koffein, liksom hos det mesta vi sätter i oss, inte är linjärt proportionell mot mängden. Det finns en tröskelmängd under vilken risken för akuta dödsfall är noll. Det är till och med så att en hel del ämnen som i större mängder är höggradigt giftiga i själva verket är livsnödvändiga i små doser, som t.ex. vitaminer och spårmetaller.

Tillämpningen av LNT-modellen på radioaktiv strålning handlar om förhöjd cancerrisk efter många års exponering, något man teoretiskt kunde förvänta på grund av egenskaperna hos joniserande strålning. Men antagandet är svårt att verifiera och kan i varje fall inte påvisas med statistik. Eventuella sådana fall drunknar i den ofantligt mycket större totalmängden av alla cancerfall.

Det finns tvärtom motsägande studier som visar att cancerfrekvensen är lägre bland människor som bor i områden med högre bakgrundsstrålning än befolkningar på andra platser. Ett exceptionellt fall är staden Ramsar i Iran, där människor har bott sedan urminnes tider och där strålningen på vissa platser kan uppgå till tio gånger den nivå som anses kräva utrymning efter kärnkraftsolyckor. Inte heller i Ramsar är cancerfrekvensen högre än på andra håll.

En freudiansk felskrivning i en detalj blir oavsiktligt illustrativ för Aleksijevitjs brist på kunskapsintresse. Hon skriver att man, för att frysa marken under reaktorn, fyllde på med flytande väte. Det hade fungerat bra om avsikten hade varit att orsaka explosioner. Hon menar antagligen flytande kväve, en troligen försumbar differens i Saussures orduniversum men en avsevärd skillnad i den verkliga världen.

Hur var det då med den sovjetiska förvirringen? Bortom vad folket i byarna möjligen upplevde så fungerade den statliga byråkratin tämligen väl, att döma av den omfattande och detaljerade statistik som FN:s utredare presenterar. Allt finns tillgängligt på nätet för vanliga läsare att bedöma.

Att människorna i regionen blev sjuka och dog i förtid i betydligt större utsträckning än normalt är något som experterna i hög grad uppmärksammade. Eftersom det inte berodde på strålningen så sökte FN:s sakkunniga verkliga svar, som man fann i form av de fysiska umbäranden, psykiska påfrestningar och svåra praktiska problem de tvångsevakuerade ställdes inför. Andra FN-organ som UNDP, UNICEF och IAEA har genom egna undersökningar bekräftat den analysen och strukit under den förödande effekten av tvångsförflyttningarna.

Under intryck av opinionsbildare som spred en överdriven skräck för strålningen pressades de beslutande i Sovjet att beordra utrymning av ett omkring 5 000 gånger större område än vad som hade varit motiverat ur strikt strålningssynpunkt. Eftersom det främst var detta som orsakade sjukdom, lidande och död bland befolkningen så har Aleksijevitj och hennes allierade i skräckpropagandan ett stort ansvar för det hon själv med rätta förfasar sig över.

Som om inte livet blev hårt nog för folket i regionen så följde fyra år efter haveriet i kraftverket den kapitalistiska omvälvningen i de aktuella länderna. Ekonomierna kollapsade och människor drabbades hårt. I Ryssland dog 10 miljoner män i början av 90-talet som en direkt följd av de kapitalistiska ”reformerna”, helt enkelt därför att halva industriproduktionen raderades ut och de sociala skyddsnäten försvann. Konsekvenserna blev värst där reformerna hade genomförts mest brutalt. Det innebar att Vitryssland med sin något långsammare omvandlingstakt hade en något lägre överdödlighet, en viss tröst i Tjernobyleländet.

Det senaste halva seklet har kolkraften krävt 1 000 gånger fler dödsoffer i ”produktionsfasen” än kärnkraft. I fråga om de skadliga och dödliga effekterna för allmänheten är skillnaden med säkerhet ännu större till kärnkraftens fördel. Att avveckla kolkraft och ersätta den med kärnkraft skulle alltså rädda många liv, förutom att radikalt minska koldioxidutsläppen, som på sikt kan vara det största hotet mot mänskligheten.

Men detta är fåfänga sanningar. Aleksijevitjs dröm att vi står inför en ny epok där för-kunskap raderar ut kunskap tycks delvis uppfylld. Kärnkraft och radioaktiv strålning är områden där postmodernismen har triumferat, och där följaktligen inga sakliga beskrivningar når ut. Den stora, underbara myten har tagit över, den i vilken även totalt okunniga är fria att konstruera vilka egna sanningar som helst.